Annons
Annons


Cancerdrabbade Anna-Lena, 58 ”Jag har fullständigt tappat förtroendet för vården”

Sjuksköterskan Anna-Lena Gideonsson, 58, fick veta att cancern var omöjlig att bota. Trots dödsdomen valde hon att kämpa vidare och hittade en framgångsrik behandling i Finland. Nu vill hon att sjukvården i Sverige ska ta ansvar för felbehandling och för vården som kostat henne mycket oro och 200 000 kronor ur egen ficka.


Sjuksköterskan Anna-Lena Gideonsson tappade förtroendet för svensk sjukvård när hon behandlades för cancer. Efter behandling i Finland är hon friskförklarad. Bild: Privat

Anna-Lena Gideonsson var 55 år när hon tog fick besked om att hon drabbats av cancer i livmodern. Cancern upptäcktes tidigt efter Anna-Lena själv tagit sig in till Kvinnokliniken. Hon var orolig eftersom hon fått en blödning trots att hon kommit i klimakteriet och menstruationen upphört sedan flera månader tillbaka.

Annons

– Jag hade tur att jag själv sökte så tidigt. Det var ju min räddning, säger Anna Lena Gideonson

Misstankarna visade sig stämma och läkarna kunde konstatera att sjuksköterskan drabbats av livmodercancer.

På grundval av utlåtande och provsvar beslöt läkarna sig för en så kallad lågriskoperation och i oktober 2014 togs livmoder, äggstockar och äggledare bort.

Det skulle dock visa sig att läkarna gjort en felbedömning och att de även borde gjort en utrymning av lymfkörtlarna på samma gång. Det vill säga en så kallad högriskoperation.

”Fick dödsdom”

Istället fick Anna-Lena Gideonsson gå igenom ännu en operation för att göra just detta drygt sex veckor efter den första.

Anna-Lena Gideonsson menar att den här felbedömningen inneburit att hela hennes behandling blivit fel och försenat viktiga insatser som strålning och cellgiftsbehandling.

– Jag har gått igenom två operationer som skulle varit en, säger Anna-Lena Gideonsson som i efterhand fått rätt i det påståendet av Inspektionen för vård och omsorg (IVO).

IVO skriver i sitt beslut att Anna-Lena borde erbjudits den utvidgade operationen från början. Men de skriver också ”även om det inte säkert kan fastslås, att den aktuella handläggningen inte haft någon signifikant inverkan på sjukdomsförlopp och prognos”.

Under ett återbesök maj 2016 fick Anna-Lena Gideonsson det tyngsta beskedet i den här historien.

– Det var då jag fick min dödsdom.

Då meddelade läkaren att cancercellerna var tillbaka och att de inte skulle gå att stråla eller operera bort eftersom de satt i bukhinnan.

Hon fick höra att det som återstod var palliativ vård.

– Och det innebär ju att det inte går att bota, säger Anna-Lena Gideonsson.

Sökte ”second opinion”

Beskedet slog undan benen på henne.

– Det berörde mig ju något enormt. Jag tror jag låg och tittade i taket i tre-, fyra dagar, säger Anna-Lena Gideonsson.

Samtidigt var det något som inte stämde. Anna-Lena kände sig frisk och kunde inte få ihop den bilden med en patient i behov av palliativ vård.

– Jag jobbade, cyklade, var på dansbandsveckan och åkte skidor. Det finns inga palliativa patienter som gör sådana saker.

Under en runda i skogen med motorsågen fattade hon nytt mod. Anna-Lena bestämde sig för att få en ny medicinsk bedömning, eller vad som brukar kallas ”a second opinion”.

Som tur var har hon expertis i släkten. En kusin som är överläkare i röntgen tittade på hennes bilder i datorn. Och han upptäckte några skuggor mellan tarmarna och urinblåsan som kunde vara metastaser. Och de hade alltså inte upptäckts förr.

– Han har 40 år i yrket och är väl ett av essen i sitt gebit, säger Anna-Lena Gideonsson.

Blev frisk i Finland

Besviken på den svenska vården valde Anna-Lena att söka sig utomlands för vård i annat EU-land. I det här fallet på en klinik i Finland och Helsingfors. Där kunde röntgenläkaren och en onkolog slå fast vad kusinen anat genom en så kallad PET/CT, då man sprutar in radioaktivt ämne och glykos i blodet. En undersökning som Anna-Lena legat på för att få i Sverige tidigare men inte fått.

När metastaserna lokaliserats kunde man sätta in strålbehandling. En behandling som Anna-Lena menar att hon borde fått vid första operationstillfället ett och ett halvt år tidigare.

För den visade sig vara framgångsrik.

– Jag är helt frisk idag, det har jag papper på, säger Anna-Lena Gideonsson.

Pengarna för behandlingen har Anna-Lena tagit ur egen ficka. Med resor, behandling och återbesök har det kostat henne runt 200 000 kronor. Pengar som hon anser att den svenska sjukvården bör stå för. Försäkringskassan har dock tidigare gett henne avslag på den del av ansökan som gäller kostnaden för PET/CT- undersökningen.

– Jag har sökt ersättning i efterhand och bifogat alla kvitton men får fortfarande som svar att behandlingen inte är medicinskt relevant.

Nu har ärendet tagits upp i en muntlig förhandling i förvaltningsrätten.

– Jag tror ju inte att jag kommer att få rätt men så här får det inte gå till. Tänk om det här hade drabbat någon ovetande människa? Jag har ju haft tur. Jag är utbildad, har drivet och egna medel. Sedan har jag vänner och familj som har stöttat mig hela tiden.

Förutom förhandlingarna i Förvaltningsrätten finns det flera pågående ärenden där Anna-Lena Gideonsson anmält vad hon upplever är felaktigheter till såväl IVO som Justitieomdsmannen (JO).

I de övriga IVO-fall som är avgjorda har nämnden inte kunnat konstatera att den svenska vården begått något fel.

Anna-Lena Gideonsson menar att hennes tjurskallighet tagit henne långt i den här historien. Hon har varit besvärlig, obekväm och ifrågasättande men är, som sagt, friskförklarad för tillfället.

– Men det är ju bortkastade år av mitt liv att slåss och skriva. Nu vill jag börja leva.

Kvällsposten var först med att berätta om Anna-Lenas kamp.

Läs också: Vi överlevde bröstcancern


(526)
(0)


Annons


Annons

Senaste från allas

Laddar nästa sida…