Annons
Annons


Burgundy Iceberg – 3:e pris i vår novelltävling!

Allas novelltävling 2015 är avgjord! Juryn har läst fler än 700 bidrag och har nu korat tre vinnare! Läs 3:e-pristagarens novell Burgundy Iceberg här!


novell3

Illustration: Pentti Kareinen

Har du deltagit i Allas novelltävling 2015 och inte fått din novell i retur?  Din text ligger då troligtvis i den hög på ca 100 noveller som vi sparat på redaktionen för eventuellt inköp. Om vi vill köpa din novell kommer du att höra från oss. Men, ligger just din text i botten av högen kan det tyvärr dröja innan du får besked. Vi jobbar på så fort vi kan med det stora material som novelltävlingen innebär.

Burgundy Iceberg

Av Susanne Sandkvist
Illustration: Pentti Kareinen

Annons
Gilla Allas.se på Facebook

Hans ögon flackade fram och tillbaka. Han påminde om ett jagat djur som desperat sökte en flyktväg. Skäggstubben var flera dagar gammal. Jeansen såg sjabbiga ut och tröjan hade gräsfläckar på ärmarna.
Hon undrade vilken park han legat i, men hon sa inget för hon kände sig plötsligt så innerligt trött. Ilskan som hon vanligen tog till verkade också ha tröttnat. Hade även den resignerat?
-Hej.
Hans röst var skrovlig. Som om han glömt bort hur man använder stämbanden i ett alldagligt samtal.
Nu harklade han sig nervöst.
-Det var ett tag sedan, sa hon syrligt.
Hon kunde inte hjälpa det, men bitterheten satt där och värkte. Djupt inom henne.
Han lutade sig mot byrån. Askan från den glödande fimpen i hans mungipa föll på parketten.
Den som de en gång i tiden hade valt ut tillsammans. Hand i hand.
-Skeppsgolv, Maria, det är grejer det!
Men det blev fiskbensparkett för hon älskade fisk. Och han älskade henne…
-Har du kaffe?
När han sagt det började han hosta. Det rasslade i bröstet på honom och hela hans kropp skakade. Hon ryckte på axlarna och gick ut i köket. Det förundrade henne att bitterheten till och med kvävde medkänslan. Med hasande steg följde han efter.
-Kan du inte lyfta på fötterna.
Folk som drog benen efter sig hade alltid irriterat henne. Det fick henne att tänka på förlorare. Han lydde utan att säga ett ord. Ställde sig sedan skyggt intill dörren. Det doftade av nybryggt kaffe i hela köket.
Automatiskt plockade hon fram hans mugg. Den med blåklintar i ett hav av gräs. Med ens kände hon gråten snöra samman halsen.
-Titta, pappa, blåklintarna är samma färg som dina ögon! Lika blå!
Hon bet samman läpparna och kvävde ilsket gråten.
-Jag köpte vindruvor, sa han och gav henne en skrynklig papperspåse.
Han krossade fimpen i askfatet på diskbänken, huttrade till och korsade armarna över bröstet.
-Det passar perfekt till kaffet, sa hon ironiskt.
Förbannade bitterhet, den förstörde hennes liv!

Han smuttade på kaffet. Det syntes att han inte ätit på länge för hans ansikte var blekt och utmärglat. Kanelbullarna hon hade bakat lyste gula på kakfatet och han sneglade på dem, men vågade inte förse sig. Hon skrämde honom fruktansvärt med sin kyla.
Trött gjorde hon en gest mot bullarna och han försåg sig strax girigt.
Hon slog upp kaffe i sin mugg. Den som han och barnen hade köpt till mors dag. Röda hjärtformade ballonger mot en blå himmel. Himlen var knappt synlig bland alla ballongerna.
-Pappa sa att rött är kärlekens färg. Titta så mycket rött, mamma!

Väggurets lucka öppnades med en smäll. Gökens hesa galande fick dem båda att rycka till. Han spillde kaffe och brände sig på fingrarna, men sa inget. Plötsligt märkte hon hur mycket hans händer skakade. Hur länge hade hans händer skakat så?
-Goda bullar, sa han och harklade sig.
Tigande förde hon fatet mot honom. Snabbt tog han en till som om han var rädd för att hon skulle ändra sig och ta tillbaka erbjudandet.
-Samma recept som de senaste tjugo åren.
Hon satte sig vid köksbordet och stirrade håglöst ut genom fönstret. Vallmorna i rabatten vajade fram och tillbaka när katten banade sig väg mellan stjälkarna. Tydligen var daggen besvärande för han lyfte tassarna högt likt en ballerina. Med en duns hoppade han nu upp på fönsterbrädet, puffade upp fönstret med nosen och satte sedan kurs mot matkoppen invid diskmaskinen.
-Victor!
Hans röst var plötsligt full av värme. Kontrasten i hans uppträdande var så abrupt att hon hajade till. Spinnande började Victor gnida sig mot hans ben. Han böjde sig ner och lyfte upp katten i famnen. Ömt pressade han ansiktet mot den svarta pälsen. Hon vände sig generat bort som om hon stört ett älskande par.
Varför hade han inte samma ömhet till övers för henne? Varför pressade han inte ansiktet mot hennes hår? Varför…
-Han tycks ha magrat, sa han oroligt.
-Jag har också magrat.
-Jag är förbannat ledsen, Maria.
Hon tittade härjat upp.
-Ledsen? sa hon klentroget. Ledsen?!
Stolen föll i golvet med ett brak när hon reste sig. Vreden vällde upp så våldsamt att det flimrade rött framför hennes ögon.
-Ledsen? upprepade hon. Ledsen!
Han backade sakta undan, oförmögen att möta hennes lågande blick. Rädslan fladdrade inom honom som fjärilar. Inte hennes ilska, men hennes smärta skrämde honom. Hade han skövlat hennes inre så?
Med ett ilsket utrop slängde hon fruktpåsen i golvet. En röd rännil banade sig väg ut ur påsen med de krossade muskatdruvorna. Makligt sipprade den över linoleumplattorna. Blödande druvor – blödande hjärtan.

Katten jamade gällt när han trampade på dess svans. Det fick honom att svänga och fly hals över huvud. Hennes gälla röst följde honom ända ut till grinden.
-Jag är också ledsen. Ledsen över alla de år jag förlorat. Ledsen för våra barns skull! Och det är ditt fel…
Han höll för öronen, men skriken trängde genom handflatorna.
”Ditt fel! Ditt fel! Ditt fel!”
Han kved sakta att det inte var sant. Att det inte bara var hans fel. Men skriken överröstade honom utan svårighet.
”Ditt fel! Ditt fel! Ditt fel!”
Och svulsten av vanmakt som han ständigt bar inom sig växte lite till.

Hon plockade upp dammtrasan hon hade slängt ifrån sig när hon hörde nyckeln i låset.
Krampaktigt tryckte hon den mot munnen för att kväva smärtan. När hade det börjat? Detta helvete!
De hade ju älskat varandra. Men nu tycktes deras kärlek frätas sönder av en syra. När hon blundade såg hon tydligt den fosforlysande syran som sipprade in under dörrtröskeln. Långsamt rann den över parketten och in i vardagsrummet. Den slingrade sig över mattan och lämnade ett svartbränt månlandskap efter sig. Hon flämtade till av skräck och öppnade hastigt ögonen för att förjaga bilden. Hennes blick föll på deras förlovningskort. Till sin fasa såg hon att en fläck bredde ut sig över hennes klänning. Den måste bort! Hon skrattade högt av lättnad när hon studerade fläcken närmare och kände igen en vardaglig flugskit. Frenetiskt gnuggade hon glaset rent. Han stod där med stolt leende och höll henne om midjan. Hans ögon…
-Titta, pappa, blåklintarna är samma färg som dina ögon! Lika blå!
Var hade det gått fel? Vilket år, vilken dag, vilken timme?
Ibland simmade hans smärta upp genom alkoholdimmorna som dolde hans själ så effektivt. Hon såg hans rop på hjälp. Hennes egen smärta flödade ut mot honom. Hon ville sträcka ut handen, men bitterheten ställde sig i alltid i vägen.
”Han lovade dig!”

De var båda så hjälplösa. Likt två marionetter dinglade de förda av osynliga trådar. Hon tyckte sig nästan kunna höra regissörens skadeglada utrop när trådarna trasslade in sig i varandra. Då låg de där, blödande och sönderslagna. Oförmögna att resa sig upp av egen kraft.
Med en suck böjde hon sig ner och plockade upp fruktpåsen. Druvorna skimrade blåsvarta.
-Smaka de här druvorna, Maria!
Provence 1982. Beaumes-de-Venis. Hon blundade och cabrioleten dök upp för hennes inre blick. De hade varit unga och lyckliga. Immuna mot omvärlden och dess sorger. Upptagna av sin egen lycka…
Doften av lavendel flöt med ens likt en tung parfym i luften. Vinden tycktes rufsa hennes hår. Hon såg slottsruinen, överväxt av murgröna, som balanserade högt uppe på en klippa. Skymningen sänkte sig som en purpurslöja över olivlundarna. Han stannade bilen och vände sig mot henne. Cikadorna sjöng. Värmen dallrade över vägen. Hans ögon glittrade. Akvamarina ädelstenar.
-Je t’aime…
Och hans rop sopades iväg av vinden ut mot Medelhavet och dränktes i de tidlösa vågorna.

Hon strök sig trött över ögonen för att sopa bort spåren av sin egen svaghet.
”Han har förstört ditt liv”, viskade Bitterhetens hätska stämma inom henne. ”Varför ödsla din barmhärtighet på honom?”
Bitterheten avskydde hennes medömkan. Den ville göra henne till sin egen avbild, hård och fördömande. Hon kämpade emot och ibland lyckades hon hejda giftet som den göt i hennes ådror. Då bröt kärleken igenom och hon sörjde över deras nederlag. Men bitterheten gav aldrig upp. Dag efter dag låg den på lur någonstans inom henne och väntade på ett gynnsamt tillfälle. Och tillfället kom alltid, förr eller senare. Då stack Bitterheten fram sitt flinande tryne och skrek gällt:
”Var det inte det jag sa! Var det inte det jag sa!”

Hon gick ut i trädgården med saxen i handen. De hade alltid varit hennes terapi, växterna och blommorna. De tröstade henne med sina klara färger och subtila parfymer.
Mitt i trädgården ståtade den. Som en självmedveten drottning svept i sin purpurröda mantel.
-Burgundy Iceberg, mumlade hon.
Det klingade så pretentiöst. Och rosorna gjorde sannerligen sitt yttersta för att leva upp till sitt namn. Den berusande doften ingav ett sådant sinnligt intryck att det nuddade vid oanständighet. Målmedvetet började hon knipsa av levnadströtta rosor. Kronbladen seglade till marken och la sig som en matta vid hennes fötter.
Föräldrarna hade skänkt henne rosbusken. En av de många raffinerade presenterna de hopat över henne under årens lopp. Burgundy Iceberg, sengustaviansk byrå, handknuten Afghanmatta…
Hon log trött när de dök upp i hennes medvetande. Välklädda intill perfektion, rakryggad bourgeoisie, savoir-vivre. Det lilla, knappt synliga, arroganta draget kring munnen varje gång hon kom med honom. Hon såg det alltid. Såg han? De nedlåtande kommentarerna svågern, Gustaf och Margaretha fällde. Hon hörde dem alltid. Hörde han?
Plötsligt kände hon avsmak mot rosbusken. Dess parfym kvävde henne. Rosorna, så självsäkra i sin skönhet, äcklade henne med ens. Frenetiskt började hon klippa. Rosor i sin ålderdom, rosor i sin ungdom, rosor i knoppstadiet… Alla seglade de med häpnad till marken och trampades till en blodig sörja under hennes skoningslösa kängor. Hon slutade inte förrän hon var alldeles genomvåt av svett.
Då stod Burgundy Iceberg plötsligt där och huttrade i sin gröna blast. Blottad och banal. Men hon kände ingen ånger, bara ilska över att hon aldrig egentligen vågat bistå honom mot dem. Ilska över att hon låtit deras fördomar färga hennes omdöme. Ilska över att inte ha kunnat stå fast vid sitt val inför omgivningens gyckel.
Hon kastade trädgårdssaxen och halvsprang till bilen. Gruset rasslade under däcken. Motorns monotona spinnande hade en lugnande effekt på henne. Vattenblänk skymtade redan mellan granarna. När hon bromsade in på parkeringen såg hon att bänken invid sjön redan var upptagen. Den flyktiga känslan av missnöje försvann då hon kände igen Madeleine med sin eviga brödpåse. Sjöfåglarna simmade frenetiskt omkring och försökte nappa åt sig av smulorna. Ett snattrande och flaxande utan dess like.
-Jag trodde väl att det var du, sa Madeleine vänligt.
Hon satte sig ner och klappade Madeleines rynkiga hand. Men hon sa inget för gråten låg som en klump i halsen.
-Jag hade påsen proppfull i dag. Man skulle kunna tro att de försöker mata ihjäl oss på ålderdomshemmet.
Hon nickade och försökte sig på ett småleende.
-Man tycker att de borde förstå att gammalt folk äter mindre. Sådant slöseri med mat! Men ankorna är ju nöjda.
Madeleines kacklande skratt fick fåglarna att skrämt flaxa iväg. Men så fort det prasslade i påsen återvände de ivrigt igen.
-Jag har haft det bättre med gikten nu, så jag passade på att…

Utan förvarning strömmade tårarna ut genom hennes överrumplade ögon. Hon bet sig i läppen och vände bort ansiktet för att skona Madeleine från sitt känsloutbrott. Tårarna ringlade över hennes kinder. Tårar över Madeleines giktbrutna kropp, tårar över ensamheten på ett ålderdomshem, tårar över hennes eget misslyckade liv, tårar över hans tröstlösa kamp…
Hon hade trott att tårarna tagit slut. Att de torkat ut för evigt. Nu tycktes hennes tårar aldrig vilja sina. Sinade någonsin hans?
Madeleine klappade henne tröstande på handen. Då kom tårarna allt tätare för hon tyckte att det borde ha varit tvärtom. Hon borde ha klappat Madeleines händer där blå ådror slingrade sig mellan förvärkta knogar.
-Gråt du, liten, sa Madeleine. Det är ingen skam med det.
Och Madeleines hand var varm och stark. Som om denna lilla varelse, böjd av ålder och gikt, besatt just den styrka hon själv saknade. Hon ville säga något, ursäkta sig, men Madeleine skakade på huvudet och räckte henne en näsduk. Landstingets blåtryckta bokstäver gjorde henne ännu mera nedstämd.
-Han har fått återfall, då, sa Madeleine sakta.
-Jag trodde AA skulle …
-Rom byggdes inte på en dag, sa Madeleine och lät så underligt sträng på rösten.
Förvånat kom gråten av sig och hon tittade häpet upp. Vad visste Madeleine om det helvete som hon…
-Walter var alkoholist i tio år.
Hon drog häftigt in andan. Walter, alkoholist?! Walter som Madeleine alltid pratade om med sådan värme och respekt. Hon hade alltid trott att de levat i ett harmoniskt och lyckligt äktenskap ända tills Walter dog.
Madeleine böjde sig mödosamt ner och fiskade upp de sista smulorna. Sjöfåglarna flaxade. Snattrandet nådde maximal ljudnivå.
-Rom började byggas femhundra år före Kristi födelse och såvitt jag vet bygger man än i dag.

När hon steg ur bilen såg hon honom. Han stod invid rosenbusken och stirrade på förödelsen.
Hon ryckte på axlarna och log ett snett leende.
-Jag avskyr Burgundy Iceberg.


(4)
(0)


Annons


Annons

Senaste från allas

Laddar nästa sida…