Annons
Annons


En läsare berättar: Vår dotter lärde sig hantera mobbingen

När Sanna började förskolan hade hon med sig många kompisar från dagis, men i ettan blev det problem. Några tjejer var elaka och lärarna kunde inte hantera detta. Då kom min syster på besök…


Mobbad tjej

Att ens barn ska bli mobbat eller inte få några kompisar är väl en av alla föräldrars fasor. Jag var väldigt engagerad i det här från första början med våra barn; gick till öppna förskolan, lät barnen bjuda många kompisar till sina kalas och hade ofta lekträffar i huset. Det gick bra. Vid två tillfällen såg jag till att ett par tjejer som höll på att bli utanför på dagis också fick vara med i gänget. När vår äldsta dotter Sanna började förskolan hade hon många kompisar, men jag var medveten om att det fanns situationer som kunde leda till problem. Några av tjejerna i Sannas årskull var dominanta och krävde mycket uppmärksamhet.

Annons
Gilla Allas.se på Facebook

Efter något år blev det värre. Två av Sannas klasskamrater blev allt bråkigare. De började ge sig på andra elever och var allmänt elaka. En av dem som drabbades var Sanna. Jag hämtade henne varje dag och såg direkt när något hade hänt. Hon såg allvarlig eller moloken ut. Erika eller Inger hade sagt något elakt, knuffats eller förstört leken på rasterna. Det blev allt fler besök hos rektorn för dessa tjejer och deras föräldrar. Erika och Inger var fysiskt våldsamma och förstörde andras skolböcker och kläder. En dag när jag hämtade Sanna var hon förtvivlad. Erika hade rivit sönder fickan på hennes nya höstjacka.

På dagis hade Sanna lekt mycket med både Erika och Inger och vi hade alltid bjudit dem på Sannas kalas, men nu ville hon inte göra det längre och det kunde jag förstå. Det var mycket snack oss föräldrar emellan om problemen. Lärarna lyckades inte göra situationen bättre och många var irriterade. Tjejernas föräldrar ville inte se problemen, eller så skyllde de på andra. Det kändes skönt när det blev sommarlov. Vi var nog många som hoppades att problemen skulle försvinna av sig själv under sommaren.

Men så blev det ju tyvärr inte. Höstterminen började och problemen drog igång nästan direkt. Jag blev mer och mer irriterad. Detta påverkade ju barnens arbetsro. Varför tog ingen itu med det här på allvar? Och varför krävde skolan inte mer av de berörda föräldrarna?
Då kom min syster Marika på besök. Hon bor i Boston i USA sedan mer än tio år och brukar flyga över till Sverige någon gång varje år. Marika är två år äldre än jag och har inga barn, men hon är intresserad av psykologi och beteendevetenskap, och hennes besök var bland det bästa som kunde ha hänt Sanna.
Våra barn älskar Marika. Hon har alltid med sig roliga presenter, skickar ofta brev på mejlen och glömmer aldrig en födelsedag. Hon gillar barnen och det märks på så många sätt. De känner det, och de litar på henne.
Hon var hos oss i en vecka och under den tiden fick hon höra talas om problemen i Sannas klass. Hon pratade med Sanna om det här och gav henne några enkla men jättebra råd.
Om någon är dum mot dig så ignorerar du dem, och när de beter sig hyggligt så säger du något snällt.

Det var så enkelt, men väldigt effektivt. När Erika eller Inger var elaka så låtsades Sanna helt enkelt inte om dem. Hon bara ignorerade dem och fortsatte med sitt. Men när de betedde sig schyst uppmuntrade Sanna det genom att säga något snällt, ge en komplimang eller föreslå att de skulle göra något tillsammans.
Det dröjde inte så länge förrän det här gav resultat. Det var otroligt. Problemen minskade överlag. Förbättringen var något som alla vann på. Erika och Inger, som varit betraktade som bråkstakar, fick kompisar igen. Det var fascinerande att se hur något så enkelt kunde vara så effektivt – och det fungerar säkert lika bra på vuxna!

LÄS OCKSÅ


(14)
(0)


Annons


Annons

Senaste från allas

Laddar nästa sida…