Annons
Annons


Kristina sprang ensam genom Iran – för att utmana sina fördomar

Redan efter en kilometer kom de första tårarna. När Kristina Paltén kom till sitt mål, Bajgiran, 58 dagar senare hade hon lagt 184 mil bakom sig. Men hennes ensamlöpning genom Iran handlade varken om kilometer eller timmar. ”Jag vill ha en värld där vi litar på varandra och det här blev mitt sätt att visa tillit”, säger hon.


Allt Kristina Paltén ser är öken, öken och öken. Inte en människa så långt ögat når och vattnet är snart slut.

Hon har ingen aning om hur långt det är till nästa by. När det uppenbarar sig en vägskylt hoppas hon innerligt att det inte ska vara mer än tre kilometer kvar. Det är egentligen en omöjlighet. Kristina Paltén vet vid det här laget att skyltarna alltid är på 5, 10, 15 eller 20 kilometer.

Annons

När hon ser siffran 10 svär hon, men fortsätter springa.

Men snart ser hon något annat. Lite längre fram uppenbarar sig ett litet vitt hus med lite varor utanför, en kiosk.

– Jag började undra om jag hallucinerade. Men när jag väl kom fram insåg jag att den fanns på riktigt och att de hade glass. Jag köpte en och en halv liter Fanta som jag bara halsade i mig.

***

Det är hösten 2015.

Bara ett halvår tidigare har Kristina Paltén bestämt sig för att utmana sina fördomar och som ensam kvinna springa genom Iran.

– Jag vill ha en värld där vi litar på varandra och det här blev mitt sätt att visa tillit. Jag hade en idé om att jag skulle springa jorden runt men i etapper. Sedan insåg jag att Iran är ett muslimskt land med sharialagar. Och då blev tanken: Kan jag som ensam kvinna springa genom det landet, säger hon.

Utrikespolitiska institutet beskriver Iran som en religiös diktatur. Även om det finns ett folkvalt parlament och en folkvald president är det prästerskapet som har den yttersta makten.

Sträckan, drygt 180 mil, tror Kristina inte ska bli något problem. Hon har sprungit betydligt längre.

Färdvägen. Bild: Privat

Redan sommaren 2013 avverkade hon och vännen Carina de 3262 kilometer mellan Turkiet och Finland. De snittade ett maraton per dag.

Alla var dock inte lika tända på idén.

– En vän gjorde nästan slut med mig och min syster frågade mig hur hon skulle kunna bära sin egen och våra föräldrars sorg om jag inte kom tillbaka, säger hon.

För Kristina blev det en tankeställare. Var det ett själviskt beslut?

– Jag funderade i kanske en vecka. Men sedan insåg jag att jag inte kunde ta ansvar för deras rädslor.

”Ville påverka världen”

Motståndet gjorde henne också ännu mer beslutsam om hur viktigt det var att dokumentera resan – båda genom video och blogga.

– Jag ville påverka världen. Blev det här bra så skulle det bli så himla bra, och då ville jag att folk skulle veta det, säger Kristina.

Rent utrustningsmässigt visste hon vad hon behövde.

Barnvagnen, där hon fraktar all utrustning, stod säkert i garaget sedan förra resan. I stället fick hon lägga energi på säkerheten för att inte utsätta sig för onödiga risker.

Kristina Paltén med sin barnvagn. Bild: André Larsson

Hon hade bland annat en spot som gick på satellitnätet för att kunna skicka nödsignaler. Färdvägen var också noga utstakad liksom hennes dagsetapper. Om GPS:en avvek skulle någon slå larm.

Innan hon åkte blev hon också rekommenderad att skaffa ett tillstånd från den iranska regeringen som en slags säkerhet. Tanken var också att en svensk journalist skulle följa henne och de skulle mötas var tredje dag.

Först sa regeringen ja, men sedan drog de tillbaka hennes tillstånd. Journalisten fick inte heller något visum.

– Ett ja i dag betyder inte ett ja i morgon. Men på ett sätt kändes det skönt att inte ha något med regeringen att göra, säger Kristina.

Flyger till Teheran

Den 29 augusti satte hon sig på flyget mot Teheran. Genom en vän, som är uppväxt i Iran, fick hon hjälp att skaffa lokala SIM-kort och gas till köket.

I den iranska huvudstaden mötte de även upp med Mehrdad som körde henne till gränsen.

När Kristina får se trafiken hajar hon till. Händer inget annat henne är hon säker på att hon kommer att bli överkörd.

Kristina Paltén möttes av en enorm gästfrihet på sin färd genom Iran. Bild: Privat

Innan de skiljs åt har Mehrdad också skapat en gruppchatt med människor han känner längs med Kristinas färdväg.

– Jag hade ett enormt support från folket. Via chatten kunde jag få veta att det stod en karl och väntade på mig som sedan tog mig till den plats där jag kunde sova.

När Mehrdad vinkar adjö och kör i väg blir det också uppenbart för Kristina vad hon har gett sig in på.

– Den gången var det kris och katastrof. Mehrdad hade varit någon att hålla fast i och så åker han. Så står jag där. Jag kan inte läsa, kartorna är på persiska, gatskyltarna är på persiska, jag kan inte prata, hur dum i huvudet är jag? säger hon.

”Kräkpaus” och ny energi

Kristina Paltén har kommit en kilometer på den 1840 kilometer långa vägen. Tårarna rinner ner för hennes kinder och hon känner sig otroligt ensam.

– Men jag har någonting jag kallar kräkpaus. När det inte känns som jag fixar mer väljer jag att tillåta alla känslor att finnas, gråt, ilska. Sedan ser jag till att sova, fylla på med mat och när jag fått vila vet jag om jag vill fortsätta eller inte, säger hon.

Hon kan ta ett vändande flyg samma kväll. Men efter ett mål mat bestämmer hon sig för att fortsätta.

När Kristina Paltén börjar springa befinner hos sig i ett bergsområde. Hon springer sedan ner mot mot havet innan hon vänder tillbaka upp i nya bergsområden.

Klimatet skiftar längs med vägen liksom temperaturen. Bild: Privat

Temperaturen rör sig mellan ett par plusgrader och snöblandat regn i bergen till 50 grader och gassande sol i öknen.

Under den första tiden skäms hon för alla fördomar som bit för bit krossas.

– Hur kunde jag tro att de här vänliga människorna skulle kasta sten på mig och kanske slänga mina likdelar i floden? Men sedan insåg jag, det finns runt 200 länder i världen. Hur ska jag någonsin kunna känna till alla olika kulturer? Det är självklart att jag kommer att ha fördomar. Men det kan vara klokt att ifrågasätta dem och förstå att jag har jättemycket fördomar som inte stämmer, säger hon.

Får äpplen av polisen

Poliserna som stoppar henne är oftast glada, tittar på hennes pass, ger henne ett äpple och vatten eller vill ta en bild. Bara vid ett tillfälle känner hon sig riktigt besvärad när en civilklädd polis anmärker på hennes hijab.

Incidenterna är annars få.

Men den dagen Kristina springer sin längsta sträcka (86 kilometer) möter hon tre män på en landsväg.

Kristina Paltén springer med en barnvagn för att ha någonstans att ha sin packning. Bild: Privat

Det har börjat mörkna när de frågar om hon vill ha te. När hon avböjer hugger en av dem tag i barnvagnen. Männen erbjuder sig att skjutsa henne och trots att Kristina fortsätter tacka nej behåller mannen greppet om barnvagnen.

– Han vägrade att släppa så till sist ruttnar jag och slår till honom över handleden, säger Kristina.

Hon springer vidare. Mannen följer efter och daskar till henne över rumpan. Därefter hämtar han sin motorcykel och kör i väg.

– Jag hade ju ingen aning om han skulle stå och vänta på mig lägre fram. Men jag tog fram mitt kamerastativ så jag skulle ha det om han kom tillbaka, säger Kristina.

Men mannen dyker aldrig upp igen.

– Innan var jag rädd för att bli våldtagen, för att folk skulle kasta sten eller kasta mig i fängelse. Allt kändes gigantisk. Men i den här konkreta situationen tog jag hand om den. Det kändes inte som det var någon fara egentligen. Jag tänker att den visar att när rädslan är fantasier kan de bli så stora. Vi är rädda för varandra för att vi inte känner varandra.

”Ensam genom Iran – 184 mil av tillit”

Och även om många valt att se nackdelarna, tror Kristina även att det funnits stora fördelar med att vara en ensam kvinna.

– Jag fick punktering åtta gånger men behövde aldrig laga någon själv, säger hon och ler.

Framförallt tror hon att hennes tillit gett andra människor modet att lita på främlingar.

– Jag var ju sårbar eftersom jag var ensam på vägen. Vem som helst kunde göra mig illa. Men det gjorde också att människor visade tillit till mig. Jag fick vagga en liten tvåmånadersbebis till sömns, leka med deras barn. Det tycker jag är en otroligt vacker gest. De visste ju ingenting om mig, jag kunde ju vara en lönnmördare, säger Kristina.

Det är inte förbjudet för kvinnor i Iran att springa, men det är ovanligt. Många nätter sov hon på Röda Halvmånen, men längs med vägen övernattar hon även hemma hos 34 olika familjer.

– Jag har fått berättat för mig att jag verkligen påverkat synen på kvinnor eftersom jag visade på styrka och mod. Jag gjorde något som de flesta män inte skulle kunna tänka sig att göra. De flesta familjer tyckte jag var galen först, men det gick ju fantastiskt bra, säger Kristina.

I oktober 2016 släpptes också dokumentärfilmenEnsam genom Iran – 184 mil av tillit”. I början av april uppmärksammade även The Guardian Kristinas resa. Deras Facebookfilm har miljontals startade strömmar.

Tog ett år att smälta

Just nu pågår arbetet med en bok som Kristina hoppas kan släppas under våren 2018. Blogguppdateringarna har varit till stor hjälp men också stödanteckningarna med sakerna hon aldrig skrev.

– Flera månader efter att jag kom hem upptäckte jag att jag fortfarande censurerade mig själv.

Resan har lärt Kristina Paltén att se och utmana sina fördomar, men har knappast befriat henne från dem.

– Jag föreläste nyligen för några spaterapeuter och insåg hur mycket fördomar jag har om dem…

Text: Helena Sjögren

 

LÄS OCKSÅ


(1)
(0)


Annons


Annons

Senaste från allas

Laddar nästa sida…