Annons


En läsare berättar: Min son blev 
lämnad vid altaret

Det gick lite för fort när Kristian träffade Isabella. Plötsligt skulle de gifta sig och Isabella blev gravid. Men dagen för bröllopet blev 
ett hårt slag för Mariannes son.


sonen lämnad vid altaret

Marianne var förväntansfull när hennes son Kristian hade träffat Isabella. Han var ju så förälskad!

Och hon minns den första gången hon träffade flickvännen. De unga tu 
skulle komma på middag och Marianne var lite nervös. Vad var det för en flicka som hennes son hade fastnat för?

Annons

När det ringde på dörren skyndade Marianne sig att öppna och det slog henne hur osedvanligt vacker Isabella var. Och flickan såg inte bara bra ut, hon var även charmig och rolig och kvällen blev mycket lyckad.

Gilla Allas.se på Facebook

Vad var det som fick dig att ana oråd?
– Det gick så fort. Efter bara en månad flyttade de samman i hennes lägenhet. Och sedan skulle de gifta sig. Kristian strålade som en sol när han berättade nyheten.

Jag önskade dem givetvis lycka till, men innerst inne ringde en varningsklocka. De hade känt varandra i bara två månader och Kristian hade precis blivit klar med sina studier.

Men när jag luftade mina farhågor för min man skrattade han och tog mig i famn.
”De är så förälskade, Marianne. Det ska nog gå bra det här, ska du se”, sa han.
Johans svar lugnade mig en aning och jag tänkte att min reaktion nog berodde på att jag var vemodig över att min son nu var vuxen.

Lärde du känna din blivande svärdotter?
– Njae, bröllopsförberedelserna satte igång och Isabella var mycket grundlig. Allt skulle vara perfekt. Jag erbjöd mig att baka bröllopstårtan, men den skulle beställas från ett särskilt konditori inne i stan och bordsdekorationerna skulle en väninna som var designer stå för.

Sedan kom Kristian med ytterligare en omvälvande nyhet. Isabella var gravid! Jag blev förstås överraskad, men glad. Kristian såg omskakad ut men samtidigt var han också lycklig.

Så en kväll några veckor senare dök han oanmäld upp här hemma, utan Isabella.
Det visade sig att hon inte mådde så bra, att hon grät nästan hela tiden. Kristian var orolig och undrade om det var normalt. Jag svarade nå- got om att kvinnor är olika, men tyckte det lät lite konstigt. Isabella sov dåligt och såg allt mer sliten ut men hon vägrade prata om det med Kristian.
Vad tänkte du då?
– Ja, något stod inte riktigt rätt till och jag erkänner att jag började bli rejält bekymrad.

Enligt läkaren löpte graviditeten fullkomligt normalt, men Isabella var näst intill deprimerad och hade börjat undvika min son.

Jag försökte att muntra upp Kristian och menade att en graviditet är omvälvande och att han skulle ge Isabella lite tid. Nedstämdheten går nog över, trodde jag.

Min son kände sig otillräcklig och utestängd. Han ville så gärna hjälpa sin blivande fru, men visste inte hur han skulle förhålla sig.

Gav du honom något råd?
– Det är ju inte alltid man kan hjälpa, menade jag. ”Visa Isabella att du är där för henne, men pressa henne inte.”

Kristian lugnade sig lite och bröllopsförberedelserna fortsatte.

En kväll körde jag hem till dem för att lämna ett litet smycke som jag tänkte att 
Isabella kanske ville bära på bröllopet. Jag fick en chock.

Hon satt i vardagsrummet och såg förfärlig ut, var helt frånvarande och apatisk. Nu begrep jag vad Kristian hade menat. Detta var verkligen inte normalt, men jag sa inget för jag visste helt enkelt inte vad jag skulle säga.

Natten innan bröllopet sov Kristian hos oss och när jag rättade till flugan på morgonen riktigt strömmade glädjen genom kroppen. Så fin han var!

Det tog inte lång tid att köra till kyrkan. Vi satte oss i bänkarna och Kristian väntade i vapenhuset med sin vän Lars. Allt var klart, vi väntade bara på Isabella.

När det gått en kvart såg jag hur Isabellas mamma smög ut ur kyrkan med mobilen i handen.
Efter tjugo minuter kom hon tillbaka. Det skulle inte bli något bröllop. Isabella hade låst in sig på sitt flickrum och vägrade komma ut.

Varför? Vad hade hänt?
– Ja, det enda vi fick reda på då var att Isabella hade sagt till sin mamma att hon inte kunde genomföra ett bröllop baserat på en lögn.

Mitt hjärta var tungt som sten när jag gick för att berätta för min son att Isabella inte skulle komma. Han sa ingenting men såg helt förstörd ut och sedan störtade han ut ur kyrkan.

Vi följde efter, men när vi såg att han fortsatte längs 
vägen stannade jag och min man och menade att det bästa var att låta honom vara i fred.

Blev du rädd?
– Lite, men mest tyckte jag synd om honom. Han kom hem vid midnatt och sjönk ner i soffan fortfarande klädd i sina bröllopskläder. Han kunde inte redogöra för var han varit, han hade mest drivit runt. Han hade försökt ringa Isabella men hon svarade inte. Då hade han ringt hennes pappa som sagt att hon ville vara i fred.

Min son var utom sig. Isabella väntade ju hans barn och hon vägrade prata med honom. Han fattade ingenting.

Hur länge fick ni vänta på sanningen?
– Redan nästa dag fick vi veta vad det handlade om. Isabella kom hem till oss tillsammans med sin mamma som såg mycket besvärad ut, men de gick rakt på sak.

Bröllopsförberedelserna var redan igång när Isabella insett att hon var gravid. Men det var inte Kristians barn! Hon hade varit tillsammans med en kollega på en konferens och var säker på att det var då hon blivit med barn eftersom hon visste när hon hade ägglossning. Hon hade varit lite berusad och ångrat sig 
efteråt, men tänkt att det inte gjorde något med en enda gång.

Men otroheten fick alltså konsekvenser.
Isabella hade inte klarat av att berätta sanningen för min son och tänkt att hon skulle låtsas att barnet var hans.
Kristian lyssnade, blek och tyst.
Isabella förklarade att hon fortfarande kunde få abort, att hon älskade Kristian, att hon begått ett fruktansvärt fel och att hon ville berätta allt eftersom hon inte ville gifta sig med en sådan lögn på sitt samvete.

Kunde Kristian förlåta henne?
– Nej, absolut inte. Han reste sig och sa att det inte var otroheten som gjorde honom mest arg utan lögnen och bedrägeriet. Han skulle aldrig kunna lita på henne och kunde inte komma över att hon låtit honom vänta förgäves vid altaret och att hon hade använt ett barn i sitt osmakliga spel.

Han bad henne gå och ville inte se henne mer. Han var färdig med henne, sa han.
Isabella blev vit i ansiktet. Hon vågade inte titta på mig och jag hade ingenting att säga. Kristian hade sagt allt. Han gick ut ur rummet.

Min son flyttade ut ur lägenheten och hem till oss omedelbart efteråt. När han var ledig från sitt arbete isolerade han sig på sitt gamla pojkrum. Veckorna gick och jag blev orolig.

Men kunde du inte prata med honom om det som hänt?
– Nej, han orkade inte. Därför blev jag överlycklig när det en dag ringde på dörren och en av hans bästa vänner, Lars, stod utanför. Han hade visserligen ringt och sms:at flera gånger utan framgång. Men nu var Lars här. Kanske kunde han hjälpa min son att komma vidare?

Gjorde han det?
– Ja, faktiskt. Jag föste in Lars i hallen och knackade på Kristians dörr. Han låg på sin säng och läste, men när jag berättade att Lars väntade på honom log han för första gången på länge och sedan gick han ut till sin vän.

Det tog ett tag, men till slut lyckades Lars locka Kristian ur sitt skal. De började paddla havskajak tillsammans och för Kristian var det välgörande att komma ut i naturen.
I kajakklubben träffade han så småningom Maja, en varm, jordnära och trygg flicka som skrattar mycket och lyfter min son med sitt goda humör och okomplicerade sätt.

Nu har det gått ett år sedan den ödesdigra dagen i kyrkan. Maja och Kristian ska snart flytta samman och jag är inte ett dugg orolig.
Jag avgudar helt enkelt den 
flickan. Hon gav min son glädjen tillbaka. ■

Här hittar du fler läsarberättesler:


(24)
(0)



Annons


Annons

Laddar nästa sida…