Annons
Annons


Jenny Berggren skämdes för hur hon såg ut

I lördagens avsnitt av "Så mycket bättre" är det Jenny Berggrens dag. Här är en Allas-intervju med Jenny från 2006, där hon berättar öppenhjärtligt om sin gudstro, förlusten av sin pappa och skräcken när hon vaknade upp mitt i natten med en kniv mot sin strupe...


Jenny har hittat lyckan, men känner sig fortfarande osäker

Jenny har hittat lyckan, men känner sig fortfarande osäker

Succén knäckte mitt självförtroende!

AV MATHIAS PERNHEIM FOTO: CICCI JONSON, IBL, PRESSENS BILD

Bakom fasaden på världsartisten Jenny Berggren döljer sig en osäker tjej som dragit sig undan strålkastarljuset. Nu trivs hon bäst med att stanna hemma och vara mamma.
Jenny Berggrens framgångar genom åren har varit nästan osannolika.

Annons

Som sångerska i populära popbandet Ace of Base var hon under 90-talet med om att skriva svensk musikhistoria flera gånger om. Hennes karriär innehöll allt – hysteriska fans som stormade hotell och limousiner, konserter på utsålda fotbollsarenor med 60 000 i publiken, mer än 30 miljoner sålda plattor och 15 miljoner singlar, etta på amerikanska Billboardlistan och världens genom tiderna mest sålda debutalbum. Ändå är hon förvånansvärt blygsam och nästan lite osäker.

Gilla Allas.se på Facebook
Ace of Base gjorde världens mest sålda debutalbum.

Ace of Base gjorde världens mest sålda debutalbum.

– Jag har väldigt dåligt självförtroende och har absolut inga höga tankar om mig själv. Och jag har en förmåga att alltid måla fan jättegrön på väggen och blir glad när det visar sig att den bara är ljusblå. Det är en vana från branschen, säger hon och tar en tugga av den halstrade laxen som nyss kommit in på bordet på restaurangen där vi ses.
Inför intervjun har Jenny varit ”jättenervös” och oroat sig för frågorna. Det är svårt att alltid vara sig själv, även om hon vill. Men Jenny klarar det med bravur. Hon är rolig och smart och har lätt för att uttrycka sig. Samtidigt har hon något Garbo-likt över sig. Allt vill och kan hon inte prata om – som vissa stundande musikprojekt, vad och var hon studerar någonstans, var hon bor eller vad hennes ettårige son heter. Med tanke på den världskändis hon faktiskt är är det fullt förståeligt. Fast med tiden har det värsta ståhejet lagt sig.
– Folk glömmer ganska snabbt. Har man inte varit i tv har de flesta glömt bort en efter tre veckor. Så är det faktiskt. Men det händer att folk känner igen mig fortfarande, fast i dag tycker jag inte att det känns lika jobbigt och jag bryr mig inte ifall folk tittar.
Det är mycket som är annorlunda i dag. De senaste åren har på flera sätt varit lyckosamma. Bland annat är hon lyckligt gift och förra året fick hon sitt första barn. Men livet har också farit hårt fram mot henne – som när hon miste sin pappa för några år sedan.

Svart tomrum

Jenny växte upp snabbt och fick tidigt lära sig att ta ansvar. Hon var i 20-rycket när Ace of Base erövrade världen och sedan rullade allt på i ett vansinnestempo. Det gjorde att hon mognade tidigare än andra, tror hon.

– När jag var 21 år kände jag mig som om jag var närmare 40. Jag basade för människor, tog hand om företag och fick lära mig mycket om hur media fungerar. Min pappa och mamma brukade säga att jag hade samma ansvar som en 55-årig kvinna som arbetat sig upp till en hög position.

Att prata med Jenny utan att samtalet glider in på Gud är lika sannolikt som att resa på charter till Mars. Tron har länge varit Jennys främsta drivkraft och är en källa till ro. I Jennys familj var kristendomen närvarande och föräldrarna sjöng i kyrkokör. Men i tidiga tonåren blev den kristna tron en kontrast till ungdomslivet i övrigt.

–När jag växte upp ville jag gärna röra mig bland olika sorters människor och då hörde jag ju hur folk pratade. Jag förstod att det inte var häftigt att vara kristen. Det blev en konflikt inom mig. Men sedan förstod jag att de som var tuffast var de som stod upp för det som de trodde på.
Gudstron har hjälpt henne då livet varit som mest tungt. När hennes pappa dog i en hjärtattack lämnade det ett stort svart tomrum inom henne.

–Att mista pappa är den värsta förlusten i mitt liv. Men min tro har hjälpt mig på så sätt att jag vet att vi ska ses igen. När pappa dog så skrev jag en dikt som publicerades tillsammans med begravningsannonsen, och i den beskrev jag det som att pappa gick uppför en trappa. Det är så jag ser det – att han finns någon annanstans och att vi inte har setts för sista gången. Det finns en tröst i det.

Sedan ett par år tillbaka är Jenny gift med musikern Jakob Petrén.

– Vi arbetade på samma konfirmationsläger och hade känt varandra länge. Han är några år yngre än jag så jag såg honom aldrig på det sättet. Men så satt han och lyssnade på ett väldigt svårt resonemang och plötsligt kom han med en väldigt smart lösning som ingen annan kom på. Jag såg hans klokhet och föll direkt.
Jakob är en klassiskt skolad pianist och nu arbetar de ihop. Tillsammans reser de runt och ger konserter där Jenny väver ihop musik med prat. Jenny föreläser också om hur det är att leva som artist och om att övervinna sina rädslor och hur man hanterar svårigheter. Sedan hon fick egen familj föredrar hon att uppträda i ett mindre format. På så sätt får hon mer tid över för familjen.

– Jag har nog en rätt gammalmodig syn på mammarollen. Om jag kan är jag hellre en mamma som är hemma med mina barn än en mamma som flänger ihjäl mig. Därför satsar jag på att uppträda i kyrkor och kortare turnéer så att jag alltid har nära hem. Det bästa jag vet är när vi är hemma tillsammans alla tre. Det är lugnt och tryggt. Jag har varit ute varenda helg sedan jag gick i tredje klass så jag älskar verkligen att vara hemma.

Behöver ett jobb

Jenny har många bra minnen från tiden med Ace of Base – som kontakten med fansen. Hon känner flera av dem personligen och beundrarpost dimper ner kontinuerligt. Som artist har hon haft en enorm inverkan på många unga människor.

– Jag har fått brev från fans som berättat att de stått beredda att ta sina liv men så lyssnade de på vår musik och fick hoppet tillbaka. Sådant är starkt. Det gör att jag ser en mening med det jag gör.

Men det var också under åren med bandet som hon la grunden till ett dåligt självförtroende och blev osäker.

– Jag fick en negativ självbild under karriären. Man kunde komma glad till en fotograf och så kom det in en stylist som bara suckade och tittade uppgivet på en och sa att man var tjock och att de inte visste vad de skulle göra med en. Jag fick också stressutslag i ansiktet och på halsen som var svåra att dölja och som gjorde att jag kände mig ful. Jag skämdes över min kropp och för hur jag såg ut.

Jenny fick också tyvärr uppleva den hotbild som finns kring världskändisar. En natt hemma i föräldrahemmet vaknade hon med en kniv mot strupen. Ett psykotiskt fan från Tyskand hade rest till Sverige och lyckats bryta sig in i familjens villa när de låg och sov. Det var en skräckupplevelse för Jenny. Ändå reagerade hon med besinning och försökte prata förstånd med den förvirrade kvinnan.

– Jag tror sällan ont om människor, säger hon. Jag har lagt det bakom mig nu. Men visst var det en kränkning som har satt sina spår.

I framtiden planerar Jenny att avsluta en universitetsutbildning. Trots åren som popstjärna har hon inte samlat på sig väldiga rikedomar. Hon erkänner att hon har det bra men att hon absolut inte är rik och att hon behöver en utbildning och ett arbete så att hon kan försörja sig.

I sommar kommer Jenny att ge en del konserter och även hålla föredrag. Däremellan kommer hon att tillbringa mycket tid med man och barn i sommarhuset på Västkusten. Hon gillar den svenska sommaren.

– Jag älskar att vara på landet och vid havet. Jag gillar att bada. På somrarna ligger jag mest i vattnet och snorklar. Det gillar jag.

Hittat balans

Jenny beskriver det som att hon har funnit balans i tillvaron, vet vad hon vill och att hon har kommit till nya viktiga insikter med åren.

– Jag har förstått att man ska vara glad där man står. För mig är det inte viktigt att jag gör en karriär till, och allt måste inte vara perfekt och lukta klorin. Sådant är strunt samma. Det är ingenting man kan ta med sig ändå. Fast det där är inte alltid enkelt och jag är själv dålig på det. Egentligen är jag en person som aldrig är 100 procent nöjd med livet. Kanske är det därför jag tror på Gud. Jag önskar att jag var mer som min pappa. Han hade en förmåga att alltid se små saker som skimrar. Det är något som jag hoppas att jag också blir bra på en dag.

 

 


(0)
(0)


Annons


Annons

Senaste från allas

Laddar nästa sida…