Annons
Annons


En läsare berättar: Jag satt fast i apati…

Efter olyckan gick livet vidare – på ytan. Folk ville nog tro att jag var okej, men det var jag inte.


Trafikolycka

Jag var 27 när livet slogs sönder på några ögonblick. Det var vinterföre och glashalt. När Daniel och jag tappade kontrollen över bilen hade vi inte en chans.

Daniel och jag hade varit tillsammans i ett halvår. Vi hade just flyttat ihop och det kändes som den bästa perioden i mitt liv. Som om allt plötsligt gick min väg. Den där lördagen skulle vi köra ut till några av Daniels goda vänner som just fått barn. De bodde i ett hus ett par mil utanför stan och det var Daniel som körde. Jag minns inget från själva olyckan. Mitt nästa minne är från sjukhuset, sent den natten. Mina föräldrar var där. Men ingen Daniel. Jag förstod redan innan någon berättade att han inte fanns kvar längre.

Annons
Gilla Allas.se på Facebook

Efter olyckan var jag mörbultad och blåslagen, men för övrigt okej. Efter fyra dagar fick jag åka hem. Men något var annorlunda. Det var inte bara det att Daniel var borta och att jag sörjde, det var en konstig tomhetskänsla inuti. Jag trodde att det var chocken och jag ville inte prata om det, så jag sa inget.

Under tiden som följde levde jag konstant med effekterna efter olyckan. Jag avskydde höga hastigheter och blev yr bara av att se trafik. Jag mådde illa vid tanken på att sätta mig i en bil igen och försökte ta mig överallt genom att promenera på bakgator där det var så lugnt som möjligt. Med tiden blev det bättre.

Folk började bete sig som vanligt runt mig igen. För dem gick livet vidare och de trodde väl att detsamma gällde för mig. Efter två år träffade jag Måns. Jag ville vara med honom, men vissa dagar kände jag bara för att krypa ner i sängen och dra täcket över huvudet. Jag förstod inte vad som var fel. Varför kunde jag inte bara vara som förut? Varför kändes det så konstigt, som om jag var avtrubbad? Jag kunde väl inte fortfarande vara chockad? Var jag deprimerad?

Det är svårt att förklara, men det var som om jag upplevde känslor mer i huvudet än i hjärtat. Som om jag intellektuellt förstod att jag var kär, men inte kände det fullt ut.
Måns och jag flyttade ihop. Vi förlovade oss och hade fest. Jag ler och skrattar på korten, men i efterhand känns det så konstigt, som om jag inte riktigt var med.

Så blev jag gravid. Det var då jag till slut insåg att situationen inte var okej och att jag behövde göra något åt den. Jag visste inte vad jag kände. Ena stunden försökte jag tvinga mig att vara lycklig, i nästa fick jag nästan panik. Tomheten inom mig var överväldigande och skrämmande. En kväll bröt jag ihop och fick nästan en ångestattack när jag försökte förklara för Måns hur jag kände. Han förstod inte. Hur skulle han kunna göra det? Jag förstod ju inte själv. Men vi var överens om att jag behövde hjälp.
Redan veckan därpå träffade jag en psykolog. Jag gick dit en gång i veckan under några månader och det betydde otroligt mycket.
När jag var 13 år dog min pappa. När jag sedan miste Daniel blev det för mycket. Rädslan för förlust fick mig att helt enkelt stänga ner. Jag blev mer eller mindre känslomässigt apatisk.

Jag tror inte att jag hade tagit mig ur det på egen hand. Jag behövde gå tillbaka, hantera chocken och sorgen efter både pappa och Daniel och förstå att rädslan inte var räddningen. Den skulle bara hindra mig från att leva mitt liv.

Måns och jag fick en dotter, och även om föräldraskapet är något som kan göra en livrädd så låter jag inte längre rädslan ta över. Förluster är en del av livet och dem kommer ingen undan, men ibland behöver man hjälp med att hantera dem.

Här hittar du flera LÄSARBERÄTTELSER

LÄS OCKSÅ


(10)
(0)


Annons


Annons

Senaste från allas

Laddar nästa sida…