Annons
Annons


Månadens reportage: Anklagades oskyldigt för mordet på flickvännen


anklagad för mord

Oskyldig anklagad för mord. Det är sånt som bara händer i mardrömmarna. Trodde du, ja! För Tommie Karim blev det verklighet när hans flickvän Anna mördades. Förutom sorgen efter sin älskade måste han också slåss mot de sociala myndigheterna för att få tillbaka sin son.
Det gripande reportaget publicerades i Allas nr 2 och utsågs till Månadens reportage i januari.

Annons

AV LINA NORMAN FOTO: BRITT MATTSSON

Det var som den värsta skräckfilmen. Tommies flickvän Anna hade mördats brutalt och polisen trodde att Tommie hade gjort det. Han häktades och fråntogs sin lille son. Den riktige mördaren greps men Tommies mardröm fortsatte…

För drygt sju år sedan blev Tommie Karim, 27, oskyldigt anklagad för att ha mördat sin sambo Anna. Samtidigt togs den gemensamme sonen Mario ifrån honom och ett mörker föll över Tommies liv.

Men när Tommie mötte kärleken Madelina vände det – han började leva igen – och i början av förra året föddes lille Nicholas.

Madelina, 22, med sonen på armen häller upp kaffet medan Tommie berättar att de nyligen flyttat in i nya lägenheten. Tillsammans med Mario, Madelina, hennes son Milan och lille Nicholas lever Tommie nu ett tryggt familjeliv. Men det har tagit tid att nå hit – att hitta tryggheten och ta steget till att verkligen börja leva igen.

En blodig kniv
I början av 2006, när Allas träffade Tommie första gången, hade han just återförenats med då drygt ettårige sonen Mario. Polisen hade till slut gripit Annas mördare och Tommie var rentvådd. Men även om Tommie fick tillbaka Mario följde några tuffa år då han levde ett isolerat liv.

– Jag gick inte utanför dörren mer än jag behövde, berättar Tommie.

Men 2009 vände det. Tommie mötte kärleken Madelina och hon tog honom tillbaka till livet.

– Staden såg helt annorlunda ut när jag började gå ut igen, minns Tommie.

Vi backar tillbaka lite, till den där kyliga marsmorgonen 2005 då livet för alltid förändrades. En man i rödrutig skjorta med en blodig kniv i handen… Det var synen som mötte Tommie när han efter att ha vaknat av sambon Annas skrik slet upp dörren till köket.

– Han tittade på mig men hans ögon var alldeles tomma, minns Tommie som under några sekunder, innan han rusade ner till sin pappa som bodde i samma trapp, stod öga mot öga med flickvännens mördare. Nere hos pappan fanns även Mario som för första gången sovit borta.

– Jag har tänkt mycket på det efteråt, säger Tommie. Vilken tur det var att han inte var hemma.

Det som följde sedan är som hämtat ur en mardröm. Polisen kom men ingen trodde på Tommie när han berättade om mannen i rödrutig skjorta med kniv i handen. Mannen som Tommie sett lugnt och stilla promenera i väg till busshållplatsen strax innan poliserna kom.

– Poliserna var trevliga till en början men plötsligt avslutade de med: ”Anna är död och du har dödat henne”, berättar Tommie.

Var mycket rädd
Tommie sattes i häkte och han tänkte: ”Det kanske går till så här, de släpper väl ut mig i morgon.” Men så blev det inte. Dagar blev till veckor och förhören allt tuffare där Tommie tvingades titta på bilder av Annas sargade kropp. Bilder som han än i dag kan se framför sig.

– De körde med en snäll och en elak polis, minns Tommie. Den ene var förstående medan den andre skrek: ”Erkänn!”

Med tiden började Tommie själv tvivla på att han var oskyldig. Kunde han ha gjort det utan att minnas?

– När man hör samma sak dag ut och dag in: ”Du har gjort det, du tog kniven och dödade henne” så vet man till slut inte vad man ska tro, förklarar Tommie. Jag frågade min advokat om det var möjligt att man kunde göra något sådant och sedan glömma bort det.

Tommie säger att det ibland kändes som om han inte hade någonting kvar att leva för. Anna fanns inte längre och Mario hade placerats i jourhem.

– Det jag oroade mig mest över var att Mario skulle växa upp och tro att jag hade dödat hans mamma. Jag skrev i min dagbok att jag ville dö…

Men plötsligt en dag, efter cirka två månader, släpptes Tommie ur häktet. Dock var han fortfarande en mördare i folks ögon och på stan viskades och pekades det.

– Jag var jätterädd att den som verkligen dödat Anna aldrig skulle åka fast och att jag för alltid skulle bli sedd som mördaren som kom undan, berättar Tommie.

Han var också rädd för att gå ut ensam. Rädd för den okände mannen i rödrutig skjorta.

– När jag var ute vände jag mig hela tiden om, jag var säker på att han skulle komma upp bakom mig med en kniv. Jag visste ju hur galen han var. Det jobbiga var att jag hade glömt hur han såg ut, jag mindes bara de där ögonen.

Tommie

Tommie och Madelina med barnen Nicholas, Milan och Mario.

Fick panikångest
Men till slut greps Annas mördare och dömdes till rättspykiatrisk vård. Och så småningom, efter att först ha lärt känna varandra på nytt i familjehemmet där Mario varit placerad, kunde Tommie och hans son flytta hem igen.

– Jag mognade ganska mycket efter allt som hände det året, konstaterar Tommie. Jag ändrades som person, jag växte upp och blev en bättre pappa åt Mario.

Men samtidigt förändrades Tommie även på det sättet att han mest höll sig hemma. Han drabbades av panikångest redan under tiden i häktet och även om han var rentvådd från alla anklagelser höll han sig för sig själv och gick inte gärna ut.

– Men du är mycket mer utåt nu än när vi först träffades, säger Madelina. Förut var det mer jag som pratade för oss, nu pratar du lika mycket.

– Nja, inte lika mycket, invänder Tommie.

– Nej, okej jag pratar mycket, håller Madelina med och ler. Men du har förändrats. Du har börjat gå ut, gått ner i vikt, klippt av håret och börjat använda jeans i stället för träningsbyxor. Det är en stor förändring.

– Ja, ja, men det där var ju hemmakläder, muttrar Tommie men ler lite även han. Jag gick ju aldrig på stan.

Tommie och Madelina träffades genom Tommies kusin och Madelina berättar att hon spanat in Tommie redan innan hon visste att det var hennes kompis kusin.

– Jag berättade för min kompis att jag sett en snygg kille vid affären, minns Madelina. Han kom hand i hand med Mario, det tyckte jag var gulligt.

Och sedan gick det undan. Paret började träffas i april 2009 och första dejten var hemma hos Tommie där de såg på film tillsammans.

– Vad var det för film? funderar Tommie.

– Marios Starwars-film, svarar Madelina snabbt.

Mamma är i himlen
I juni samma år flyttade de ihop och följande månad gifte de sig.

– Det var ingen tvekan, säger Madelina. Men det var ganska kul, våra föräldrar träffades första gången på bröllopet.

– Och det var första gången jag träffade din pappa, minns Tommie.

Tommie berättar att det han föll för hos Madelina var att hon var så snäll. Och att hon redan hade barn var ett stort plus.

– Och så tyckte du att jag var skitsnygg, skojar Madelina.

– Du såg rätt bra ut, håller Tommie med och ler lite.

Madelina förklarar att det hon tyckte om med Tommie var att han var så lugn.

– Och trygg, lägger hon till efter en stund. Och så tyckte jag att det var bra att han också hade barn.

– Jag kommer ihåg när vi flyttade in hos er, fortsätter Madelina vänd mot Tommie. När vi ställde in Milans spjälsäng i Marios rum sa Mario direkt: ”Här ska min lillebror sova.” De har alltid kommit bra överens.

Tommie har inte berättat mycket mer för Mario om mamma Anna än att hon finns i himlen.

– Han vet det han behöver veta för sin ålder, säger Tommie. När han är 18 kan han få förundersökningen i handen om han vill.

Tommie berättar att inte heller han och Madelina pratar så mycket om det som hänt. Inte längre. Det är framtiden som är i fokus nu.

– Du vet ju redan allt, säger han vänd mot Madelina som nickar medhållande.

– Men det kan hända att vi pratar om det om det är något särskilt som kommer upp, säger hon. Som till exempel då du träffade den där polisen vid affären.

– Ja, i somras träffade jag på en av förhörsledarna som började förklara dna-teknik för mig, berättar Tommie. Sedan var han snäll och körde hem mig från affären och ville att vi skulle ta en kopp kaffe någon dag. Han är snäll, det är inget fel på honom. Men han försvarar sig, och de fel polisen gjorde, för mycket. Det känns som om de erkänner att de gjort fel fast de aldrig sagt det rakt ut.

Är inte orolig
Tommie är numera inte orolig på samma sätt som han var förr, för vad som skulle kunna hända om Annas mördare någon gång släpps fri.

– Jag skulle nog inte sitta hemma med alla barn om han kom ut, om man säger så. Men jag är inte orolig.

Inte heller Madelina är rädd.

– Konstigt nog skrämmer det mig inte, säger hon. De vet ju hur sjuk han är så han kommer nog inte ut på ett tag.

Nicholas som suttit knäpptyst i Tommies knä börjar vrida lite på sig.

– Framtiden ser bra ut, säger Tommie samtidigt som Madelina föreslår att Milan och Mario ska gå ut i solen och leka.

– Vi brukar gå till parken, berättar Tommie. Jag brukar spela fotboll med dem och så där. Jag tycker att jag tar mer ansvar som pappa nu än vad jag gjorde när Mario var liten. Men jag hade för mig att barn sov mer, lägger han till och ser ner på Nicholas som med pigga ögon tittar upp på pappa.

 Vill du läsa flera av Månadens reportage så hittar du dem HÄR


(15)
(0)


Annons


Annons

Senaste från allas

Laddar nästa sida…