Annons


En läsare berättar: Jag är mamma till en kriminell missbrukare

I samband med skilsmässan hade Eva-Lena inte ork 
att bry sig tillräckligt om sonen Niklas. 
För sent insåg hon att han hamnat i dåligt sällskap. 
I dag är Eva-Lena maktlös …


Kvinna-med-knarkande-vuxen-son

I en trevlig och ombonad trerumslägenhet i en av Sveriges större städer bor Eva-Lena. På väggarna hänger tavlor hon själv och hennes son har målat, i ett hörn av vardagsrummet står den antika byrån som hon har ärvt 
efter sin farmor och framför fönstret har hon ställt den 
sköna och inbjudande moderna soffan som hon älskar att krypa upp i.
Eva-Lena har ett bra jobb och trivs både med sitt arbete och sina kollegor. Livet ser vid en första anblick ljust ut. Tyvärr har hon tvingats vara sjukskriven mycket i längre perioder. Anledningen är hennes son som är narkoman. Oron hon ständigt känner för honom sliter sönder henne inifrån och har gett henne psykiska problem.
Hur länge har han varit missbrukare?
– Säkert i mer än 20 år nu. Han är i dag en vuxen man åldersmässigt men kan inte ta hand om sig själv. Han är fast i sitt drogmissbruk som styr hans liv helt.
När började problemen?
– Redan som barn var Niklas, som min son heter, en livlig men orolig natur som tyckte om att prova på nya saker. På dagis var det ständiga konflikter med de andra barnen och ibland med personalen.
Först när det kom en manlig förskollärare till Niklas avdelning blev det lugnt. Han såg och bejakade det Niklas var duktig på, som att klättra, springa, sjunga och teckna. Samtidigt dämpade han Niklas när han störde de lite lugnare aktiviteterna, som sagostunderna.
Niklas tyckte mycket om sin lärare och han blev mer 
harmonisk än tidigare även hemma. Visst var han ibland fortfarande som ett kvicksilver som for runt och var överallt och ingenstans, men han kunde också sitta stilla och bläddra i en serietidning eller se en tecknad film från 
början till slut utan att prata sönder den. Rita och måla gjorde han mycket och gärna.
Hur var skoltiden?
– Låg- och mellanstadiet flöt på utan problem. Han hade mycket bra lärare som fångade upp hans intresse för sport, musik och teckning samtidigt som de ledde in 
honom bra på de teoretiska 
ämnena.
Han var duktig i skolan och hade inga problem med att hänga med. Även kontakten med kompisar fungerade bra och jag minns att jag kände mig lättad över att allt flöt på så smidigt.
Men någonting hände i högstadiet?
– Tyvärr delades klassen och sattes på två olika skolor. Niklas fick nya kompisar som jag inte kände till alls. I samma veva skildes jag och Niklas pappa.
Pappan kom bara hem en dag och berättade att han hade träffat en annan kvinna och ville leva med henne. På bara några dagar hade han packat ihop det han ville ta med sig och lämnade mig och Niklas.
Du måste ha blivit chockad?
– Jag förstod ingenting. Jag blev som förlamad där jag satt övergiven och ratad av mannen jag levt med sedan slutet av tonåren, som jag var kär i, som jag trodde var min bäste vän och som var pappa till mitt enda barn.
Jag bröt inte samman helt, jag hade ju min son som var 14 år då att ta ansvar för, och jag hade mitt jobb och mina 
arbetskamrater. Men marken under mina fötter gungade och jag gick som i en dvala orsakad av chock, sorg och 
ilska under lång tid.
Efter drygt ett år började jag vakna upp till verkligheten och var beredd att forma ett nytt liv för mig och Niklas. Vi flyttade till lägenheten jag bor i nu. Niklas var glad för den ligger i samma område som vi bodde i tidigare och han behövde inte byta skola och hamna i en ny klass.
Om jag hade vetat vad jag vet i dag hade jag sett till att vi bosatt oss i en annan del av stan så att Niklas kommit bort från sina så kallade kompisar.
Märkte du att Niklas förändrades?
– Det är svårt att erkänna det, men nej. Jag var så upptagen av mina egna känslor att jag inte hade någon ork att engagera mig i mitt eget barn och hur han mådde.
Han sökte sig ut bland gäng i området och jag tyckte att det var skönt när han inte var hemma. Då kunde jag ligga på min säng och älta mina problem i lugn och ro. Jag var närvarande fysiskt men inte psykiskt.
Den dagen polisen kontaktade mig vaknade jag upp. 
Men då var det för sent. Allt var redan kaos.
Vad hade hänt?
– I stort sett allt som inte 
borde ha hänt.
Niklas hade sökt sig till 
ett gäng med några år äldre pojkar. De höll till i en källarlokal och spelade musik. Men de sysslade även med att röka hasch och förmodligen var det redan då också tyngre droger inblandade.
Jag kunde inte fatta att 
min son hamnat på så fel väg i livet och gav mig själv skulden för det.
Hade Niklas varit i skolan som vanligt?
– Nej, han hade hög frånvaro och de sa att de hade försökt kontakta mig via brev flera gånger men jag kan inte minnas att jag fått några. Kanske var jag för trött för att öppna dem när de kom.
Polisen kopplades in när pojkarna gjorde inbrott på skolan och togs på bar gärning.
Det var då jag fick veta allt. Följden blev att de sociala myndigheterna engagerades men Niklas fortsatte med sitt missbruk.
Vet du var han fick pengar ifrån?
– Inte då, men jag har förstått det senare.
Det saknades saker i vårt hem. Jag trodde att de försvunnit när vi flyttade eller att min före detta man tagit dem med sig när han bröt upp.
Det var ett par ljusstakar 
i äkta silver som fick mig att reagera. De var mina och jag hade fått dem av min mormor när jag konfirmerades. Jag vet precis var jag satte dem när jag packade upp dem ur flyttlådan.
Plötsligt var de bara borta. Niklas hade tagit dem och sålt dem för att få pengar till knark. Senare upptäckte jag att mitt guldarmband och andra smycken var försvunna. De hade Niklas också tagit.
Bodde Niklas kvar hos dig?
– Ja, men han var aldrig hemma och jag visste inte var han höll hus. Det var en svår tid och jag stod hela tiden i kontakt med sociala myndigheter. Till sist placerades han på ett behandlingshem och då kände jag mig lugn efter en lång tid av oro.
Träffade Niklas sin pappa under denna period?
– Nej, han hade ny familj och flyttade till en annan stad många mil bort ganska snart efter att han lämnat oss. Allt han gjorde var att betala underhåll, men det skötte han.
Höll du kontakt med Niklas under behandlingen?
– I den mån jag fick hälsade jag på. Det var stränga restriktioner som gällde.
När han fick permission kom han hem till mig. Han uppträdde hotfullt och krävde att jag skulle ge honom pengar.
När jag vägrade slog han mig så jag fick blåmärken vid ögonen och en gång träffade han mitt käkben så hårt att jag trodde det krossades. Sedan försvann han ut i natten, greps av polis och återfördes till behandlingshemmet. Detta har hänt flera gånger även sedan han blev myndig och jag lever ständigt under hot, tycker jag.
Har du anmält honom för misshandel?
– Nej, det kan jag inte. Han är min son och man kan inte polisanmäla sitt eget barn, inte jag i alla fall. Jag vet att han inte är medveten om vad han gör och att han är skadad av all narkotika han har fått 
i sig under åren.
Får han vård i dag?
– Tyvärr vägrar han. Vill han inte själv finns det inget att göra. Jag är helt maktlös som mamma och det är smärtsamt att se sitt barn förfalla.
Han ser sig själv som en 
bohem med en fri livsstil. Sanningen är att han lever som kriminell och jag är rädd att han dör av en överdos. Som jag ser det nu är hans enda räddning att han åker fast och genom det tvingas att ändra sitt sätt att leva.
Det är hemskt att man 
önskar se sitt barn sitta i fängelse men som jag ser det nu är det hans enda chans att överleva.
Får du själv något stöd?
– Föräldrar till vuxna narkomaner som vägrar behandling är en glömd grupp i sam-
hället.
Men det finns stödföreningar man kan hitta på nätet. Jag ska kontakta en sådan och hoppas få styrka där.■

Annons
Gilla Allas.se på Facebook

Av Ingar Haellquist

Foto: IBL/Shutterstock


(16)
(0)



Annons


Annons

Laddar nästa sida…