Annons
Annons


En läsare berättar: Jag har alltid känt kravet att prestera…

Jag sprang gatlopp genom livet för att prestera på max. Sedan kom kraschen. Det var mammas avundsjuka som låg bakom alltihop.


shutterstock_421609399

Dagen då mitt liv rämnade var som de flesta andra – fullspäckad. Familjens almanacka där hemma på väggen var alltid fulltecknad. Jag behövde ha fullt upp, annars blev jag stressad och kände mig otillräcklig. Det här gick ut över barnen. Jag uppfostrade dem till samma insiktslösa gatlopp genom livet. Om jag inte såg till att de hade en massa aktiviteter kände jag mig som en dålig mamma och om de inte gjorde allt som jag föreslog så kände de sig som dåliga barn. När den insikten gick upp för mig kändes det gräsligt.

Annons
Gilla Allas.se på Facebook

Jag är gift med Rikard och vi har två barn: Elvira och Dennis. Dennis skulle fylla fem år den helgen och jag sprang runt på lunchen för att uträtta ärenden och beställa en chokladtårta. Jag var inne i en galleria när jag plötsligt tappade orienteringen fullständigt, jag hade ingen aning om var jag befann mig. Egentligen kände jag till den där gallerian mycket väl, men just då var det som bortblåst. Hjärnan kändes tom och hjärtat bultade så det susade i öronen. Jag började få panik och försökte ta mig ut för att få frisk luft, men tuppade av.

När jag vaknade till hade jag sällskap av en vakt som berättade att man ringt efter ambulans.
Jag kom in på akuten med skyhögt blodtryck. Tårarna rann. Jag varken kunde eller orkade sluta gråta. Det där var mitt sammanbrott.

Att jag skulle gå i väggen förr eller senare var egentligen ofrånkomligt. Men även om jag begripit det hade jag nog inte klarat att slå av på takten. Men nu skulle jag tvingas lära mig det. Jag blev sjukskriven och behövde mycket vila. Minsta stress slog ut mig. Jag kunde inte längre prestera. Vem var jag utan min fulltecknade almanacka?

En dag ringde en gammal kollega. Hon hade hört om min sjukskrivning och berättade att hon själv befann sig i samma situation. Det var skönt att få prata med någon som verkligen förstod. Hon bjöd med mig till en stödgrupp för kvinnor som bränt ut sig.

Jag var sjukskriven i tre månader, men processen som börjat med min kollaps pågick i flera år. Stödgruppen blev verkligen ett fantastiskt stöd och en inspiration att titta inåt, att våga stanna upp och känna efter. Långsamt kom jag att förstå och acceptera vad som hade hänt mig, och varför.

När jag växte upp var mamma avundsjuk på mig. Det kändes så förvirrande och skamligt att jag inte ville se det, men hon unnade mig aldrig någon framgång, vare sig i skolan, i kärlek eller senare i jobbet. Ändå njöt hon när andra berömde mig, om hon kunde ta åt sig äran.

Jag lärde mig tidigt att försöka blidka henne. Hon fick mig att känna mig som ett besvär, så jag försökte vara så enkel som möjligt och ta hand om mig själv. Jag ställde aldrig till med problem, höll ordning på mitt rum och gjorde alltid läxorna. Jag försökte klara allt själv, men jag lärde mig också att undervärdera mina insatser. Jag gav mig aldrig någon credit för det jag gjorde. Jag trodde att det skulle vara arrogant.

Under åren ignorerade jag min hälsa. Jag var bara inriktad på att vara duktig, alltid ställa upp. Jag jobbade övertid, hjälpte alla väninnor med att baka till kalas, sprang ärenden åt svärmor, men begärde nästan aldrig någon hjälp för egen del.

Rikard och jag älskar varandra, men jag saboterade balansen mellan oss direkt. Jag förväntade mig ingen jämlikhet utan tog på mig för mycket. Efter min kollaps hade han dåligt samvete för att han inte satt stopp i tid.

Men det verkade alltid som om du hade full koll och som om det var så viktigt för dig att få göra allt det där.
Under min sjukskrivning började vi båda förstå att vi behövde lära om. Vi gick några månader i parterapi och det var jätteskönt att få den hjälpen.

Det allra svåraste var nog att släppa greppet om att försöka förstå mig på mamma och att sluta försöka vinna hennes gillande. Hennes beteende handlar om henne, inte om mig. Jag blir allt bättre på att inte ta det personligt. Hur skulle det kunna vara en dotters fel, om mamman har ett stört beteende? Det kan det såklart inte. Jag vet det nu och det har hjälpt mig att släppa ansvaret för henne och vår relation.

I dag är jag stolt över vad jag har tagit mig igenom, den jag är och den underbara familj jag är en del av. Det blir inga fler gatlopp för min del.

Här hittar du flera LÄSARBERÄTTELSER

 


(5)
(0)


Annons


Annons

Senaste från allas

Laddar nästa sida…