Annons
Annons


En läsare berättar: Jag blev mamma till mina barnbarn

Plötsligt flyttade barn och barnbarn till andra sidan jordklotet. Det blev tomt och ensamt för Margit. Så när Lina ville tillbaka öppnade Margit sin famn för henne. Sedan kom Ludvig...


Äldre kvinnohänder håller i yngre.

Margit blev mamma för andra gången vid 56 års ålder, då till sin dotterdotter.

splash_hamtat_fran_tidningenVissa kvinnor tar inte bara hand om sina egna barn, utan också om andras. Margit är en av dem. Hon blev mamma för andra gången vid 56 års ålder, då till sin dotterdotter.

– Min dotter blev huvudlöst förälskad, gifte sig och flyttade med en man till Nya Zeeland. Hennes två barn sedan tidigare, Lina och Ludvig, följde med men efter bara ett halvår ringde Lina till mig och ville hem. ”Får jag bo hos dig, mormor?” frågade hon. Vad svarar man på det? ”Jaaa…”, sa jag dröjande.

Annons

En vecka senare satt Lina på ett plan på väg till sin mormor i Sverige.

– Hon kom med två resväskor och såg olycklig ut. ”Men lilla gumman, stanna du hos mig”, sa jag och det gjorde hon.

Lina var 15 år och skulle börja gymnasiet. Margit, som bodde ensam i en trerumslägenhet, fick möblera om i både hemmet och i tanken för att göra plats för en tonåring. Barnens biologiska pappa i Sverige fick sköta det administrativa med den nya gymnasieskolan och accepterade att hans dotter valde mormor som trygghet framför honom.

– Både min dotter och barnens pappa var väldigt unga när de fick Lina och Ludvig. När de efter en tid gick skilda vägar var det min dotter som tog hand om barnen, säger Margit.

Men kärleken till den nyzeeländske mannen fick Margits dotter att nu prioritera passionen. Barnen rycktes upp från sina rötter och skulle plötsligt förflyttas till andra sidan jordklotet. Varken Lina eller Ludvig var särskilt entusiastiska, men Margits dotter stod fast vid sitt beslut – Nya Zeeland skulle bli deras nya hemland.

Hur kändes det för dig när de flyttade så långt?

– Jag grät i tre veckor. Konstant! När jag vaknade, när jag åt frukost, när jag gick till jobbet. Jag visste ju att det skulle bli svårt att träffas med det avståndet mellan oss. Och resorna till Nya Zeeland är inte billiga.

– Mina barnbarn har alltid stått mig nära. Jag har passat dem när de var små, lämnat och hämtat dem på dagis, gått till skolan med dem och kört dem till kollo på somrarna. De har alltid varit en så naturlig del av min tillvaro. Att de skulle försvinna ur mitt liv var helt ofattbart.

Pratade du med din dotter om detta?

– Ja, jag pratade men jag vet inte om hon lyssnade. Hon hade rest med den nye mannen till Nya Zeeland ett par gånger och var kär i både honom och i hans land. Allt skulle ordna sig till det bästa, sa hon, och lovade att de skulle hälsa på mig så ofta det gick. Och barnen skulle trivas om de bara gav det en chans, menade hon. Det var verkligen tufft att höra men det var ju hon som bestämde. Vad hade en mormor att säga till om?

Men Lina trivdes inte?

– Nej, det var svårt för henne att flytta från ett land som hon hade vuxit upp i. Hon hade inga kopplingar till Nya Zeeland och alla hennes kompisar fanns i Sverige.

– För Ludvig var det lättare eftersom han var fem år yngre. Han anpassade sig och befann sig inte heller i en lika känslig ålder.

Vad sa din dotter om att Lina ville bo hos dig?

– Hon var glad att jag ville ställa upp, själv hade hon inte en tanke på att flytta tillbaka. Att Lina bodde hos mig tyckte hon var en bra lösning. Hon väntade tvillingar med den nye mannen och hade fullt upp med att planera för sin nya familj.

– Linas pappa tyckte också att det gick bra. Även han hade en ny familj med småbarn. Han sa ingenting när Lina och Ludvig flyttade till Nya Zeeland, så varför skulle han säga något när Lina flyttade in till mormor?

– Det är sorgligt hur barnen kommer i kläm i sådana här situationer. Det finns inte vare sig tid eller plats för dem. Vad gör barn som inte har den äldre generationen att vända sig till? Det kan inte vara lätt att vara barn i dagens samhälle.

Hur förändrades din tillvaro med Lina i hemmet?

– Den förändrades verkligen! Jag fick en dotter igen, en tonåring! Det blev fart i hemmet! Faktiskt tyckte jag att det var riktigt trevligt. Det blev ett sällskap, men naturligtvis var det tröttsamt ibland. Jag var ju själv ingen ungdom. Kompisar, fester, killar… Det var längesedan man var i kontakt med sådant.

– Lyckligtvis var Lina en väldigt skötsam flicka. Hon var pålitlig, gjorde sina läxor, hjälpte mig med hushållssysslorna. Duktig i skolan var hon också. Jag är så glad för att det gick bra för henne.

På vilket sätt tror du att det har påverkat Lina att växa upp med sin mormor?

– Jag hoppas att jag har kunnat ge henne lugn, trygghet, kärlek och eftertänksamhet. Kanske har hon lärt sig hur viktigt det är att ställa upp för varandra. När hon själv får barn tror jag att hon ser på saken med helt andra ögon. Jag tror att hon blir mer tacksam över min insats då. Hon har inte varit otacksam, det är inte det jag säger, men tonåringar tar ofta mycket för givet.

Klarade du dig ekonomiskt?

– Ja, det gick. Vi levde inte i överflöd direkt men vi hade alltid så att vi klarade oss. Jag lagade lite festligare rätter till helgen och lite enklare till vardags. Allt går om man bara vill. Dessutom hjälpte Linas pappa till med betalningen och min dotter överförde också pengar till mig.

Hur ofta hade ni kontakt med övriga familjen?

– Vi ringde till varandra ganska ofta och träffades vid högtider, födelsedagar eller semestrar. Det var så underbart att få träffa Ludvig igen, och tvillingarna! Lina reste också till sin mamma och jag har varit där två gånger. När Lina tog studenten hade vi en stor fest här i Sverige då vi alla samlades.

Hur har omgivningen reagerat på er boendelösning?

– Linas kompisar rosade mig och tyckte att jag var en häftig mormor. Annars var det aldrig någon som hade synpunkter. Inte på skolan och inte inom släkten. Inget som de sa till oss i alla fall.

–Mina väninnor tyckte förstås att jag skulle tänka mer på mig själv, och umgås mer med dem. Men jag hade inte tid över för alla. De tyckte att jag utplånade mig för mitt barnbarn och menade att hon inte var mitt ansvar. Men jag kunde ju inte överge henne.

Hur gammal är Lina i dag?

– Hon är 23 år och har nyligen gått klart en högskoleutbildning och fått ett bra jobb. För en tid sedan blev hon sambo med sin pojkvän och flyttade ut. Det blev tomt och ensamt efter henne, men samtidigt kände jag att jag äntligen kunde pusta ut och tänka lite på mig själv. Kanske umgås med en man som jag hade träffat och resa på semester med honom. Eller bjuda hem mina väninnor för en gångs skull.

– Men så en dag ringde telefonen. Det var Ludvig från Nya Zeeland. ”Hej, mormor”, sa han ”får jag flytta in hos dig nu när Lina har flyttat ut?” Jag trodde att jag skulle tappa luren.

Vad svarade du?

– Ja, vad säger man? Jag hade fått frågan en gång förut och kunde inte svara annorlunda den här gången. Ludvig är också mitt barnbarn. Jag älskar honom lika mycket som Lina. Det var bara att börja flytta möbler igen. Ville han inte heller bo kvar i Nya Zeeland skulle han inte behöva det.

– Men den här gången var det lite mer komplicerat. Ludvig var 18 år och hade hoppat av gymnasiet. Han ville inte studera och inte jobba. Han befann sig i något slags kris. Jag tog emot honom, tyckte synd om honom och ordnade ett jobb åt honom som timvikarie i en mataffär. Det gick han med på.

Men?

– Han såg mitt hem som ett pensionat, där maten skulle stå serverad och kläderna vara nytvättade. Han hjälpte inte alls till som Lina hade gjort utan skräpade bara ner. Jag försökte prata med honom, men han lyssnade inte. Han tyckte bara att jag tjatade. Min dotter reste hit för att hälsa på honom men han lyssnade inte på henne heller.

Hur är det nu?

– Det största problemet just nu är inte Ludvig, det är min särbo. Han har börjat sätta sig emot att Ludvig bor hos mig och upptar så mycket av min tid. Min särbo är hos oss på helgerna och det kolliderar ibland med att Ludvig vill ta hit kompisar. Åker jag i stället till min särbo blir jag orolig för att ungdomarna ska använda min lägenhet till fester. Jag har redan fått klagomål från grannarna och jag vill ju inte bli vräkt.

– Jag har bett barnens pappa om hjälp men han säger bara att jag måste ställa högre krav på Ludvig. Jag har faktiskt börjat tröttna på att ha det så här. Jag kan inte leva något eget liv. Samtidigt måste väl barnbarnen komma före allt annat. Måste de inte det?

Av Margaretha Malmgren

Här hittar du fler LÄSARBERÄTTELSER

 

MargaretaVill du dela med dig av en berättelse ur ditt eget liv? Ring kostnadsfritt till Margaretha Malmgren på tel: 0200-81 01 70 (torsdagar 18-21) eller mejla [email protected] Du får givetvis vara anonym.

Artikeln kan komma att publiceras i andra tidskrifter inom Aller media i Norden. Bilden är alltid arrangerad.

 


(8)
(0)



Annons


Annons

Senaste från allas

Laddar nästa sida…