Annons
Annons


En läsare berättar: Vi bråkade – och flickorna försvann

Min man och svägerska var ständigt i luven 
på varandra. 
Först när våra döttrar försvann 
på Mallorca
 slutade de 
att bråka.


Jag är väldigt familjekär och har alltid kommit bra överens med min bror Peter, även när vi var små. En del skulle tycka att vi är konflikträdda, åtminstone gör Peters fru det.
Camilla har ett hett temperament, liksom min man Rasmus. Säger den ena si, säger den andra så. Rasmus retar sig på att Camilla alltid säger emot, men för det mesta umgås vi utan att det blir otrevligt.
För våra barn är det här inga problem. Vår Filippa är sju och leker med sin kusin Signe som är ett år yngre.

Annons

Både jag och Peter gillar när släkten träffas. Varje sommar viker vi en helg åt våra familjer.

Ifjor fick jag så syn på ett erbjudande till Mallorca. Jag ringde Peter för att höra vad han tyckte om en vecka med familjerna på Mallorca och han var positiv. Förvånande nog sa Rasmus ja direkt.
– Men hur funkar det med Camilla?
– Vi får väl helt enkelt skärpa oss, sa han glatt.

Peter hade fått samma positiva svar från Camilla och i början av augusti stod vi på Palmas flygplats för vidare befordran till Alcudia. Nu väntade en vecka med sol, bokläsning och äventyr. Allt var frid och fröjd. Trodde jag.

Redan första kvällen höll det på att gå galet. När Filippa på restaurangen bad om glass till efterrätt sa Rasmus genast ja, till Camillas förtret. Signe fick nämligen godis endast på lördagar. Men Camilla bet sig i läppen. Båda flickorna fick glass efter maten.

Sedan var det dags för nästa fadäs. På väg från restaurangen sa Filippa att hon ville bada i poolen. Rasmus sa ja, utan att konsultera oss andra.

Problemet var att Signe skulle vara i säng klockan nio och nu var den redan kvart i. Båda flickorna fick hoppa i, men nästan genast kallade Camilla upp Signe.
– Men jag vill fortsätta bada med Filippa!
Jag skyndade mig att säga:
– Filippa ska också komma upp nu och krypa i säng.
Rasmus tyckte att Camilla och Peter var alltför stränga.
– Det ska väl inte Filippa behöva lida för, menade han.
Men Rasmus och jag var överens om att respektera deras barnuppfostran, för att inte veckan skulle gå överstyr.

Men redan nästa morgon var det igång igen. Nu var det Camilla som högt och tydligt sa till Signe att hon ”måste stå på sig och inte låta Filippa bestämma allt!”

De båda flickorna lekte hur fint som helst tillsammans. Varför blandade sig Camilla? Jag svalde och lät det bero.

På den lokala marknaden köpte flickorna var sin magisk ring. Ringarna skiftade färg efter bärarens humör; gult för arg, grönt för neutral och rött för glad.

Nästa morgon när vi skulle väcka Filippa fanns hon inte där. Strax kom Peter och Camilla rusande in till oss.
– Signe är borta!
– Filippa också!
– Signe skulle aldrig ge sig iväg så här. Det måste vara 
Filippa som har lockat henne! skrek Camilla.

Då tände jag till och väste:
– Skyll inte på Filippa! Om inte Signe varit så hårt hållen skulle hon inte gett sig av.

Vi, och personalen, letade igenom hela hotellet och pool- området. Sedan letade vi längs vägen mot centrum.

Och där gick de, hand i hand. De hade gett sig ut för att leta, och hittat, Signes ring som hon hade tappat.

När vi kramat om dem frågade Camilla varför de inte bett oss vuxna om hjälp.
– Ni bråkar ju bara, svarade Signe och visade ringen som var alldeles gul.

Jag kände mig skyldig. Camilla och Rasmus också.
– Förlåt, sa Camilla. Förlåt oss. Om vi lovar att sluta bråka, vilken färg får ringen då?
– Röd, svarade flickorna.

Då lossnade det och alla skrattade. Resten av veckan hade vi riktigt kul. Men i fortsättningen får det nog bli en weekend på hemmaplan tillsammans. ■

Här hittar du fler LÄSARBERÄTTELSER:


(0)
(0)


Annons


Annons

Senaste från allas

Laddar nästa sida…