Annons
Annons


En läsare berättar: Hypnosen gav svaret på gåtan om min barndom

Varför var Cecilia så rädd för att kräkas? Svaret fanns i hennes barndom. Och förträngda minnen dök upp när Cecilia behandlades med hypnos. Hemska minnen!


Bla bla bla...

Minnesbilder av en källare dök upp när Cecilia gick i hypnos.

splash_hamtat_fran_tidningenHypnosterapi är en behandlingsmetod som försätter en person i ett transartat tillstånd mellan vakenhet och sömn. Som hypnotiserad sägs personen vara totalt kroppsligt avslappnad men ha skärpt koncentration på de inre upplevelserna.

Annons

Behandlingsmetoden lanserades redan under första halvan av 1800-talet men har i våra dagar blivit starkt ifrågasatt. Nyare forskning har dock visat att klinisk hypnos har vetenskapligt bevisad effekt. I dag används hypnosterapi av legitimerade yrkesgrupper inom sjukvården som en genväg till det undermedvetna där våra minnen finns lagrade.

När inga andra terapiformer hjälpte Cecilia bestämde hon sig för att uppsöka en hypnosterapeut och prova den omtvistade metoden. Hon behövde få svar på frågor om den svåra fobi hon led av.

– Jag klarade inte av att vistas ute på gatorna eller åka kollektivt, säger Cecilia, 29, när hon i telefonen börjar berätta sin historia. Jag var livrädd för smitta och för att folk i min omgivning, eller jag själv, skulle spy.

En psykiatriker hade gett henne diagnosen emetofobi – överdriven rädsla för att kräkas – men för Cecilia var det inte bara en rädsla utan även ett handikapp.

– Varje dag upplevde jag en stark obehagskänsla i halstrakten. Mitt hjärta klappade, jag blev yr, svetten pärlade sig i pannan och jag kippade efter andan för att över huvud taget få luft, berättar hon.

I dessa stunder var enda utvägen för Cecilia att fly. Hon var tvungen att springa ifrån utspilld mat, smuts, sura dofter och alla andra förnimmelser som framkallade obehaget i hennes hals.

Till slut blev paniken så påtaglig att Cecilias hals krampade. Hon kunde inte svälja – och därmed inte äta eller dricka. Maten kom ut genom näsan igen.

– Jag hade stopp i halsen men ingen läkare trodde mig, säger hon.

När Cecilia vägde 32 kilo och satt i rullstol gjordes äntligen en sväljningsröntgen. Då upptäcktes ett krampartat tillstånd i matstrupens ringmuskel, vilket gjorde passagen till magsäcken obefintlig. Cecilias fobi hade skapat en fysisk defekt i hennes kropp som omedelbart behövde medicineras.

Men varifrån kom fobin? Varför skapade känslan i hennes hals en sådan panik? Och hur skulle hon bli fri från sitt beteende?

Svaren fanns någonstans i Cecilias barndom. Men att hitta förklaringar i en tid som bestod av ett stort svart hål var inte lätt. Skulle ett tillstånd av trans kunna lyfta fram de förträngda minnena?

Vilken var din inställning till hypnos när du sökte hjälp?

– Jag var 20 år och hade provat alla terapier för att bli fri från min fobi, men ingen hjälpte. Det enda som fanns kvar var hypnos – och misstanken om att fobin hade sina rötter i min barndom.

– Min vårdcentral skrev en remiss till psykiatrin och jag kom till en kvinnlig hypnosterapeut som tog emot högkostnadskort. Men jag var skeptisk. Ska terapeuten hålla på med en pendel fram och tillbaka, tänkte jag, och tro att jag ska hamna i trans? Då tror hon fel.

Användes det någon pendel?

– Nej, jag fick luta mig tillbaka i en liggfåtölj och sedan räknade terapeuten ner från 60 till 0 och bad mig slappna av mer och mer för varje siffra. Medan jag långsamt blev fri från spänningar i kroppen gav terapeuten mig visuella instruktioner. Jag upplevde det som samtalsterapi under meditativ avslappning.

– ”Föreställ dig en biosalong”, sa terapeuten. ”Du ska titta på en film om din barndom. Sätt dig på raden längst fram. Vad ser du?” För mig var det helt svart. ”Jag ser ingenting”, svarade jag.

Du gick inte att hypnotisera?

– Nej, verkligen inte. Jag gick dit en gång i veckan, en timme vid varje tillfälle, men det var lika svart på bioduken varje gång. Efter sex, sju gånger hände dock en märklig sak på morgonen. Jag låg fortfarande kvar i sängen när en minnesbild dök upp för mitt inre. Jag såg hur jag som barn gick ner i en källare med händer målade på väggen. Men varför hade jag befunnit mig i en källare?

Ja, vad visste du om din barndom vid det här tillfället?

– Jag visste att min pappa hade lämnat min mamma och mig när jag var 2 år. En tid därefter hade min mamma träffat en ny man, vi kan kalla honom Rolf, som vi bodde med tills jag var 12 år. Det var under dessa år som jag hade minnesluckor. Jag borde ha kommit ihåg mycket, med tanke på min ålder, men jag hade glömt nästan allt.

Vill du fortsätta berätta om källaren som dök upp i ditt minne?

– Ja, jag kände att jag behövde återvända till platsen där jag hade bott med mamma och Rolf för att se om källaren fanns i verkligheten. Vi hade bott i en trerumslägenhet i ett 50-talshus, så jag begav mig dit.

– En boende öppnade källardörren och där, på en av väggarna, såg jag händer som smetats med målarfärg. Då mindes jag också hur Rolf hade släpat ner mig dit och påstått att det var min mammas händer.

Mindes du om du var rädd för Rolf?

– Ja, jag var jätterädd för honom. Han var inbillningssjuk och trodde att min mamma bedrog honom med alla män i vår närhet. Han trodde till exempel att hon haft ett förhållande med husets målare och att händerna på väggen var ett bevis på det. Därför skulle han straffa henne.

– Jag började minnas hur han drack sprit och sprang runt med en kökskniv och skrek att han skulle hugga ihjäl alla mammas älskare. Under de två åren som jag gick i hypnos klarnade minne efter minne. En scen som dök upp var när Rolf släpade min mamma ut i trappuppgången och tog strypgrepp om hennes hals. Jag hängde i hans armar och kände paniken i hela kroppen. ”Döda inte mamma!” skrek jag förtvivlat. ”Snälla, döda inte mamma!”

Gjorde Rolf dig också illa?

– Nej, mig slog han inte. Det var min mamma han ville skada. Jag blev vittne till hur han våldförde sig på henne sexuellt, hur han misshandlade henne och hur han gång på gång försökte strypa henne. Inom mig bar jag på en ständig skräck för att min mamma skulle sluta andas.

– Hon och jag brukade gömma oss i mitt rum medan Rolf härjade i lägenheten. Efter att hon nattat mig på kvällen låg hon kvar i min säng, alltför rädd för att gå ut till vardagsrummet. Rolf slet sönder alla telefoner. Han la mynt uppe på varje dörr för att veta vilka rum vi hade gått in och ut ur. Hela vår tillvaro kontrollerades av honom.

Fanns det ingen i er omgivning som såg hur ni hade det?

– Grannarna visste, hörde och såg. När Rolf höll på att strypa min mamma i trappan ringde jag på hos en av dem. Ingen öppnade. Jag ringde på en ny dörr, men ingen öppnade där heller. De visste att Rolf var farlig. För farlig för att involvera sig med.

– Nästan varje dag gick jag till skolsyster för att jag hade ont i magen. Hon gav mig vatten att dricka och skickade tillbaka mig till klassrummet. Jag hade även en mormor och morfar, men mamma ville inte berätta för dem. De tillhörde en fin släkt. Med dem pratade man inte om problem.

Sökte din mamma själv aldrig hjälp?

– Jo, hon gjorde en polisanmälan, men polisen la ner ärendet utan att påbörja en utredning. Mamma behövde professionell hjälp för att ta sig ur förhållandet. När samhället inte ställde upp vågade hon inte lämna Rolf.

– Efter fem år kom räddningen. Mamma hittade en trasig telefon med glapp i som låg i städskrubben. Genom en skorrande telefonlur ringde hon polisen och anmälde en pågående misshandel. Polisen kom, mamma och jag fördes till sjukhus och Rolf togs in på förhör, men släpptes tyvärr sedan. Efter den dagen förträngde jag alla minnen av honom.

Hur kändes det att åter komma i kontakt med upplevelserna efter så många år?

– Det var en chock, men det var nödvändigt. Hypnosen gav svaret på gåtan om min fobi. De förträngda minnena av när min mamma nästan kvävdes till döds hade omvandlats till ett illamående och en svimningskänsla inom mig.

– Jag hade lagt fobin på att vara rädd för att kräkas i stället för att behöva möta den verkliga rädslan – att se mamma bli strypt. Mot den bakgrunden är det inte konstigt att jag förknippade kräk med livsfara. Det blev en reflex kopplad till överlevnad.

Har du på något sätt bearbetat denna känsla?

– Jag har gått i terapi och för tre år sedan skrev jag ner alla minnen. I höstas kom min historia ut som en självbiografi. Jag vill inte ha upplevt detta förgäves. Emetofobi är en av de vanligaste fobierna i världen, ofta kopplad till barndomen. Jag hoppas att min berättelse kan hjälpa andra. Ingen kvinna förtjänar att leva som min mamma gjorde, men framförallt känner jag empati för alla barn som drabbas. Jag var ju själv ett av de barnen.

Av Margaretha Malmgren

Fotnot: Bokens titel är ”Under hypnos” (Idus förlag) av Cecilia Lindecrantz.

Här hittar du fler LÄSARBERÄTTELSER

 

MargaretaVill du dela med dig av en berättelse ur ditt eget liv? Ring kostnadsfritt till Margaretha Malmgren på tel: 0200-81 01 70 (torsdagar 18-21) eller mejla [email protected] Du får givetvis vara anonym.

Artikeln kan komma att publiceras i andra tidskrifter inom Aller media i Norden. Bilden är alltid arrangerad.


(16)
(0)


Annons


Annons

Senaste från allas

Laddar nästa sida…