Annons
Annons


En läsare berättar: Min kompis gömde sig under en lastbil när vi lekte

6-åriga Yvonne satte händerna för ansiktet och började räkna. Hennes jämnåriga kompis Lillis sprang och gömde sig – under en lastbil. Minuterna senare slutade kurragömmaleken i stor tragedi.


Flicka håller händerna för ansiktet.

Kurragömmaleken fick följder som ingen kunnat ana.

splash_hamtat_fran_tidningen Plötsligt förvandlades leken till ett trauma. Yvonne minns det som i går, fastän hon är vuxen nu och var ett barn då.

”Ska vi leka kurragömma?” frågade Lillis. ”Du räknar!” Yvonne vände sig mot tegelväggen, satte händerna för ansiktet och började. 1… 2… 3… 4… På talet 20 hördes startmotorn, sedan skriken, folksamlingen, förtvivlan.

Annons

När Yvonne vände sig om var lekkamraten Lillis bara ett minne.

– Han hade gömt sig under en lastbil, en varutransport som levererade livsmedel till mataffären vars fasad jag stod och räknade mot. Chauffören hade passerat mig på sin väg ut från affären och satt sig i bilen, startat motorn och backat.

– Lillis huvud blev krossat. Jag visste inte då att jag just räknat sekunderna som skulle bli hans sista i livet som en fartfylld sexåring och världens finaste kompis, säger Yvonne, 61, när hon ringer för att berätta om barndomens starkaste vänskap och dess abrupta slut.

Efteråt stod Yvonne kvar på trottoaren, fullständigt paralyserad.

– Jag minns hur en man drog ut Lillis från bilens undersida, hur kroppen hängde över mannens armar. Jag stirrade som förstenad, trodde att han var död, utan att veta exakt vad det innebar.

Men Lillis överlevde, kom att fortsätta existera, men inte mer än så. Skallskadorna degraderade honom till ett spädbarn, minnet och intelligensen försvann. Allt som var Lillis personlighet gick ur tiden, men kroppen levde vidare.

Yvonne vill berätta för att hedra hans minne, inte för att lämna ut eller återuppleva smärtan, utan för att levandegöra pojken och lekkamraten som hon för alltid bär i sitt hjärta.

Vem var pojken Lillis?

– Han var världens underbaraste! Vi var jämngamla och bodde på samma gård. Lillis var nyfiken och vetgirig. Han ville ta reda på hur allt fungerade, han skruvade isär sina leksaker för att se hur de såg ut inuti. Han studerade insekter med förstoringsglas och delade blomblad med pincett. Han kunde både läsa och skriva innan han ens börjat skolan.

– ”Vad månne det bli av den pojken?” frågade tanterna på gården och då svarade Lillis snabbt: ”Jag ska bli professor!” Man hade aldrig tråkigt när man var med Lillis, det var fart och fläkt från morgon till kväll. Jag såg upp till honom som en bror, en far, en gud! Det gör jag än i dag.

Kan du berätta hur ni hamnade utanför mataffären den där dagen?

– Lillis och jag var ute och lekte som vanligt på gården, med våra stenkulor. Hans mamma öppnade fönstret, de bodde på tredje våningen, och ropade att hon och lillasyster skulle gå och handla.

– Lillis ville följa med, han tyckte det var så roligt att läsa på alla burkar som stod uppradade på hyllan bakom disken, som de gjorde på den tiden. Apoteket var han särskilt förtjust i på grund av alla magiska blandningar i flaskorna, men vanliga mjölförpackningar i affären gick också bra.

– Så vi gick alla fyra till speceriaffären där biträdet räckte hans mamma de produkter hon ville ha. Lillis ljudade högt varornas namn samtidigt som han fnissade och kittlade mig i sidan. Vi började skratta så vi kiknade, Lillis och jag, så hans mamma sa åt oss att gå ut och leka utanför i stället. Vi gjorde som hon sa och Lillis föreslog kurragömma. Sedan gick det som det gick…

Vilka tankar dyker upp när du minns händelsen i dag?

– Om vi bara hade förstått det orimliga i att gömma oss på en trottoar! Om vi bara hade insett hur farligt det är leka i trafiken! Men vi var barn. Vi tänkte inte så. Allt var möjligt och faror var fjärran. Jag kan bara beklaga. Det är fruktansvärt, men jag har inget försvar.

Men det var ju inte ditt fel. Kändes det så?

– Både ja och nej, men värst var det för Lillis mamma. Hon tog på sig all skuld eftersom hon hade kört ut oss på gatan. Hon slutade aldrig anklaga sig själv, den stackars kvinnan.

– Själv har jag ältat händelsen lång tid därefter. Frågorna blev bara fler allteftersom åren gick. Hörde inte Lillis att bilens motor startade? Hade han försökt att krypa ut men inte hunnit? Fastnade han?

– Samtidigt var Lillis en sådan klok pojke, det låter inte likt honom att lägga sig under en lastbil. Jag vet att Lillis stoppade sina stenkulor i fickan innan vi gick till affären. Kanske tappade han en kula som rullade in under bilen, och kröp under för att hämta den? Ingen vet. Jag har också anklagat mig själv. Tänk om jag hade räknat fortare? Om Lillis hade räknat? Eller om vi hade lekt något annat?

Det är många obesvarade frågor. Vet du vad som sedan hände med Lillis där på gatan?

– Folksamlingen och rösterna fick Lillis mamma och syster att gå ut från affären för att se vad som hade hänt. Om jag var i chock var det nog inget jämfört med vad de kom att hamna i. Biträdet i affären ringde efter en ambulans och Lillis mamma och syster åkte med till sjukhuset.

– Det sista jag minns från den dagen är ljudet av sirenerna som försvinner nerför gatan och att jag står ensam kvar på trottoaren medan folket skingras. Jag vet inte hur jag kom hem, men tydligen hade någon följt mig.

Hur påverkade den här händelsen dig som barn?

– Jag drog mig tillbaka och isolerade mig, gömde sorgen djupt i mitt inre. Ändå kom jag inte undan smärtan. Det värkte i hela kroppen. Egentligen var jag livrädd.

Vill du berätta vad du var rädd för?

– Det var mycket som skrämde mig, många saker jag förknippade med olyckan: lastbilar, matbutiker, folksamlingar, sirener, stenkulor, siffror… Tiden strax därefter ville jag inte vara ute på gården och leka med de andra barnen. Jag kände ingen glädje. Lusten till leken slocknade med Lillis under bilen.

– Jag drömde mardrömmar och blev rädd för att något skulle hända med mamma och pappa eller med min storebror. Det var som att min inre trygghet försvann. Jag var rädd för att människor skulle ryckas ifrån mig. Det var en stor ångest att gå runt och känna så.

Fanns det någon du pratade med om alla dessa känslor?

– Min mamma. Hon tröstade mig, satt ofta med mig i famnen och frågade var jag hade ont. Hon förmanade mig att aldrig mer leka bland bilarna eller stanna och titta på en olycka. Hon ville naturligtvis skydda mig.

– Under hela barndomen påminde hon mig om att det inte var mitt fel, att det var en olycka som ingen kunde hjälpa, inte ens chauffören som körde över Lillis. Det kändes skönt att ha mamma som tröst och stöd. Successivt kunde jag hitta tillbaka till tryggheten.

När träffade du Lillis första gången efter olyckan?

– Han låg inlagd på sjukhuset länge, mycket länge, och opererades flera gånger. Pannan var intryckt och skallbenet fick sättas ihop. Dessutom hade han hjärnblödning och fick epilepsi. Han låg nersövd i respirator, berättade min mamma.

– Jag vet faktiskt inte när han kom hem, men jag minns att hela huvudet var inlindat i ett stort vitt bandage. Han kunde inte gå och prata och visste inte vem jag var. Hans mamma var ute och gick med honom i en sittvagn och då sa jag hej till honom, men han tittade inte på mig.

Hur reagerade du då?

– Jag blev rädd för honom, han var som en helt annan person. Då insåg jag att Lillis aldrig mer skulle komma tillbaka. Det var i och för sig bra att jag fick se och träffa honom, då blev det lättare att förstå och acceptera det som hänt.

– Åren efter såg jag honom sitta i sandlådan och baka kakor när jag kom hem från skolan. Lillis kunde aldrig gå i skolan. Hans mamma var hemma och tog hand om honom samtidigt som hon sydde kläder till folk för att försörja sig själv och sina två barn. Det var en hård tid och ett hårt öde.

Var du alltid rädd för honom?

– Nej, när jag blev äldre förstod jag att det inte fanns något att vara rädd för. Han var så oskyldig, så liten, så svag. Han gick i blöja när jag gick i högklackat.

– När jag var 17 år flyttade jag och min familj till en annan stad. Jag utbildade mig till lärare, gifte mig och fick två barn. I efterhand har jag fått reda på att Lillis dog när han var 21 år. Ett kärl brast i huvudet och lidandet var slut.

Har den här händelsen fått några konsekvenser för dig som vuxen?

– Naturligtvis har trafiksäkerhet alltid varit en viktig fråga för mig. Jag var jätterädd när mina egna barn var små och gick till skolan eller cyklade till kompisar. Jag har berättat för dem om olyckan, men inte skrämt dem, bara pratat sakligt. Det är viktigt att varje barn lär sig respekt för trafiken. Det kan rädda deras liv.

Av Margaretha Malmgren

Här hittar du fler LÄSARBERÄTTELSER

 

MargaretaVill du dela med dig av en berättelse ur ditt eget liv? Ring kostnadsfritt till Margaretha Malmgren på tel: 0200-81 01 70 (torsdagar 18-21) eller mejla [email protected] Du får givetvis vara anonym.

Artikeln kan komma att publiceras i andra tidskrifter inom Aller media i Norden. Bilden är alltid arrangerad.


(19)
(0)


Annons


Annons

Senaste från allas

Laddar nästa sida…