Annons
Annons


En läsare berättar: Han fick vårdnaden trots att han misshandlade barnen

De tre pojkarna kom hem blåslagna från sin pappa. När Susanna ingrep för att rädda sina barn förlorade hon vårdnaden om yngste sonen – till pappan.


Liten pojke sitter på golvet.

Tingsrätten har beslutat att 4-årige Elias ska bo hos sin pappa trots de dokumenterade skadorna.

splash_hamtat_fran_tidningenGemensam vårdnad om de tre barnen, boendet hos mamma Susanna och umgänge varannan helg med pappa Pierre. Det var vad Susanna och Pierre kom överens om vid skilsmässan.

De tre sönerna på 4, 10 och 12 år pendlade mellan föräldrarna. När Susanna fick hem sina pojkar var de ofta stela, sorgsna och tysta. Hon skymtade några blåmärken och ibland kunde hon ana värk i deras kroppar. Ändå förstod hon inte vad som pågick. Inte skulle väl Pierre göra pojkarna illa? Sina egna barn?

Annons
Gilla Allas.se på Facebook

Så småningom började pojkarnas skolpersonal reagera. Skolsköterskan slog larm om en avmagrad och ängslig 10-åring, och pedagogerna på 4-åringens förskola uttryckte sin oro över den yngste pojken. Susannas söner mådde uppenbarligen inte bra. Men varför?

Sanningen uppdagades då 4-årige Elias kom hem till sin mamma med stora bulor i skallbenet. ”Vem har gjort så mot dig?” frågade Susanna häpet. ”Pappa”, svarade Elias till slut.

– Då föll alla pusselbitar på plats. Stelheten i pojkarnas kroppar, rädslan i deras ögon, blåmärkena på deras ryggar…

– Pierre hade vänt Elias uppochner, hållit honom i fötterna och dunkat hans huvud i golvet. När Elias hade gråtit hade Pierre låst in honom på vinden, berättar Susanna, 43, när hon ringer för att dela med sig av den fruktansvärda upptäckten och dess lika fasansfulla konsekvenser.

När Susanna förstått att hennes tre söner blivit misshandlade av sin egen pappa påbörjade hon en kamp för att rädda barnen från Pierre. Ytterligare umgänge skulle betyda ytterligare slag och förnedring. Susanna var helt enkelt tvungen att vägra lämna ut pojkarna till sin exman.

– Då hände det ofattbara, säger Susanna. Det började med att jag fick ett vite på 15000 kronor i veckan för att jag hindrade Pierre från umgänge, och slutade med att jag förlorade vårdanden om lille Elias till honom.

Detta är sant, understryker Susanna. Det svenska rättsväsendet tog vårdnaden ifrån henne och bestämde att Elias i stället skulle bo hos och vårdas av en barnmisshandlare. De två äldsta pojkarna fick Susanna behålla, men enbart för att Pierre självmant avsade sig umgänget med dem.

– När pojkarna hade ringt till både Bris och Rädda Barnen och berättat vad deras pappa hade gjort ville han inte längre träffa dem, säger Susanna.

Kan du berätta vad dina pojkar sa om sin pappa och hans misshandel?

– Den äldste pojken, Adam, berättade att pappa lyfte honom i nacken och slängde honom på golvet i vardagsrummet. Sedan satte han sig på honom och slog honom med knytnävarna på både ryggen och kinderna.

– Mellanpojken Viktor gav en liknande skildring. Honom brukade han dessutom ta strypgrepp på. Om någon av pojkarna berättade för mig vad han gjorde hotade han med att slå ihjäl dem.

Anade du aldrig att din exman hade våldsamma tendenser?

– Nej, men i efterhand inser jag att jag borde ha förstått det. Adam och Viktor hade flera gånger vägrat att åka till Pierre och ville inte heller att lille Elias skulle dit. ”Vi kan inte lämna honom ensam med pappa”, sa de till mig men jag förstod inte varför.

– Pierre och jag hade varit gifta i 15 år. Visst hade jag märkt att han kunde vara elak. Han hade tagit hårda grepp om mina armar och hindrat mig från att gå ut, men att han även gjorde barnen illa trodde jag inte.

– Jag är själv ganska ödmjuk och försiktig. När Pierre blev arg brukade jag gå undan. Våra pojkar gjorde likadant. I dag vet jag att de var livrädda för honom.

Hur agerade du sedan för att hjälpa dina barn?

– När Elias kommit från sin pappa hade han flera blåmärken på ryggen och stora bulor i huvudet. Jag måste få det dokumenterat, tänkte jag, och ringde till barnakuten för att misshandeln skulle journalföras.

– Men på barnakuten ville de inte ta emot oss. ”Han kan ju ha ramlat”, sa personalen. ”Du får ta det med din exman”.

– Då ringde jag till socialkontoret. ”Mina barn blir slagna av sin pappa”, förklarade jag, ”de behöver skydd”. Till svar fick jag att det var jag som skulle skydda dem. ”Då lämnar jag inte ut dem till pappan”, sa jag. ”Det måste du”, sa socialsekreteraren, ”annars förlorar du dem”.

Så hur gick du vidare?

– Jag beställde tid hos en barnläkare på vårdcentralen som undersökte pojkarna. När läkaren såg skadorna på deras kroppar kopplade han omedelbart in polisen, som kom till vårdcentralen medan vi väntade. En polisanmälan om misshandel gjordes och skadorna skrevs in i journaler.

– ”Nu ska ni aldrig mer behöva bli slagna”, sa jag till mina söner, men en tid senare fick jag en chock. Polisen la ner utredningen på grund av bristande teknisk bevisning mot pappan. Pierre nekade till misshandeln och polisen menade att någon annan kunde vara skyldig – jag till exempel.

– I stället fick jag 5000 kronor i böter i veckan för varje barn som jag vägrade lämna ut till Pierre. Till slut ringde de stora pojkarna, och sedan även jag själv, till både Bris och Rädda Barnen. ”Hjälp oss! Hjälp, hjälp, hjälp!” vädjade vi. Då gjorde Rädda Barnen en orosanmälan till socialtjänsten, som startade en egen utredning.

Och vad blev resultatet av den?

– I sitt utlåtande skrev den ansvariga socialsekreteraren att alla tre barn hade det bra hos mig, det enda de inte ville var att träffa sin pappa.

– Efter en huvudförhandling i tingsrätten blev domslutet att pojkarna skulle stanna hos mig. Jag slapp att betala alla böter för att jag nekat Pierre umgänge och Pierre förlorade samtidigt sin fria umgängesrätt. I stället fick han träffa barnen ett par timmar i veckan med kontaktperson.

Vad tyckte pojkarna om det?

– De vägrade att träffa sin pappa. Då tillsatte socialtjänsten två medlare och krävde tvångsumgänge. Men det skulle bli ännu värre.

– Pierre var rasande över domslutet, som ju innebar att han blev betraktad som misshandlare. Därför bestämde han sig för att hämnas.

På vilket sätt?

– Han kastade utredningen i papperskorgen och tillsammans med sin advokat begärde han en ny. Pierre vände hela fallet till att det var jag som misshandlade våra barn.

– En ny utredning påbörjades där Pierre yrkade på ensam vårdnad om alla tre barnen. Men eftersom Adam och Viktor då var så stora att de själva fick bestämma – och båda valde att stanna hos mig – avsade sig Pierre frivilligt umgänget med dem, men krävde fortfarande hela vårdnaden om lille Elias.

– Som ny huvudansvarig för utredningen utsågs en socialsekreterare som Pierre var släkt med. Hennes bedömning av misshandeln var att det var jag som orsakat blåmärkena. Elias skulle därför må bättre av att bo hos sin pappa, hävdade hon.

Hur tog du emot den bedömningen?

– Jag kunde inte tro att det var sant! Men hon var en släkting till Pierre, så jag kontaktade en tillsynsmyndighet och anmälde socialtjänsten för jäv. Tyvärr gjorde tillsynsmyndigheten ingenting för att hjälpa mig.

– När det var dags för ännu en huvudförhandling i tingsrätten vittnade den nya socialsekreteraren till Pierres fördel. Hon föreslog att Pierre skulle få ensam vårdnad om Elias och att jag enbart skulle få träffa honom under övervakade former.

Fanns det ingen som kunde vittna till din fördel?

– Jo, jag hade flera vittnen, bland annat den första socialsekreteraren som menade att Elias inte borde träffa sin pappa alls.

– Huvudförhandlingen varade i flera dagar. ”Det här är ett svårt fall”, konstaterade domaren. Ändå valde tingsrätten att gå på Pierres linje denna gång och ge honom hela vårdnaden om Elias. Själv fick jag inte mer än några timmars umgänge med honom varannan helg. Jag höll på att trilla av stolen!

Var bor dina barn just nu och hur mår de?

– Alla tre bor fortfarande hos mig, men Elias får snart inte göra det längre. Han gråter så han kräks när jag berättar att han måste flytta till sin pappa.

– Jag har ringt till barnombudsmannen och skrivit till barn- och äldreministern för att få hjälp. De tycker att det låter hemskt, men svarar att de inte får lägga sig i enskilda fall. Finns det ett domslut måste det följas, menar de.

– Min enda möjlighet nu är att överklaga till hovrätten. Men för att hovrätten ska ta upp målet krävs ett prövningstillstånd. Något sådant är ännu inte utfärdat.

Hur mår du själv mitt i allt detta?

– Jag håller på att stupa. Det känns som att myndigheterna har byggt upp ett rättslöst samhälle för barn. Var finns det så kallade barnperspektivet? Vuxenvärlden verkar bara vilja göra en rättvis fördelning mellan föräldrarna.

– Jag har en enkel fråga: Vem tänker på barnen? Vem lyssnar på deras förtvivlade gråt?

Av Margaretha Malmgren

Här hittar du fler LÄSARBERÄTTELSER

 

MargaretaVill du dela med dig av en berättelse ur ditt eget liv? Ring kostnadsfritt till Margaretha Malmgren på tel: 0200-81 01 70 (torsdagar 18-21) eller mejla [email protected] Du får givetvis vara anonym.

Artikeln kan komma att publiceras i andra tidskrifter inom Aller media i Norden. Bilden är alltid arrangerad.


(1.71k)
(0)


Annons


Annons

Senaste från allas

Laddar nästa sida…