Annons


Jennys son dog i bussolyckan på väg till fjällen

Kvällen innan skolresan till fjällen kände sig Gunnar illa till mods. Men han for ändå eftersom han sett fram mot att åka skidor med kompisarna. De kom aldrig fram.


Gunnar var ett av barnen som dog i den hemska bussolyckan.

Vardagen utan Gunnar är svår för Jenny. Foto: Susanne Stamming och privat bild

Jenny Wulf vet hur avgrunden ser ut. Det är en plats som hon dragits ner mot, men tagit sig upp ur. Om och om igen. Allt sedan dagen förra året då hon förlorade sin son Gunnar i bussolyckan i Härjedalen, en olycka som tog ytterligare två barns liv.
Hon vill gärna berätta om sonen, visa hans vackra ansikte och berätta om hans egenskaper för att han ska leva vidare på något sätt.
– Gunnar gillade idrott. Han var skicklig i både basket och fotboll. Och han busade jämnt, hittade på spratt som han använde på mig, som vattenballonger och tejp på fel ställen, säger Jenny.
– Vi var så nära varandra, speciellt sedan att hans bror flyttat till Stockholm för att spela fotboll. Då var det Gunnar och jag kvar här i Kinna.

Blev sol-och-vårad

Jenny har haft ett aktivt liv med många bollar i luften. Hon har gjort karriär inom marknadsföring och försäljning på olika företag och bodde många år i Tyskland tillsammans med sin dåvarande man, pappa till hennes söner Karl född 1999 och Gunnar som föddes i München 2002.
– Vi flyttade hem ett par år senare.
Men äktenskapet sprack och Jenny träffade en ny man som visade sig vara någon helt annan än hon från början trott. Han var en bedragare och verkligheten kom ikapp 2011 när hon märkte att hon inte var kreditvärdig nog att köpa en liter mjölk i affären.
– Jag gick från att vara ekonomiskt stark till att inte ha en spänn kvar. Allt var borta. Det var vidrigt och jag kände mig fylld av skam, säger Jenny.

Annons
Gilla Allas.se på Facebook

Hon frågade sig hur hon kunde ha gått på en nit som detta.
– Vem skulle jag nu kunna lita på?
Hon började ifrågasätta vilka människor i hennes närhet som ville henne väl på riktigt och det skulle ta tid att komma vidare och bygga upp den mentala styrka som behövdes för att jobba upp ekonomin igen.
– Jag fick problem med minnet, smärta i kroppen, trötthet och svår depression. Läkarna kallade det utmattningsdepression, men i dag lutar de åt att det kan vara ME (kroniskt trötthetssyndrom) som kommer och går i skov, berättar Jenny.
Men trots allt elände gav hon inte upp, hon hade ju ändå två fina söner som var duktiga både i skolan och i idrott. Gunnar hade börjat på högstadiet och med det följde vissa traditioner. I åttan åkte man på skidresa och i nian till Grekland.
– Det var något alla såg fram mot. Gunnar ville verkligen iväg på skidresan med sina kompisar. Det var en höjdpunkt under skolåret som alla pratade om och planerade inför, berättar Jenny.

På dagen före avresan, den sista mars 2017, var Jenny, Gunnar och några vänner inne i Göteborg. Det var en fotbollsmatch på Ullevi som Gunnar ville gå på, sedan blev det fika på stan och på vägen hem köpte Gunnar godis för den långa bussresan.
– En härlig dag och så typiskt oss att trycka in mycket av allt på kort tid.
Efter middagen hemma i Kinna spelade de Yatzy och hade trevligt när Gunnar plötsligt blev väldigt ångerfull och osäker på resan.
– Han drog mig till soffan för att kramas och sa att resan kändes konstig.
Jenny försökte lugna honom med att han rest mycket längre förut och att de andra kompisarna säkert kände lite oro de också.

Fick inget svar från sonen

Sedan började klockan närma sig avfärd och Jenny körde Gunnar till samlingsplatsen dit bussen skulle komma.
– Jag finns alltid i din hand om du tycker att det blir jobbigt, sa jag till honom. Han tyckte det var pinsamt med kramar inför kompisarna, så det blev det ingen, utan vi gjorde en high five med hans kompisar, berättar Jenny.

Hon väntade inte kvar till bussen kom och det ångrar hon.
– Det mår jag fortfarande dåligt av, tänk om jag varit kvar och sett bussen. Då kanske jag inte låtit honom åka med.
De hördes ändå av på mobilen under kvällen och hon fick veta att Gunnar hade satt sig på översta våningen längst fram.
Det var lördagen den första april, mörkret hade lagt sig och Jenny gick till sängs.
På morgonen vaknade hon tidigt med ont i magen, som om det var något som var annorlunda.
– Det var som att jag kände något. Jag kollade mobilen och såg en nyhetsnotis om en buss som vält nära Sveg i Härjedalen. Det fanns inte mycket mer information än så, säger Jenny.

Men hon hade en känsla av att något inte var rätt. Snabbt skickade Jenny iväg ett sms till Gunnar, utan att få svar.
I stället började en telefonkedja ta fart och till slut visste alla föräldrar att bussen som vält var bussen med deras barn på väg till skidresan.
– Jag fick tag på en lärare som var med, men hon kunde inte säga något. Det var kaos på platsen, sa hon. Det fanns inga detaljer om hur allvarlig olyckan var, men det pratades om dödsfall, berättar Jenny.

Hon gav sig av till Landvetter för börja ta sig närmare olycksplatsen.
– Vi fick veta att det fanns en uppsamlingsplats och att några tagits till olika sjukhus. Jag ringde runt överallt, även till polisen och de som jag visste varit med, men jag fick inga svar om Gunnar.

Jenny hade med sig Karl, sin syster, sin vän Martin och sin mamma och hennes man på Bromma flygplats. Hela tiden fick de upprepa Gunnars signalement igen och igen, utan att någon kunde säga något.
– Men så sa de på nyheterna att alla anhöriga vars barn hade dött hade blivit underrättade och eftersom vi inte fått veta något så drog jag en lättnadens suck. Då kunde det ju inte gälla oss, säger Jenny.

Som i en dimma

Klockan var nu runt tre på eftermiddagen. De hade beslutat sig för att ta sig till Östersund med flyg från Bromma. Där fanns det enda sjukhuset som inte kunde ge besked om Gunnar fanns där eller inte.
– När vi kom fram möttes vi av polisen på flygplatsen och då visste jag ju, men hjärnan gick på ändå. Kanske hade Gunnar förvirrat sig i skogen, kanske han hade hamnat på ett norskt sjukhus. Jag ville att det skulle vara ett missförstånd, förklarar Jenny.

Hon och alla de andra fördes till ett rum på flygplatsen.
– Jag var iskall och samtidigt i en bergochdalbana.
Polisen berättade det hon hade befarat, men han uttryckte sig konstigt.
– Han sa att Gunnar inte fanns bland de barn som var levande. För mig öppnade det upp andra möjligheter än bara död. Min hjärna höll upp hoppet, men samtidigt sa min kropp något annat. Den kände att allt var över. Det var som ett konstig kamp inom mig. Helt paralyserande, berättar Jenny.

Sakta började hon inse att Gunnar inte längre fanns. Hon skrek rakt ut och kämpade med att förstå. Allt verkade overkligt och orimligt.
– Barn är ju odödliga. De kan inte dö.
Livet gick in i en dimma. Samtidigt insåg hon att hon hade nytta av sina tidigare erfarenheter. Hon hade befunnit sig på botten tidigare. Hennes överlevnadsinstinkt fanns där, för Karls skull.

Dagen efter åkte de till Sveg för att ta avsked, men Gunnar fanns då redan på rättsmedicin i Göteborg.
– Jag ville absolut se honom och jag ringde obducenten hundra gånger. Men han avrådde mig starkt från att göra det i just det här fallet. Han sa också att allt gått på en blixtsekund och det kändes bra på något sätt. Jag hade varit rädd för att han legat där på marken och lidit.

På det som skulle ha varit Gunnars 15-årsdag köpte Jenny en valp och döpte honom till Vader. Foto: Susanne Stamming

Mitt i allt förändrades livet och hon insåg själv att hon måste hålla ihop den del av familjen som fanns kvar.
– Jag bestämde mig för att flytta upp till Stockholm så att Karl och jag kunde bo ihop där medan han gick på gymnasiet och spelade fotboll, berättar Jenny.
Till en början innebar det mycket flyttande runt mellan olika boenden, men i september fick de en helt egen lägenhet. Men den glädjen varade inte länge.

Tyvärr fick skolan, som sonen Karl gick i, problem med skolinspektionen och han kände att han ville tillbaka till Kinna.
– Vi flyttade igen och det var kanske droppen. Det blev för mycket med allt. Jag jobbade också mer än jag hade energi till. Mina händer började darra för ingenting och jag fick panikångestattacker. Det var som att bli förlamad i kroppen och inte kunna andas. Jag kände mig svag som ett löv och kom inte upp i sängen, berättar Jenny.

Hon insåg att hon hade ont i själen och i kroppen av sorgen. Vardagen utan Gunnar var svår.
Men mitt i allt fanns något som lyfte henne lite. Jenny och Karl hade nämligen gjort något som kanske var ett första steg mot ett liv med mer glädje. De hade köpt en valp till det som skulle varit Gunnars 15-årsdag.
– Vi hade pratat om det i så många år. Jag döpte honom till Vader, eftersom Gunnar älskade Star Wars-filmerna. På något sätt var han delaktig i hunden redan från start och sedan kan man inte vara ledsen länge med en valp hemma, säger Jenny, medan Vader håller huvudet på sned med en sko i munnen. En sko han vet att han inte får bita på, vilket gör det så mycket roligare.

Tystnaden är värst

Jenny har fått en ny busunge i familjen och vet inte om hon ska skratta eller gråta när Vader för femtioelfte gången ger sig ut i hallen för att leta skor. Hon har fått någon som behöver hennes uppmärksamhet hela dagarna.
– Vi har också startat en minnesfond i Gunnars namn. Vi ska dela ut pris till ungdomar inom idrotten, inom basket och fotboll framförallt, eftersom det var det han gillade, säger Jenny.

Hon har även bloggat under året som gått och det har hjälpt henne att bearbeta sorgen och uttrycka sina känslor, men hon har också märkt att det hjälpt många andra som hör av sig med tackmejl och meddelanden. Det känns skönt att veta att andra kan få ord på det de känner.
– Vi måste våga prata om döden. Jag vill inte att folk ska passera mig på gatan med blicken neråt utan att våga ta kontakt. Tystnaden är alltid värst.
Hon kan aldrig ändra det som hänt, men hon kan hylla sin son och låta honom leva vidare så länge som det går.
Det är inte varje dag som Jenny klarar vara positiv.
– Men vi har det bra här – Karl, Vader och jag.

Av Susanne Stamming

Läs också: Mamma Gunilla: Jonathan fick vänta förgäves på nya lungor


(294)
(0)



Annons


Annons

Laddar nästa sida…