Annons
Annons


Lindas 15-årige son William tog livet av sig

För tre år sedan förändrades familjen Kvickströms tillvaro för alltid. William, 15 år, orkade inte leva längre. Men för dem som älskade honom är han hela tiden nära – och de vill bryta tystnaden kring självmord och psykisk ohälsa.


Linda och William

Mamma Linda vid porträttet av sonen William, som tog sitt liv för tre år sedan.

Av Lina Norman 
Foto: Pernilla Wahlman

Under 2014 tog 1 531 människor sitt liv i Sverige. 15-årige William Kvickström var en av dem.
– Vi pratar om honom nästan dagligen, säger mamma Linda Kvickström.
Tidigare på dagen hade de varit på begravning, Linda Kvickström och hennes man Magnus.
– Jag kommer så väl ihåg att jag tänkte ”Fy fasiken. Att begrava sitt barn, det vill man aldrig vara med om”, säger Linda.
Hon tystnar en kort stund innan hon lägger till:
– Men några timmar senare var William död.
Vi träffas i huset på Lidingö – det hus familjen köpte efter sonens självmord. Nu delar de sin tid mellan Jokkmokk, där de tidigare bodde, och Lidingö.
– Att flytta ner på halvtid hjälpte oss att gå vidare, säger 45-åriga Linda.
– Här fick vi vila. Jag kunde gå till Icabutiken utan att någon, i all välmening, kom fram till mig och ville höra hur det var. Ibland hade man bara ingen lust att prata. Här i Stockholm visste ingen vem jag var och jag behövde inte fundera på om folk tänkte: ”Där går Linda som mist sitt barn. Han tog livet av sig.”

Annons

Hade varit deppig
När vi ses är maken Magnus i Jokkmokk, där familjeföretaget finns. Men Williams syster Matilda, 20, och hennes barn, som även de bor på Lidingö, är på ingång.
– När William dog bestämde vi oss för att vara öppna med det här – för att han inte ska glömmas och för att lyfta ämnet, fortsätter Linda. Jag hade själv ingen aning om hur många människor som tog livet av sig.
Hon berättar att sonen William hade mått dåligt och varit deppig, han hade fått diagnosen adhd och börjat ta mediciner.
– Det gick upp och ner. Han hade det svårt i skolan. Men vi hade ingen aning om att han hade sådana här tankar.
Den där aprildagen 2014 ringde Williams flickvän och sa att William sagt att han skulle ta livet av sig. Linda åkte genast till garaget, som var Williams favoritplats.
– William älskade det och att meka med bilar, berättar Linda. Det var där man hittade honom om han inte var hemma.
Men när Linda kom till garaget var det låst. Och då Magnus befann sig i familjens stuga i Arjeplog ringde Linda efter Viktoria, Williams andra syster. Sedan väntade hon.
– Men så hittade jag ett fälgkors och tänkte: ”Bra, då slår jag sönder fönsterrutan. William kommer bli skitarg, men jag får ta det.” Jag kände på mig att något hade hänt, men inte att han skulle ha tagit sitt liv. Precis när jag krossade rutan kom Viktoria och även Williams farbror, Tony, som är polis.
Hon beskriver hur de gick in i garaget och började leta efter William. Toaletten var låst. Och hon minns hur Viktoria skrek: ”Gå härifrån, mamma.”
– Sedan tog det kanske tio minuter innan Tony kom ut och skakade på huvudet.
Linda gör en kort paus.
– Men det var inte som på film, förklarar hon sedan. Där brukar ju folk skrika. Jag tänkte bara: ”Nej, nej, det får inte vara sant. Han får inte vara död.”

Impulsbeslut?
Linda lutar sig tillbaka i soffan samtidigt som hon berättar om hur impulsiv William kunde vara.
– Jag tänker ibland att det måste ha varit en impulsgrej. Men samtidigt hade han stängt av elen, så att porten inte gick att öppna, och bytt låset på den vanliga dörren.
Linda tystnar återigen men fortsätter snart:
– Hade han väntat lite så kanske det hade känts bättre. Sådant är jobbigt att tänka på. Och Viktoria sa en gång ”tänk om William ångrar sig” – det känns ibland som om han är med oss. När hon sa så fick jag panik.
I samma stund som Linda avslutar meningen öppnas ytterdörren och tvåårige Liam rusar in. Efter honom kommer Williams syster Matilda med Melvin, tre månader.
Matilda var den som stod William närmast och hon bodde redan i Stockholm när William dog. Hon sätter sig i en fåtölj och berättar om när hon fick dödsbeskedet. Det var hennes pappa Magnus som ringde.
– Han sa: ”William finns inte längre.” Men jag kommer så väl ihåg att han också sa: ”Det här klarar vi tillsammans.”
Den kvällen kom en präst hem till familjen.
– Fast alla var så chockade så jag tror inte att det gjorde varken till eller från, säger Linda.

Folk glömmer
Hon beskriver sedan hur hon, Magnus och Viktoria den natten sov i Williams säng.
– Men morgonen efter sa Magnus: ”Det här går inte. Jag måste åka till psyket.” Där blev han sedan kvar jättelänge. Och i augusti det året fick han diagnosen bipolär. Sorgen fanns, finns och kommer alltid att finnas. Men mitt i allt blev jag tvungen att ta hand om Magnus samtidigt som jag hade dåligt samvete för flickorna. Det var otroligt svårt.
Matilda stöttades av sina vänner och sin pojkvän den första kvällen. Dagen därefter, i chock, reste hon upp till Jokkmokk.
– Jag har nog förträngt vissa saker, säger hon dröjande. Jag har haft väldigt svårt för att prata om det som hände. I början sa alla: ”Vad hemskt.” Men sedan har det känts som om folk glömt och tänkt att allt är som vanligt. Det har varit jobbigt.
Vid två tillfällen har Matilda träffat en kbt-terapeut, men hon förklarar att hon vanligtvis förtränger att William är död.
– Jag kan än i dag tänka att han bara är i Jokkmokk medan jag är här. Men när jag åker till Jokkmokk kommer sorgen ikapp.
En ordentlig plan, för hur anhöriga ska stöttas när en människa tar sitt liv, var något Linda, i samband med Williams död, upplevde saknades.
För Linda och Magnus blev räddningen att Linda fann en blogg skriven av en kvinna som även hon förlorat ett barn genom suicid.
– Jag tänkte att jag måste försöka komma i kontakt med henne.

Positivt besked
Linda ler svagt när hon fortsätter:
– Att träffa henne, Ludmilla, var det bästa som hände oss i vår sorg. Magnus hade gått till många terapeuter, men ingen hade kunnat hjälpa. Det han behövde var att träffa någon som kunde säga ”jag vet hur det känns”.
Något annat som gjorde det lite lättare att hantera sorgen var att Matilda blev gravid med Liam, beräknad att födas exakt samma datum som William varit beräknad.
– Det kändes som ett tecken, säger Linda – återigen med ett leende.
– Jag höll på att svimma när jag fick veta det, fyller Matilda i.
– Jag vet inte vad som hade hänt om vi inte hade flyttat och om inte Liam hade fötts, fortsätter Linda dröjande.
På väggen bakom oss hänger ett stort svartvitt porträtt av William.
– Vi pratar mycket minnen, säger Matilda. Och det känns viktigt att Liam och Melvin får lära känna William, även om han inte finns längre. Liam brukar gå runt hemma med ett kort på William – och om vi är ute och jag frågar var William är så pekar Liam på himlen.
Matilda ler en aning när hon sedan säger:
– När jag tänker på William, när jag ser honom framför mig, så kommer han flygande fram. Han var alltid glad.
– Ja, utåt sett var han alltid glad och sprallig, fyller Linda i.

Inte ”egoistiskt”
Hon funderar lite och fortsätter:
– Det har hänt mycket de här tre åren. William skulle ha varit 18 nu. Han skulle förhoppningsvis ha haft körkort. Det var hans högsta önskan. Sorgen är annorlunda, men jag tänker på William varje dag. Han finns alltid i våra tankar och vi pratar om honom nästan dagligen.
– Samtidigt kommer han längre och längre ifrån oss, konstaterar Matilda. När han just hade dött brukade jag ringa hans mobilsvar.
Den första tiden kämpade alla i familjen med skuldkänslor, och Linda letade igenom Williams rum och kläder i jakt på en förklaring.
– Jag letade efter ett tecken, trots att jag visste att det inte skulle finnas något.
– Vi har förstått att det inte var någons fel. Jag tänker att William inte orkade längre. Vi har pratat om att man måste tänka att han var sjuk. Det värsta jag vet är när att folk säger att det är en egoistisk handling att ta livet av sig.
– En depression är som vilken sjukdom som helst, fyller Matilda i.
– Hade man pratat mer öppet om sådant här så hade William kanske vågat berätta. Man ska inte skämmas över att må dåligt.

10 september – Suicidpreventiva dagen

Den 10 september varje år uppmärksammas runt om i världen suicidpreventiva dagen. 
I Sverige arbetar organisationen Suicide Zero för att minska antalet självmord. Gå in på suicidezero.se om du själv mår dåligt, känner någon som tagit sitt liv eller har någon närstående som inte mår bra.

Tänd ett ljus för de saknade

På många ställen runt om i landet brukar det ordnas manifestationer på internationella suicidpreventiva dagen den 10 september. Bland annat tänder man ljus för de döda.


(0)
(0)


Annons


Annons

Senaste från allas

Laddar nästa sida…