Trending: LäsarberättelserVirkaOdlingTrädgårdHusmorstipsHoroskop

Lena Anderson är vår mest älskade barnboksillustratör

08 jul, 2019 
Redaktionen
Lena Anderson ler och håller sina glasögon i handen
Kärleken till det som växer kom tidigt och har präglat Lena Andersons bilder. Men allt började med Elsa Beskows illustrerade läsebok i folkskolan. I dag är det i sällskap av Lenas skapelse Maja som barn upptäcker bokstäverna.
För att spara den här artiklen så måste du vara inloggadLogga in på ditt kontoellerSkapa ett konto
Annons

Först kom Amanda, sedan Linnea, Linus, Maja, Storm-Stina, Plommon, Kotten, Mollan och ännu fler. Kanske ni vuxna tror att ni kan böckerna utantill eftersom ni läst högt för barnen om Lilla Kotten sjuttioelva gånger. Men allt har ni inte sett. Fråga barnen. De vet. De har upptäckt alla hemliga meddelanden Lena Anderson skickat till dem i form av pyttesmå möss och gömda grodor, som inget vuxet öga märker.

Få nyhetsbrev från Allas – helt gratis!

Få nyhetsbrev med massor av tips på rolig läsning, spännande nyheter inom hälsa och relationer, goda recept och mycket mer till din e-post varje vecka. Nyhetsbrevet är helt gratis!

Lena Anderson är en av Sveriges mest älskade barnboksillustratörer. Men hon har ett hemligt liv i skissböcker där hon målar människor, platser och rum, och framför allt frukter och blommor. En del förekom i hennes bok Skisser & anteckningar (Alfabeta, 2009). I sommar, på utställningen Lena Andersons värld, visar hon originalillustrationer, lite från skissböckerna, akvareller och kolteckningar som ingen sett, allt på Millesgården i Stockholm.

Illustration av Lena Anderson från Storm-Stina
Skärgården har alltid varit en viktig plats för Lena Anderson. Så kom Storm-Stina till, som handlar om en liten flicka men också om naturen och djuren vid havet.

Nu måste jag gå lite tillbaka i tiden. En gång var Lena Anderson och jag på samma redaktion. Hon var på layouten, jag var en ung reporter. På layouten, där tidningen formgavs, verkade de alltid ha så roligt. Ofta hörde man ett klingande skratt, som en liten silverklocka. Det var Lena Anderson. Den glada. Så småningom blev hon och kollegan Christina Björk ett framgångsrikt radarpar som gjorde barnböcker. Christina skrev och Lena ritade. Deras bok om Linnea i Monets trädgård blev en av de mest framgångsrika svenska barnböckerna i modern tid. Både i Sverige och utomlands. Småflickor från hela världen har stått på den berömda bron i Giverny och lekt Linnea.

Annons

Senare, kring 1985, började de var för sig göra egna böcker. Då kom Lena Anderson med Maja-böckerna, Storm-Stina, Lilla Kotten, Lilla t och Kaninsagor. Hon vet inte exakt hur många böcker hon har gjort. Numera finns Linnea, Kotten och Maja som dockor och det finns memospel och bokstavsspel, en hel liten industri kring hennes figurer.

Lena Anderson aktuell på Millesgården

Det är dags att träffa henne, så följ med till Koltrastvägen i en förort utanför Stockholm. Det är en av vårens första dagar. Vi får se hur många av hennes inre hemliga rum vi får gå in i. De yttre rummen i det gula trivsamma trähuset där hon bor är ljusa, med många fönster, vackra golv, roliga hörn, fikonträd, blommor, böcker, bekväm soffhörna för idékläckande och tidningsläsning, affischer och tavlor. En miljö som vuxit fram hos någon som gillar att ha det vackert omkring sig, som valt tingen med omsorg men också har plats för andra avtryck och intryck.

Lena Anderson I arbetsrummet för att kolla en skiss.
I arbetsrummet för att kolla en skiss.

Från flera foton i huset blickar demoniskt konstnären Picasso, som verkar vara en av de viktiga männen i hennes liv, liksom Tarzan – vi kommer till honom.

Annons

–  Jo, Picasso och hans konst var jag helt tokig i en period, berättar hon. Nu har jag svalnat. Men konstnärerna Helene Schjerfbeck och Henri Matisse hänger med. Min mamma tog med mig på en utställning av Helene Schjerfbeck när jag var i tonåren. Jag tappade andan. Jag hade aldrig sett någon som målat så. Så enkelt och uttrycksfullt. Jag gick hem och försökte måla som hon och upptäckte hur svårt det var.

 Jag hade tur, jag kom in på ett bananskal och jag älskade de

Att rita och måla är lust och glädje för Lena Anderson. Det syns i hennes böcker. ”Titta, är det inte härligt!” ropar akvarellerna. Men det är inte hela sanningen. Hon har också som många andra konstnärer använt sin konst som ett sätt att komma ur stor sorg. De senare åren har död och sjukdom kommit nära henne, det gör de tyvärr i åren kring 80.

–  Då har mitt ritande varit ett sätt att komma ut i ljuset efter att ha varit nere i en spiral, nere i mörka underjorden. När min man Lasse (Klinting, känd barnboksförfattare, reds anm) dog 2006 var det svårt att hitta lusten igen.

Skissböcker ligger uppslagna inför utställningen. Här finns blommor men också andra iakttagelser av människor, rum och byggnader hon sett.
Skissböcker ligger uppslagna inför utställningen. Här finns blommor men också andra iakttagelser av människor, rum och byggnader hon sett.

Både i hennes böcker och på hennes akvareller är ofta naturen, allt som växer och gror, ett motiv. Sensuellt och fingertoppskänsligt visar hon hur vacker en ros, en vallmo eller en lilja kan vara. Men även en lök eller ett fikon, ja rentav en morot, kan vara som ett konstverk. Förälskelsen i naturen började tidigt, då som en tröst.

Annons

Tillbringade 2,5 år på sanatorie

Året är 1943. Lena är fyra år och hon och hennes småbröder är på sanatoriet Tjärnan i Dalarna. Det är ett stort hus. Hon ligger i en sal med andra barn, närmast fönstret. Där kommer hon och syskonen att stanna i två och ett halvt år, de har blivit smittade med tbc av hennes styvfar. Minnena är intensiva, fläckvisa och osammanhängande. Där finns inga leksaker och inga böcker. Strängt. Utanför hennes fönster växer ett par björkar. Det är då hon börjar älska träd. En dag rymmer hon över landsvägen till den förbjudna skogen bakom sanatoriet och går vilse.

–  Jag satte mig på en stubbe och grinade, berättar hon. Då kände jag först en doft och så upptäckte jag vid foten av stubben små blekrosa, underbara doftande blommor som stack upp ur mossan. Det var linnea, fast då visste jag inte vad de hette. Gång på gång har jag försökt plantera dem i trädgården men de vill inte trivas.

Annons

Döden mötte hon redan som barn på sanatoriet. Bästa vännen, finländska Kyllikä, Kyllan, dog. Hon blev sjuk och föll ihop i badrummet. Ingen förklarade för Lena vad som hade hänt med Kyllan.

Skulle det vara möjligt för dig att göra en bok om den tiden?

–  Kanske. Jag skulle verkligen vilja göra det, jag har som vuxen läst allt om sanatorier och besökt sanatorier, både de hem som min styvfar låg på och de vi barn bodde på. Ända tills jag var tio, elva år var vi barn varje sommar på olika ”luftläger” på landet för att få ren luft. Men hur hittar man formen för en sådan bok?

När hon efter flera år kommer tillbaka hem till Stockholm efter sanatoriet är det vår och dags att börja skolan.

Illustration ur Majas alfabet. P somi pion.
Majas alfabet. P som i pion.

–  Det som mötte mig först var en doft. Lindarna blommade och jag glömmer aldrig den doften. Mina minnen hänger starkt ihop med dofter.

Annons

I skolan får hon och alla andra barn Vill du läsa? med Elsa Beskows teckningar: MOR, MOROT, ROS, ORM. Hon blir betagen. Där börjar allt, menar Lena Anderson.

–  Jag hade aldrig sett något så vackert som den boken, säger hon. Den präglade mig för hela livet. Jag tyckte om att gå i skolan, att läsa och skriva vackert. Men i början var jag livrädd för matbespisningen. På sanatoriet fick man samma mat till nästa måltid om man inte åt upp. Jag trodde det var så överallt.

Studerade på Konstfack

Lena gick åtta år i folkskolan, det är hennes skolgång. Där fick hon en teckningslärare som lärde henne grunderna för teckning och målning. Livet hemma blev lite vanligt. Hon skojade med kompisarna på gården på Kungsholmen där de gjorde teater av alla matinéfilmer de såg, främst Tarzan. Hon fick alltid vara Apan. Ofta satt hon ensam i Kilimanjaro, en pil vid Norr Mälarstrand som hon döpt efter Afrikas högsta berg. Alla intressanta ord gjorde hon till sina. I trädet dagdrömde hon, ”då blev allt finare”, och där skrev hon brev till Tarzan som hon hade gift sig med och fått åtta barn med.

Annons

 Det var en underbar tid, en av de bästa, sorglösaste och mest lekfulla i mitt liv

Men sedan då? Verkligheten kom ikapp Lena. Hennes teckningslärare tyckte att hon skulle söka in på en kvällskurs på Konstfack och där började hon så fort hon hade åldern inne, som femtonåring. På dagarna var hon passflicka som fick göra lite av varje på en klänningsfabrik.

En äldre kompis hette Maj Sjöwall, en del av den berömda deckarduon Sjöwall-Wahlöö. När Lena en dag hämtade henne på tidningsförlaget Åhlén och Åkerlund såg hon ritbord och kritor på hennes arbetsrum. Vad sysslade Maj med? Hon fick förklarat att här formgavs tidningen, det kallades layout och det var ett yrke. Sexton år gammal, 1955, fick Lena Anderson börja lära sig yrket på tidningshuset.

–  Jag hade tur, jag kom in på ett bananskal och jag älskade det. Jag fick lära mig formgivning från ax till limpa och det har jag haft glädje av när jag gjort mina böcker.

Annons

Inledde karriären på Damernas Värld

När hon var färdigutbildad hamnade hon på Damernas Värld, det var där vi senare möttes. Hennes första chefredaktör var färgstarka Mai Santesson, journalisten och senare författaren.

–  Hon var en annan sort, en fläkt från en annan värld. Mai Santesson hade rosor i vaser på sitt kontor och lackade naglarna vid arbetsbordet. Hon var en av de människor som präglade mig. Och hon såg mig. Damernas Värld och förlaget blev mitt universitet.

–  Det var en underbar tid, en av de bästa, sorglösaste och mest lekfulla i mitt liv. De flesta i förlagshuset var unga, det skrattades mycket, det lektes och det jobbades hårt. Det var en tid i tidningsvärlden när det fanns resurser. Vid ett tillfälle fick jag resa omkring flera månader i USA och studera olika tidningar.

Lena med bästa vännen och dottern Nicolina, förebilden för den populära figuren Linnea.
Lena med bästa vännen och dottern Nicolina, förebilden för den populära figuren Linnea.

–  Genom min vän Maj Wahlöö träffade jag en massa intressanta vuxna, författare, konstnärer och skådespelare, som lånade mig böcker och pratade om livet.

Annons

Det är nog ingen tillfällighet att ett tema hos Lena Anderson är vänskap. Men svärtan fanns även när livet var bra. Hon gick i terapi hos den berömda psykoanalytikern Steffi Pedersen, det fanns en del att bearbeta. En del är läkt, kvar finns en oro och ängslan som kan överrumpla henne.

–  Steffi Pedersen sa till mig att min mormor hade varit min räddning. Jag älskade henne, ofta var jag hos henne på helgerna. Där var alltid kul, det var mycket glädje, skämt och musik. Mormor spelade och sjöng, en morbror, Roffe, var jazzmusiker och uppträdde på Nalen med Dompan, Arne Domnérus. Jag låg ibland i mormors säng och hörde hur han tog ut arrangemang på pianot.

Alltid saknat sin pappa

I dina böcker finns inga mammor och pappor, däremot snälla och kloka mormödrar och morfäder.

–  Jag har aldrig haft någon riktig pappa, han dog innan jag föddes, 24 år gammal. Jag har alltid saknat honom. Min styvfar kom jag inte överens med. Och min mamma, som på många sätt var kul, var ingen bullmamma som man satt i knäet på. Jag kände mig hemma hos mormor – det gjorde mig hel att få vara där. Och genom mormor och allt som berättades om morfar blev han så levande för mig. Han ingick i mina dagdrömmar och därför blev det många morfäder i mina böcker.

Illustration ur Kotten
Alla har sina favoriter i Lena Andersons barnböcker. En är Kotten, en mjuk, rolig och mänsklig historia om en igelkott och vännerna runt omkring. När Lena fick barnbarn började hon göra böcker för de små barnen där det finns både grisar, tigrar och kaniner.

Man skulle nog kunna kalla Lena Anderson ett maskrosbarn. Ett barn som tidigt fått ta ansvar för sig själv och sina småsyskon men som har en inre styrka och klarar sig ändå – ungefär som en maskros kan växa upp genom asfalten. Kanske gav hennes utsatthet en medkänsla för andra i underläge som gjorde att hon senare engagerade sig starkt i Vietnamrörelsen och kampen mot apartheid.

Annons

Ljus och svärta, bakom det ljusa verkar det finnas rum efter rum med andra upplevelser. Skratt, men också: ”inuti är jag allvarlig”. Det ger en underton till hennes konstnärskap och laddar rosor och ranunkler med dold intensitet.

Barn och barnbarn inspirerade

I Lenas böcker finns inte bara harmoni, blommor och natur, massor av humor och idyll. Barn och vuxna blir ledsna, det stormar, någon går vilse och Lilla Kotten får vänta länge på besök. Men slutet är alltid bra. Stormen bedarrar, de ledsna blir glada och Kotten får besök.

–  Jag tänker på att jag fått se så många olika miljöer och människor, och om jag haft en lycklig barndom så kanske jag inte hade haft så starka minnen av allt.

I mitten av 1960-talet inträffade en ivrigt väntad händelse.

Illustration ur bok om den populära Maja-figuren
Maja-figuren med sina runda glasögon och sin pigga uppsyn verkar ha en speciell plats i Lena Andersons hjärta. Det blev flera böcker om Maja, med alfabetet och äventyr i naturen där författaren kunde använda sig av sin lust till allt som växer och gror.

–  År 1966 kom vår efterlängtade lilla dotter Nicolina från Korea. Hon blev senare modellen för Linnea-gestalten.

Annons

Pappret som material och känsla är viktigt för mig

Och så småningom fick Lena Anderson två barnbarn, nästan vuxna nu, Molly och Elsa. Det var Nicolina och Molly och Elsa i olika åldrar som satte igång Lenas barnböcker. Den första skrev hon som en saga om Amanda för Nicolina, en sida varje kväll efter jobbet. En författarvän fick syn på den och tog den till ett förlag. Så började en lång barnbokskarriär.

Ritar och målar du för dig själv eller för din publik, barnen?

– Det har jag aldrig tänkt på, jag tänker bara på att jag roar mig och blir glad, jag kan inte förklara det på annat sätt. När det kommer en idé måste den ner på pappret blixtsnabbt.

Från den första lilla skissen i en anteckningsbok så skriver och ritar hon en dummy på hela boken, sida för sida, som hon tänkt att den ska se ut. Sedan blir det finare skisser på smörpapper. Nästa steg är att lägga smörpappren på ett ljusbord och föra över skisserna med tunn blyerts till ett fint papper. Sedan målar hon. Allt för hand.

Annons

– Det är ju ett jättegammalmodigt och tidskrävande sätt att arbeta på med många steg. Men jag kan inte ändra på det och arbeta i en dator. Pappret som material och känsla är viktigt för mig.

En trave böcker av Lena Anderson
Den här traven är bara en bråkdel av allt Lena Anderson illustrerat och skrivit. Här finns böckerna på alla tänkbara språk: franska, finska, koreanska, japanska och ryska…

Nu åker snart alla konstverk iväg till Millesgården. Lena väljer och sorterar dem inför utställningen tillsammans med scenografen Ia Schildt. Det är kul. Det är jobbigt. Och just nu vill hon bara en sak.

– Att ha en vanlig vardag igen. Det är så mycket tankar som susar runt i huvudet och jag letar hela tiden efter teckningar på olika ställen. Jag vill vara här hemma och sitta på verandan och lösa DN:s fredagskorsord.

– Men mest av allt längtar jag efter att börja rita igen. Det kliar i fingrarna, säger hon och hennes skratt är fortfarande som en liten silverklocka.

Av Lena Rydin 

Foto: Malte Danielsson

Annons