Annons
Annons


Lia Boysen: Jag 
bad om 
att få 
dela rum med 
slotts
spöket

Lia Boysen kunde inte motstå Stjärnorna på slottet. Det spelades 
ju in på Ericsberg, slottet där hennes mormor växte upp. 
Där hade Lia en lycklig barndom.


Lia Boysen

Av Agata Garpenlind Cronqvist
Foto: Per Arvidsson

Att vi ses vid en rödvitrutig duk över ett gäng läckra danska smörrebrödskonstverk är såklart ingen slump. För Lia Boysens längtan till rötternas Danmark är stark. Precis som hennes yrke, ingen slump alls. Sedan hon var fem har hon vetat. Skådespelerska. Som Sofia Loren. Förutom den korta stund då hon övervägde detektiv. Och bonde.
Barndomens universum var mormor Ingels torp i Sörmlands trollskogar, rakt över sjön från ”Stjärnorna på slottet”-slottet.
Mormor, arkeologen, trollband flickan med de intensiva blå. Sagor, myter, magiska berättelser från fjärran och svunna världar fick liv och dansade genom rummen hemma hos mormor.
Ögonen, fortfarande i dag lika intensiva, djupa, blå, lätta att drunkna i mellan tuggorna och de varma gapskratten.
Jo, och så är hon kär. Väldigt, väldigt kär. När hon säger det så skimrar hon.

Annons
Gilla Allas.se på Facebook

Du var tvungen att tacka ja till ”Stjärnorna på slottet”.
– Ja. Ericsberg är ju mina barndomstrakter. De spelade in där förra året också, men då kunde jag inte. Jag var så ledsen för det. När frågan kom upp i år igen kände jag att jag bara måste vara där. Det var oemotståndligt.
Varför?
– Hela min barndom såg jag slottet där min mormor växte upp från hennes köksfönster. Min mamma bor i ett gammalt hus bara tre minuters gångväg från slottet. En gång om året var vi och åt middag på slottet, hos mormors bror och hans familj. Jag lekte med min syssling Louise i hennes rum efter middagen. Det var hennes gamla barnrum jag fick under inspelningen.
Fast egentligen var du ute efter ett annat rum.
– Jag ville ha Pintorpafruns rum. Den vackra Beata von Yxkull som sägs ha plågat livet ur tjänstefolk och torpare för 300 år sedan och som spökar på slottet. Eller ett rum nära biblioteket, där mormor berättade att det spökade. Även om hon aldrig själv fick uppleva det.
Tror du på spöken?
– Jag tror att olika tidsplan löper parallellt. Då är det ju inget konstigt om det plötsligt dyker upp någon från en annan tid.
Andlig?
– Ja. En stark tro på att vi kan mer än vi vågar tro att vi kan, att saker som händer inte är en slump, utan har en mening. Som att två människor springer på varandra. Livet blir mer spännande så. Jag lyssnar mycket på min intuition, magkänsla, både i livet och i mitt jobb.

Hur var det att vara med 
i programmet, då?
– Jättekul! Men jag var skräckslagen i början. Det är ju meningen att man ska vara sig själv. Men vilken av mina sidor är jag i detta sammanhang? Jag hade blivit varnad att inte lämna ut mig själv för mycket. Men då blev det så onaturligt och konstigt och då tänkte jag: ”Jag kan inte vara med om jag går och ängslas hela tiden. För det är inte jag.” Och då bara släppte jag.
Bondade du särskilt med någon i programmet?
– Magnus var väldigt kul. Många beröringspunkter i våra livshistorier, liknande uppväxter. Vi var lite som syskon. Det var honom jag inte kände alls sedan innan. Vi hade bara råkat säga hej några veckor tidigare. Men jag bondade nog med alla. Jag tycker så mycket om alla som är med. Har inget ont att säga om någon.
Något som berörde dig extra mycket under den veckolånga inspelningen?
– Jag blev mest överraskad och väldigt tagen av Johannes Brosts berättelse. Det var väldigt fint. Sårbart.

Din mormor och hennes syskon fick all sin skolundervisning i ett av slottets bibliotek. Du hängde där lite efter inspelningen, precis som din mormor när hon var ung. Hon läste och läste. Du tittade på dina familjefoton.
– Biblioteket är det vackraste rummet jag vet. Det är magiskt. I Harry Potter-stil, med nischer där man kan sitta. Öppen brasa. Och så låg där fem album på ett av borden. Ett av dem var fullt med bilder av mormor när hon var liten. På en byrå stod en massa porträtt av mina anfäder. Många av mina släktingar hänger på väggarna runt om i slottet.
Du var mycket hos din mormor när du var liten.
– Min mamma var så ung när hon fick mig, så mormor blev min extramamma. Jag älskade att vara hos henne. Hon hade tid. Hon berättade sagor, började på morgonen och höll på hela dagen. En bra berättare. Sagorna blev verkliga. Skogen runtom var besjälad. Jag brukade krama träden för att de inte skulle riva mig.
Och så hade du en sten som såg ut att ha öron under kudden, som du berättade alla dina hemligheter för. Var du ett ensamt barn?
– Jag hade många kompisar i skolan, men jag växte ju upp som ensambarn. Jag tycker fortfarande mycket om att vara ensam, även om jag är väldigt social. Och att vara i skogen.

Men så har du hamnat mitt i stan, precis vid den stora gågatan Drottninggatan, mitt i Stockholm.
– Ja, jag bor där för mina döttrars skull. Förut bodde vi i ett hus vid sjö och skog och jag gick i skogen varje dag. Men när jag och Anders skilde oss lämnade jag huset och flickorna ville så gärna bo i stan. Det är ju bara några år innan de flyttar hemifrån, då gör jag det som de tycker är kul. Sedan kan jag flytta vart jag vill. Men visst, jag är lite som en fågel i bur här. Det brukar bli många promenader på Djurgården.
Har du och Anders Ekborg en okej relation i dag?
– Vi umgås inte, men den är helt okej. Även om man hade velat att kärleken hade fortsatt, helst ända tills jag hade dött, så kan man inte bara fortsätta leva på minnen.
Har du någon ny kärlek?
– Ja. Jag är kär i en man. Väldigt kär. Men mer än så vill jag inte säga.
Danmark nästa för dig då, kanske? När tjejerna flyger ut.
– Jag föddes ju där, men när jag var sju skilde sig mina föräldrar och mamma och jag flyttade till Sverige. Jag pratade svenska med dansk brytning och skämdes för det och slutade prata danska. Men jag har alltid velat åka tillbaka och hitta den danska Lia. Bättra på mitt danska ordförråd. Jag känner ofta att mitt kynne är mer danskt; ljudligare skratt, fräckare i mun.

Du har aldrig gått scenskolan, utan i stället egenkomponerade utbildningar. Du vill inte vara fast anställd. I ett yrke utan garantier. 
Och så är du fyllda 50. 
En ålder då telefonen tystnar hos många skådespelerskor.
– Ända sedan jag började skådespela har jag tänkt att jag aldrig kommer sitta och vänta på att telefonen ska ringa. Det finns så många saker jag vill göra. Mig passar det inte att vara fast anställd på en teater, då hade jag känt mig låst. Jag får panik när jag tänker att nu är jag fast. Nej, jag lever hellre på bröd och vatten och gör det jag älskar. Dessutom känner jag mig som 37, kanske 38.
Var kommer det modet ifrån?
– Jag är uppvuxen lite så, konstnärsfamilj, med goda tider ekonomiskt och sedan sämre. Så jag är inte rädd. Pappa kom från dansk arbetarklass, morfar var en judisk österrikisk konstnär, min älskade styvpappa Lars Grandin var också konstnär. Modet kanske kommer från den brokiga bakgrunden. En av mina bästa äldsta vänner sa det. ”Lia, visst är det så, du gillar när du får lite blodsmak i munnen?”

LÄS OCKSÅ


(149)
(0)


Annons


Annons

Senaste från allas

Laddar nästa sida…