Annons
Annons


Lolita fick sin systers livmoder och blev med barn

Lolita föddes utan livmoder och skulle aldrig kunna få ett biologiskt barn. Sorgen var gränslös. Då gav Lolitas syster henne sin livmoder...


Linda och Lolita (t h) med underverket Cash-Douglas

Text och foto: Frida Funemyr

De kommer som en enda familj: systrarna Linda Wästerlund, 40, och Lolita Carlerup, 36, tillsammans Lolitas man Patrik och huvudpersonen för vår intervju – snart två-åriga Cash-Douglas.
Han tillhör en unik barnaskara. Cash-Douglas är ett av de första fem barn i världen som fötts efter en
livmodertransplantation.
Det strålar lycka om dem alla, och det lilla yrvädret håller dem igång. Allt känns så självklart. Men att Lolita och Patrik skulle bli föräldrar har varit allt annat än självklart. Som 14-åring fick Lolita veta att hon aldrig skulle kunna bli mamma.
– Det visade sig att jag saknade livmoder och att min slida var för kort. Jag hade något som kallas för Mayer-Rokitansky-Küster-Hauser syndrom.
När Lolita var ett sex veckor gammalt foster hade något hänt som gjorde att hennes ena njure, livmoder och könsorgan inte utvecklades.
– När jag insåg att jag inte skulle kunna få biologiska barn drabbades jag av en enorm sorg. Redan då var jag otroligt barnkär och drömde om en stor familj. Jag blev arg på läkarna och på psykologerna som sa att de inte visste hur de skulle hjälpa mig. Och jag tyckte inte heller att min familj förstod, säger Lolita.

Annons
Gilla Allas.se på Facebook

Rädd för sex
Därför stängde hon i stort sett hela sin omgivning ute. Men storasyster Linda erbjöd raskt Lolita sin livmoder.
– Redan då pratade vi om en sådan transplantation – även om ingen hade gjort det än. Men tänk om det en dag skulle bli möjligt, säger Linda.
1998, när Lolita var 17 år, opererades hennes slida på Linköpings universitets sjukhus.
– Det var nervöst och läskigt. Det var en tuff operation och efterarbetet var svårt. Det blev många tårar, men operationen stärkte min känsla av att vara tjej och att nästan få vara som andra. Känslan att känna sig missbildad och som ett missfoster minskade, säger Lolita.
I början var Lolita mycket rädd för sex. Skulle det göra ont? Skulle det märkas att slidan var opererad? Och tänk om den skulle växa ihop igen! Även i vuxen ålder kunde oron dyka upp, inte minst om hon träffade en ny partner eller om det gått en tid sedan sist.
– Åren gick och när tjejkompisarna klagade på att de skulle ha mens, var mens min enda önskan. Lite mensvärk, vad var det att klaga på? Mens för mig betydde ju barn. Jag tyckte jag såg gravida kvinnor överallt på stan och i tidningar.
Så inträffade något oväntat. Linda, som inte tänkt skaffa barn, blev gravid. Hon var 20 år och var orolig för hur Lolita skulle reagera.
– Jag kände att antingen skulle jag bli tvungen att vända barnet ryggen eller så skulle jag ta det till mig, säger Lolita. Jag valde tack och lov det sistnämnda, Lindas första barn blev sonen jag aldrig trodde jag skulle få. Än i dag är han och jag väldigt tajta.

Var avundsjuk
Allt fler i omgivningen blev gravida och Lolita kände avundsjuka mot sina väninnor.
– Jag tog avstånd från flera av dem, eller så bet jag bara ihop och stod ut när de berättade om sina blivande familjeliv. Jag undrade dagligen varför just jag hade drabbats av detta? Jag tyckte också det var svårt i mina förhållanden, med vissa blev det ju mer seriöst och jag visste inte om och när jag skulle berätta att jag inte kunde få barn. Under alla år kände jag skam för att jag var född utan livmoder och med en missbildad vagina.
För tio år sedan möttes Lolita och Patrik.
– Jag tyckte det var så skönt för redan i början gjorde Patrik klart för mig att han inte var intresserad av barn, säger Lolita.
Hon fortsätter:
– Vi såg ett liv utan barn framför oss, men för mig innebar det så klart en sorg. Under årens lopp noterade Linda och Lolita att det pågick forskning kring livmodertransplantation och de förlorade aldrig hoppet om att det en dag skulle bli möjligt.
Sommaren 2011 läste systrarnas mamma i en tidning att man var redo för nästa steg i projektet ”världens första livmodertransplantation med levande donatorer”.
Under ledning av professor Mats Brännström började ett världsunikt forskningsprojekt med transplantation av livmödrar från levande donatorer på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Efter en noggrann granskning blev Lolita och Linda antagna till projektet.
Linda hade vid det här laget fyra barn och kände sig färdig med barnafödandet.
– När de frågade om jag var helt säker på att jag ville donera min livmoder tvekade jag inte en sekund. Jag hade ju väntat på att få göra detta för min syster i så många år och kunde inte bli mer redo.

Känns overkligt
Den 16:e mars 2013 gjordes transplantationen. Lindas operation tog tio timmar och Lolitas sex. Forskarna gjorde klart för dem att det inte fanns några garantier för att Lolita skulle bli gravid.
Men allt gick som önskat. Ett år efter operationen lyckades provrörsbefruktningen och Lolita fick se det som hon väntat på nästan hela sitt liv: ett plus på graviditetsstickan.
– Jag visste inte hur jag skulle berätta för Patrik. Jag storgrät och han trodde jag skulle göra slut. När jag berättade att vi lyckats tyckte han det var otroligt kul, men overkligt.
Patrik lyfter upp Cash-Douglas i knäet och säger att han hade ”vuxit till sig” och under projektets gång ändrat inställning till barnfrågan.
– Men än i dag är det lite overkligt, speciellt alla tidiga morgnar, säger Patrik och skrattar ironiskt.
För Lolita var det svårt att ta in att vara gravid.
– Jag var i chock. Inte förrän på min babyshower, en månad innan vår son föddes, sjönk det in att jag skulle bli mamma.
Vad drömmer du om nu?
– Min dröm har alltid varit att få bli mamma. Jag hade gärna gjort det igen, men tyvärr blev vi tvungna att ta ut livmodern efter första graviditeten. De mediciner jag var tvungen att ta påverkade mina njurvärden negativt, så det var inte värt risken att göra om det igen.
Hur har den här resan påverkat er systerrelation?
– Den är faktiskt oförändrad. Varje dag pratar vi i telefon och ses så ofta vi kan även om vi bor i olika städer. Vi har alltid stått varandra väldigt nära i vår familj, det finns enormt mycket kärlek mellan oss alla.
Lolita, kan du känna tacksamhetsskuld till Linda?
– Nej, det har jag aldrig gjort. Då hade inte det funkat.
Linda, vilka reaktioner har du fått?
– Många har reagerat genom att tycka att jag är så väldigt snäll, men det har aldrig funnits något val för mig. Vi tänkte ju på den här transplantationen redan innan den ens var möjlig. Det har alltid varit självklart och jag vet att Lolita gjort detsamma för mig.
Varför väljer du att berätta, Lolita?
– Jag har levt i skam under så många år. Det var inte förrän jag deltog i projektet och träffade en annan kvinna i väntrummet på sjukhuset som jag förstod att jag inte var ensam. Allt är värt att berätta om det hjälper en liten rädd 14-åring att inte känna sig ensam. Och jag vet att det finns flera som jag.
– Lindas dotter är född med samma syndrom och vi har redan pratat med henne om allt jag gått igenom, för att hon inte ska gå med samma ångest och oro som jag. Hon vet att om man inte har en egen ”bebispåse” kan man låna någon annans. Jag hoppas att jag ska kunna vara en förebild och visa att det går att ha ett normalt liv även om man föds utan slida eller livmoder.

Lider i det tysta

Mayer-Rokitansky-Küster-Hauser-syndrom (MRKH), eller Müllersk agenesi, är ett medfött syndrom som drabbar cirka 1 av 4 500 kvinnor. I Sverige föds tio till 15 flickor varje år med MRKH.
Syndromet innebär att vissa organ i livmodertrakten inte har utvecklats under fosterstadiet. Kvinnor med MRKH saknar livmoder men har ofta fungerande äggstockar. De saknar eller har en missbildad inre vagina.
Syndromet är okänt för de flesta och många lider i det tysta. Det upptäcks oftast då menstruation uteblir trots att alla yttre tecken tyder på att patienten är könsmogen.
Källa: Wikipedia

Först i världen

Den första kliniska studien av livmoderstransplantation startade 2013 i Sverige. På Sahlgrenska i Göteborg transplanterades nio kvinnor med livmoder från en levande donator.
Sju av de transplanterade kvinnorna genomgick embryoåterföring, en slags provrörsbefruktning med kvinnans eget ägg befruktat av mannens sperma. Och av dem har fem fått barn. Cash-Douglas Carlerup är det fjärde av dessa fem barn – som alla är friska och fina.
Det finns cirka 2 000 kvinnor i Sverige som är infertila för att de saknar livmoder.
Källa: Läkartidningen


(187)
(0)


Annons


Annons

Senaste från allas

Laddar nästa sida…