Annons
Annons


En läsare berättar: Jag svek mina barn 
–  i rättvisans namn

Jag kom på mig själv med att knuffa undan min dotter Karin, för att inte Dags dotter Rosa skulle tro att jag älskade mitt eget barn mer.


 

Jag träffade Dag tre år efter att jag och Johan gått skilda vägar. Vi blev huvudlöst förälskade i varandra och efter bara fem månader flyttade vi ihop.

Annons

Från att ha varit en liten familj med bara mig och mina döttrar Karin, 6 år, och Klara, 8 år, blev vi en storfamilj. Dag hade nämligen tre barn, Rosa, 9 år, Oliver, 12, och Magnus som var 14.

Vi hade köpt ett stort, härligt hus med plats för alla, men det är klart att omställningen blev stor för oss alla. De jämna veckorna var fulla av aktiviteter med fem barn och två vuxna i huset, och de ojämna var  lugna och stilla.

Då hade jag och Dag huset för oss själva.

Jag tyckte om Dags barn, de var väldigt snälla och trevliga och, måste jag erkänna, mer väluppfostrade än mina båda flickor. De glömde aldrig att säga tack för maten och hade tidigt fått lära sig att hjälpa till hemma. Det var lite si och så med mina barn…

Dag och jag bestämde att stå enade inför barnen. Alla regler måste gälla lika för alla barn och om en vuxen tog ett beslut måste den andra  backa upp. Blev vi oense fick vi ta diskussionen när barnen inte var med. Det kändes helt självklart.

Ändå skar det i mig när Dag gav mina flickor i uppdrag att duka bordet till oss alla. Klara protesterade och tittade förorättat på mig för att få stöd och förväntade sig att jag 
skulle gripa in och låta henne slippa. Jag backade i stället 
upp Dag:

– Vet du vad, älskling, när vi är så här många så måste alla hjälpas åt.

Jag gav henne en kram. Karin brydde sig inte utan dukade genast bordet tillsammans med Rosa.

Det uppstod förstås fler små sammanstötningar av den här typen. I princip höll jag ju med Dag, men på något sätt kände jag att jag lämnade flickorna i sticket när jag alltid stod på Dags sida.

Till slut hade dock kanterna skavts av och det blev en mer naturlig rytm i familjen. Vardagarna bestod av jobb, skola, läxor och rutiner. På helgerna ville vi hitta på något kul tillsammans.

Men det var inte alltid så lätt att hitta aktiviteter som alla gillade, eftersom barnen var i lite olika åldrar. Vi försökte fördela gracerna så alla skulle bli nöjda.

Under sommarloven delade vi ibland upp oss så Dag tog med de stora killarna på lite vildare upptåg medan jag och tjejerna gjorde äventyr som passade deras ålder.

Men jag insåg att jag aldrig hade ensamtid med mina egna flickor. I vår iver att vara rättvisa kom jag på mig själv med att till och med maka undan Karin när hon ville gosa i soffan, så att inte Rosa skulle tro att jag älskade mitt eget barn mer än henne.

Jag kände att jag svek mina egna barn och tyvärr gick det snart ut över Dags barn. Jag snäste till exempel av Oliver när han skulle hämta mjölk i köket:
– Kan vi inte få lite lugn och ro? Klara har läxor att göra!

Jag ångrade mig genast, det var ju inte Olivers fel. Han blev riktigt sur – med all rätt.

Ju mer jag tänkte på det, desto mer insåg jag att jag behövde egentid med mina egna barn. Och de behövde få vara med mig utan att Rosa eller pojkarna var med. Jag tog upp saken med Dag. Han blev stött:
– Jag är rädd att familjen kommer att rasa sönder om vi inte försöker hålla ihop.
– Jag är rädd att den kommer rasa sönder just för att vi inte tar oss tid med våra egna barn, svarade jag bestämt.

Vi beslöt i alla fall att prova vara själva med våra egna barn.

Det visade sig snabbt att det var rätt beslut.

Barnen blev gladare, vi blev gladare och umgänget med de andra barnen blev mer otvunget.

Även Dag fick erkänna att det var rätt väg att gå.■

Här hittar du fler läsareberättelser


(6)
(0)


Annons


Annons

Senaste från allas

Laddar nästa sida…