Annons


Emelie var nära döden på jobbet: Kvinnan högg mig i nacken med en machete!

Överfallet satte djupa spår hos Emelie. 
Och till slut höll ångest och rädsla henne fången i hemmet. Hon lämnade inte sängen. Men en målarbok förändrade allt!


Målandet började som en terapi för Emelie. Nu kan hon kalla sig konstnär.

Färgstarkt eller svartvitt, men med lika intensiva motiv. Stora ögon som talar från stora dukar. Stora känslor som fått uttryck på ett helt oväntat sätt. Ibland är vägen långtifrån rak från start till mål.
– Jag trodde aldrig att jag skulle kunna bli konstnär. Tro mig, jag har aldrig varit det minsta intresserad över huvud taget, ler Emelie Ottosson Häll, 28, i Borås.
Emelie växte upp i olika städer runt Västsverige tillsammans med sin mamma. Som 18-åring hittade hon kärleken – drömkillen fanns på nätet.
– Det var som att läsa sin egen profil. Vi är så lika, intygar hon.
Efter ett första biobesök började Emelie och Lars träffas regelbundet. Till slut flyttade de ihop och Emelie fick jobb på Burger King.
– Det låter kanske inte så kul men jag trivdes jättebra och stannade i tre år, säger Emelie.

Svårt slappna av

Efter snabbmatsbranschen har det varit jobb på ålderdomshem som köksbiträde och som butiksdemonstratör. Hon fortsatte sedan inom handel och omsorg och blev slutligen personlig assistent på heltid.
– Jag jobbade som assistent åt en 32-årig kvinna som bodde hos sin mamma. Redan från början var magkänslan inte bra. Hon hade psykiska problem. Men det var ett fantastiskt jobb ändå, jag hade två dygn i veckan som mina pass och sov över i deras lägenhet, säger Emelie.
Hon hade tyvärr inget rum där hon kunde stänga om sig så det kändes svårt att slappna av. Men med heltidsbetalt för två dygns arbete var det en bra inkomst.
– Hennes mamma var väldigt nöjd med mig så jag blev personalansvarig för alla som jobbade hos henne, berättar Emelie.
Därför blev det också hon som skulle hålla i intervjuer när nya assistenter behövdes. En försommardag 2013 var det en tjej som skulle introduceras och de satt 
i köket hemma hos familjen.
– Det var ett runt bord och jag satt med ryggen mot dörren, tjejen satt mittemot och mamman var också med. Hennes dotter var i lägenheten, men var inte på humör den dagen, berättar Emelie.
Emelie höll på med sin intervju medan dottern kom in några gånger i köket och muttrade irriterat. Hon gillade inte att någon tittade på henne. Tredje gången hon kom in hade hon en stor machetekniv med sig.
– ”Nu är det fan bra”, skrek hon och högg mig i nacken. Hon var kusligt förbannad, säger Emelie.
I tumultet reste hon sig upp i försvar. Mamman grep tag 
i macheten, som ramlade 
i golvet och sparkades in mot väggen.
Emelie fick tag i en handduk som hon höll mot nacken. Under tiden försvann dottern in i ett annat rum, tjejen som skulle inter
vjuas var helt chockad.
– Men hon såg mitt sår och sa att det måste sys. Det rann blod i mängder, berättar Emelie.

Tur i oturen

Själv sökte hon sig ut i trapp-uppgången där hon ringde till sin sambo, men han var 
i Göteborg och kunde inte komma direkt.
– Jag var så upprörd och rädd.
Emelie fick tag på en kompis i stället som skulle hjälpa henne, men hon behövde få tag på sin jourväska som var kvar i lägenheten. Det kändes minst sagt obehagligt att ta sig in igen.
– Jag var tvungen och visste att väskan stod jämte sängen inne i det rum jag använt. Tyvärr låg dottern där också och hånflinade åt mig, berättar Emelie.
Men hon vågade sig ända fram och dra åt sig väskan. Efteråt åkte hon direkt till akuten med dödsångest.
– Jag fick för mig att jag skulle dö. Det var ett djupt sår, men inte så farligt. Hade det däremot tagit några centimeter åt sidan hade jag kunnat vara förlamad eller död. Jag hade tur helt enkelt, säger Emelie som visar ärret inte långt från ryggraden och den känsliga ryggmärgen.
Hon fick snabbt hjälp, såret syddes direkt och samtidigt dokumenterades skadan efter attacken. Det blev förhör hos polisen som även åkte till lägenheten, tog hand om macheten och tog dna-prov.
– Jag var fortfarande chockad och väntade några dagar med att berätta för familj och vänner. Det var svårt att ta in vad som hänt.
Sedan började Emelie snart jobba igen, först i butik och sedan inom hemvården.
– Men jag kände mig osäker. Om någon kom bakifrån och gav mig en kram var det extremt obehagligt. Om någon höjde rösten ville jag bara därifrån, berättar Emelie.
Hennes sår läkte, kvinnan dömdes till skyddstillsyn i tre år, men Emelie mådde psy-
kiskt mycket dåligt.
– Ju längre tiden gick, desto sämre mådde jag.
Efter ett år gick det inte längre att jobba. Emelie tillbringade större delen av tiden i sovrummet och fick panikångest även av trevliga saker som en middag med vänner.
– Jag trivdes i min säng. Där kände jag mig trygg. När jag försökte följa med till exempel för att handla mat var jag tvungen att gå ut igen. Jag blev yr och panikslagen, förklarar hon.

Utmanade sig själv

Emelie förstod inte själv vad hon drabbats av och hade ingen aning om hur hon skulle kunna återgå till ett normalt liv.
– Vissa dagar kunde jag till slut inte gå in i badrummet hemma utan att bli vimsig. Det var bara sängen som gällde.
Hon dolde sitt tillstånd så gott hon kunde, men när hon träffade sin mamma och fick svårt att andas var det omöjligt att inte märka hennes panikångestattacker.
– När vi skulle hämta min lillasyster var jag tvungen att sitta kvar i bilen. Det var så pinsamt. Då bestämde jag mig för att göra något, berättar Emelie.
Hon sökte hjälp på vård-centralen, men fick veta att det skulle ta sex månader innan det fanns tid hos en psykolog.
– Då beslöt jag att ta tag 
i det själv. Jag sökte en kockutbildning på arbets-förmedlingen. Det var skit-
jobbigt att åka dit, som att bestiga ett berg varje gång, men jag insåg att jag behövde utsätta mig för saker. Min sambo var också trött på att jag inte tog tag i mitt liv, säger Emelie.
Hon hittade metoder att klara av bussturerna och kände enorm glädje varje gång hon övervunnit sin rädsla.
– Fisherman’s Friend var min räddning. Tabletterna är så starka att man glömmer att tänka på något annat. De blev min snuttefilt som rensade hjärnan.
Men när hennes farmor blev sjuk i cancer hoppade hon av utbildningen och ägnade sex veckor åt att stödja henne.
– På något sätt gav hon mig ändå en styrka. Vi var där ofta, jag och min syster. Gav henne massage och manikyr.
Under tiden hade hon också börjat träffa en psykolog, som uppmanade henne att utmana sig själv.
– Jag fick uppdrag som att åka till en klädbutik och gå in i den, sova över hemma hos någon och till slut det värsta jag kunde tänka mig: att åka in till Göteborg, berättar Emelie. Jag blev yr bara av att tänka på det.
Då kom psykologen med andra knep, som att vicka på fötterna varje gång hon fick panik.
– Jag vickade på fötterna 
i köer med mycket folk och det fungerade faktiskt. Det gäller att hitta andra tankar och fokusera rätt.

De såldes direkt

Snart blev det dags att börja jobba igen. Hon började på ett lugnt ställe, en bingohall med lite folk. Sedan tog 
hon chansen i snabbmats-branschen igen.
– Men det var en liten restaurang med bara två andra anställda. Det gick jättebra!
När Emelie fyllde år fick hon en målarterapibok med katter av sin gudmor. Hon hade inga större förhoppningar eller något speciellt intresse egentligen. Men började ändå måla.
– Jag tog fram boken när jag kände att panikattacken var nära och märkte att ångesten bara flög iväg. Det var rysningar när det hände. Underbart, säger Emelie. Jag hade hittat min grej.
Till slut började hon våga lite mer och började måla 
fritt på vanligt papper. Till slut blev det dukar och akrylfärg.
– Jag som aldrig haft ett intresse. Märkligt.
Emelie la ut sina bilder på Instagram och Facebook och till sin förvåning fick 
hon mängder med respons direkt.
– Du kan ju måla, sa de.
Emelie skaffade staffli och mer utrustning. Gjorde större målningar, och en ansvarig för en barnmässa i Örebro undrade om hon ville ställa ut där.
– Men det var för tidigt. Jag blev jätteglad, men behövde mer tid.
Hon fortsatte utveckla sin stil med stora ansikten där hon kunde uttrycka de känslor hon burit inom sig. Men framför allt fortsatte hon måla för att må bra.
– Det känns alltid som bäst när jag målar.
Efter ännu en tid hörde ett galleri av sig och Emelies tavlor blev sålda direkt.
– Det är otroligt att en så negativ händelse ledde till något så positivt. Jag hoppas det kan inspirera andra. Man ska aldrig ge upp och aldrig nedvärdera sig själv. I dag kan jag bestiga vilket berg som helst, säger Emelie. Och någon ångestattack har jag inte haft på hur länge som helst.

Annons
Gilla Allas.se på Facebook

Text och foto: Susanne Stamming

Läs också: Gerts dotter överlevde läkarnas dödsdom: ”Min största oro är att jag dör”


(46)
(0)



Annons


Annons

Laddar nästa sida…