Annons


Lena T Hansson: Därför vill Peter och jag inte vara hemma på julafton

Lena T Hansson och hennes man Peter Haber är duktiga 
på att lägga jobbet åt sidan när de kommer hem. Och de är bra på att njuta av lediga dagar – särskilt 
på julen.


När man inte har så många måsten får man ett större lugn, menar Lena som strävar efter en stressfri jul.

Sedan över 20 år tillbaka går Lena T Hansson och maken Peter Haber hellre ut på krogen och firar julafton än stressar upp sig med allt hemma.

Men det här året ser hon allra mest fram mot att få mysa med Astrid Elise, äldste sonen Jonathans dotter.
– Det är mitt första barnbarn, utbrister skådespelerskan förtjust.

Lugn och ro

Flera julaftnar, när Jonathan var liten och firade helgen med sin pappa, tillbringade Lena ensam.
– Jag var länge i kyrkan och tände ljus för dem som inte längre finns kvar. Jag hade inga tider att passa och inga måsten, utan kunde stanna där så länge jag ville. Då minns jag att ett ovanligt lugn och ro infann sig. Precis som det ska eller borde vara på julen, berättar hon och fortsätter:
– Julen för mig är egentligen en mysig högtid där man kan få tid att umgås med nära och kära. Men tyvärr har det blivit ett alldeles för stort kommersiellt jippo, där folk i stället för att koppla av blir överstressade av att hinna med allt.

Annons

Lena och Peter har varit ett par i 30 år.

När hon tillsammans med maken – skådespelaren Peter Haber – precis bytt lägenhet i slutet av 1992, och deras
 respektive barn skulle fira jul med sin andra förälder, valde paret att bryta sitt traditionsenliga mönster och äta mat på krogen den 24 december.
Något de många gånger fortsatt med.
– Vi skapade en ny, egen 
tradition som båda tycker mycket om. Då behöver vi inte känna samma stress, att allt måste hinnas med. I stället går vi ut och äter precis vad vi känner för den dagen. Ibland har barnen varit med och ibland är vi själva. I fjol var det bara vår gemensamme son Viktor som följde med. Då finns tid att bara ta det lugnt och njuta. Ingen av oss behöver springa runt och servera, diska och serva de andra.

Är gärna barnvakt

Förra hösten fick familjen 
ett nytt tillskott – lilla Astrid Elise.
– Det är verkligen helt
underbart och gudomligt med barnbarn. När jag är med Astrid stannar tiden. Skulle någon ta mitt blodtryck och puls då vore nog allt helt perfekt. Jag mår nämligen så bra man bara kan i hennes sällskap.
Inte särskilt svårt att lista ut vad Lena i år längtar mest 
av allt till under julens lediga dagar, med andra ord …
– Min son Jonathan brukar skoja och säga att Astrid har en egen slav när jag kommer på besök, skrattar Lena. Vad hon än vill göra ställer jag upp. Det är något speciellt att vara farmor och jag är gärna barnvakt så fort det behövs.
Under juldagen kanske det blir att ta en titt på fjärde och sista säsongen av ”Fröken Frimans krig”som då har premiär på SVT.
I den populära historien om kvinnokooperativet Svenska Hem agerar Lena rollen som Alma – och det är faktiskt lite som att se sig själv.
– Vi är väldigt lika som
personer. Alma har ett stort hjärta för sina medmänniskor. Jag försöker också visa empati. Och vi är båda mycket blödiga. Sedan är vi lika vimsiga och virriga också, säger Lena med ett leende.
Något annat båda tycker är viktigt är jämlikhet.
– Man blir ju förundrad över hur det var på den tiden då 
serien utspelas, alltså för ungefär 100 år sedan. Att kvinnorna ofta saknade ett eget värde och männen kunde göra 
precis som de ville. Klart att mycket har hänt sedan dess, men jag tycker ändå inte att vi kommit så långt som vi borde med jämlikhet i samhället.

Knöl i bröstet

Säsong fyra utspelar sig 1908 då arbetarrörelsen är på frammarsch.
Dagmar Friman (Sissela Kyle) och hennes vänner träffar fabriksanställda Margit (Electra Hallman), och tillsammans bestämmer de sig för att kämpa för de kvinnor som inte får vara med i de organiserade fackföreningarna. Männen i facken vill inte att deras löner ska dras ner av kvinnornas låga inkomster.

Lena T Hansson och Johannes Brost i ”Fröken Frimans krig”.

Som änka känner Alma 
av ensamheten. Därför svarar hon på en bekantskapsannons, som det heter i tv-
serien. Att träffa den till
synes förmögne Sievert Lindberg (Johannes Brost) blir dock en prövning för henne, precis som för trogna vännen Emmy (Maria Kulle).
I ”Fröken Frimans krig” misstänktes att Almas nära vän Emmy drabbats av ”kräfta” – cancer. Men det är Lena som råkat ut för sjukdomen i verkliga livet – då hon var 49 år. Hon upptäckte en knöl i
bröstet och fick kort därefter besked om att det var en
elakartad tumör.
– Det var väldigt tufft att få diagnosen och veta att jag drabbats av en livsfarlig sjukdom. Det blev både operation, cellgiftsbehandling och medicinering. Jag mådde inte så bra av medicinerna men tvingade mig själv att jobba ändå. Man kan verkligen säga att jag har kämpat mot den där förbannade cancern. Jag friskförklarades 2010.

Följer varandra

Peter och barnen var hela tiden ett stort stöd.
– Efter det som hänt känner jag ingen hets med saker och ting längre. Allt får ta sin tid, och det är viktigt att ha kul och ta vara på livet. Om jag får erbjudanden som jag inte tycker är roliga tackar jag nej. Det ska vara lustfyllt för att jag ska må bra.
Lena och Peter träffades i samband med en 
teaterpjäs 1989 – och har varit tillsammans i snart 30 år. De har också jobbat ihop en del genom åren.
– Vi har både spelat teater och filmat tillsammans, jag har varit med i en Beckfilm och jag har regisserat Peter tre gånger. Det fungerar
jättebra.
Makarna är väldigt bra på att lägga arbetet åt sidan när de är hemma.
– Det skulle säkert kunna vara lätt att man pratar en massa jobb, men det gör vi 
i stort sett aldrig. Så fort 
vi stänger dörren till teatern eller lämnar en inspelning släpper vi det för dagen.
Hon fortsätter:
– Vi är vana vid att den 
andre är iväg ibland. I höstas var Peter i Trollhättan och spelade in filmen ”Halvdan 
viking”, och han har filmat 
en hel del i Tyskland och 
också spelat teater där. Peter är ju tvåspråkig eftersom 
hans pappa var tysk. För 
egen del spelade jag teater 
i Helsingborg i höstas och 
då kom Peter och tittade på premiären. Vi brukar alltid följa varandras aktuella projekt.
Lena T – T:et står för Teresia – började som tolvåring att medverka i Vår Teater 
i Stockholm. Hon sökte till Scenskolan 1974 men kom inte in och var nära att ge upp skådespelardrömmen.
Men samma år debuterade hon i Kjell Gredes ”En enkel melodi” och uppmuntrades av Grede att söka in på 
skolan igen – och då lyckades hon komma in. Efter tre år tog hon examen och hamnade via Parkteatern på Stockholms Stadsteater. Där stannade Lena fram till 1994 då hon blev frilans.
När det gäller tv spelade Lena i
slutet av 70-talet in tre stora barn- och ungdomsprogram – där framför allt ”Urcellen Ellen” blev stor succé.

Gillar vara farmor

Sedan dess är listan lång 
på tv-serier och filmer – allt från ”Tre kärlekar” och ”Den goda viljan” på tv till ”Jönssonligan”, ”Paradiset” och ”Änglagård” på bio. År 1988 fick hon en Guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll i filmen ”Livsfarlig film”.
Om några år når Lena 
pensionsåldern – men att 
lägga av med det hon tycker så mycket om är inte aktuellt.
– Än så länge har jag 
förmånen att kunna välja 
mellan jobben. Och något 
annat yrke går ju inte att 
ge sig på – jag kan ju inget 
annat, skrattar hon.
Men rollen som Lena trivs allra bäst i numera – ja, det råder inga tvivel. Den som farmor förstås!

Av Joakim Löwing
Foto: Peter Ericsson, IBL och Peter Cederling/SVT

 


(223)
(0)



Annons


Annons

Laddar nästa sida…