Annons
Annons


Emmelie hade bara 20% chans att överleva efter förlossningen

Förlossningen gick bra och lycklig fick Emmelie sin nyfödde son lagd på bröstet. Men plötsligt kom smärtan. Till slut låg hon förlamad och bara skakade i sängen.


ala1334

AV MIKAEL SVENSSON. FOTO: RALF BERGMAN, PRIVAT BILD

Det hade börjat med smärtor i nacken. Personalen kom med värktabletter och läsk, men Emmelie blev bara sämre. När allvaret uppdagades hade hon tjugo procents chans att överleva…

Annons

Tystnaden i den lugna idyllen bryts plötsligt av ett motorvrål. Det är fyraårige Eddie som kommer farande med sin lilla fyrhjuling över gårdsplanen.

Mamma Emmelie Ådahl, 25, och pappa Jens Olofsson, 39, skrattar och konstaterar att äpplet inte faller långt från päronträdet.

– Vi är båda intresserade av bilar, så det har väl smittat av sig, menar Emmelie och visar sedan sin och Jens andra ögonsten – en Oldsmobile Nintyeight från 1962 som står i garaget.

En riktig glidarbil.

Familjens stora intresse är bilar och lille Eddie har redan tränat in sin raggararm.

Familjens stora intresse är bilar och lille Eddie har redan tränat in sin raggararm.

– När vi ska ut och åka vill Eddie klä sig i skjorta, skinnjacka och fina skor. Sedan ska han sitta med nervevad ruta och raggararmen utanför, skrattar Emmelie och Jens nickar instämmande.

Plötslig värk

Jens är uppväxt på gården i Bjällsta, några mil utanför Örnsköldsvik, och tog över den från sin far. På gården har han också sin egen bilverkstad.

Våren 2008 fick Emmelie och Jens veta den glada nyheten – de väntade barn. Hela graviditeten blev en härligt förväntansfull resa.

– Jag mådde hur bra som helst, berättar Emmelie.

Måndagen den 12 januari 2009 var det dags att föda och de åkte in till BB i Örnsköldsvik. Förslossningen gick bra och Emmelie var världens lyckligaste när barnmorskan la upp hennes nyfödde son på bröstet.

Utan förvarning fick Emmelie plötsligt smärtor i nacken och huvudet. Det gjorde så ont att hon inte orkade sitta med Eddie i famnen.

– Jens fick hålla Eddie när jag skulle amma, berättar hon.

Läkarna trodde det berodde på ansträngningarna i samband med förlossningen och hon fick värktabletter. Hon fick också dricka stora mängder coca-cola för att få ny energi.

– Jag mådde jättedåligt och hade svårt att pressa fram bröstmjölk. Själv kunde jag knappt äta någonting och orkade inte ens ta mig upp och duscha. Läkarna trodde att det kunde ha uppstått ett läckage vid ryggmärgsbedövningen, så de tog blod från ena armen och sprutade in i ryggraden.

Men det blev inte bättre.

Risk för livet

– Jag upplevde ljud väldigt konstigt och när människor kom in i rummet lät deras röster som robotar. Jag trodde jag höll på att bli galen, men sjukhuspersonalen trodde symtomen berodde på att jag fått en vaxpropp i örat. Eftersom jag var förstföderska trodde jag det kunde vara så här att föda barn.

På fredagen åkte de hem. Emmelie var så trött att hon inte orkade röra sig och maten hon försökte äta kunde hon inte behålla.

– Natten mot söndagen var jag törstig. När jag skulle ta vattenglaset kunde jag inte röra vänsterarmen. Jag blev rädd och nöp mig själv, jag hade ingen känsel alls i armen. Jag bara låg och skakade!

Jens ringde efter en ambulans och hon fick åka akut till Örnsköldsviks sjukhus.

– Sedan har jag inga fler minnen av de följande dygnen, säger hon.

I Örnsköldsvik konstaterades att hon fått en hjärnblödning och hon skickades vidare till Umeå universitetssjukhus för fler provtagningar.

– Under tiden åkte jag hem för att samla ihop kläder och lite annat innan vi också for dit, berättar Jens. Eftersom jag skulle ha Eddie med mig fick Emmelies föräldrar, Marie och Dick, köra bilen.

– När vi var några mil utanför Umeå fick jag ett telefonsamtal från sjukhuset. Utöver hjärnblödningen hade Emmelie även fått två proppar i hjärnan, vilket innebar att hon hamnat i ett livshotande tillstånd. Samtidigt som de skulle stoppa hjärnblödningen var de tvungna att lösa upp propparna.

Synfält borta

Jens ställdes inför ett mardrömsbeslut.

– De sa att de ville operera henne, men chansen att hon överlevde var inte mer än 20 procent. Jag fick frågan om jag gav tillåtelse till operationen. Vad skulle jag svara på en sådan fråga? Vad var alternativet? Jag svarade att de skulle operera och göra det de kunde, säger Jens.

Operationen tog flera timmar och det blev en nervös väntan för Jens, som i det läget inte visste om Eddie skulle få växa upp med eller utan sin mamma…

Pappa Jens fick ensam ta hand om den nyfödde sonen medan Eddie kämpade för sitt liv.

Pappa Jens fick ensam ta hand om den nyfödde sonen medan Emmelie kämpade för sitt liv.

– Efteråt var beskedet att operationen gått bra, men några löften om hur pass återställd hon skulle bli vågade läkarna inte ge.

Emmelie minns att ett par sjuksköterskor satt vid sängen när hon vaknade upp. Då hade det gått tre dygn.

– Det sista jag kom ihåg var att vi skulle till Örnsköldsvik och jag trodde att jag var där.

Hon fick veta att hon var i Umeå, att hon haft hjärnblödning och två proppar, och att hon nu hade en tryckmätare kopplad till huvudet för att hålla koll på trycket.

– Jag blev först jätterädd över att jag såg dimmigt på grund av synfältsbortfall och att jag var helt förlamad i vänster sida. Sedan kom alla frågorna: Var är mitt barn? Var är Jens? Framför allt var jag rädd att det hänt något med Eddie.

Hon fick lugnande besked om att de låg på patienthotellet och att hennes barn mådde bra.

Tuff väg tillbaka

Snart fick hon träffa dem. För Emmelie var det stor glädje – men samtidigt en frustration.

– Jag låg förlamad i sängen och kunde inte ta hand om mitt nyfödda barn så som mammor gör.

Efter en och en halv vecka flyttades hon till Örnsköldsviks sjukhus för att påbörja rehabiliteringen. En del av känseln i sidan hade kommit tillbaka. I början fick hon förflytta sig med rullstol, sedan med gåbord och därefter med rollator.

– Första gången jag kunde duscha själv var jag överlycklig!

Jens och Eddie kom så ofta de kunde. Längtan efter att få komma hem och vara med sitt barn blev en viktig drivkraft för Emmelie.

– Jag ville ju inget hellre än att kunna byta blöja, mata honom och göra allt det där som mammor gör med sina bebisar.

Efter någon månad var Emmelie så pigg att hon kunde åka hem till sin familj. Men det var ändå bara början på en lång väg tillbaka.

– Jag hade fortfarande svårt att sålla bort ljud, vilket var jättejobbigt.

Fick panik

Ännu värre var den ständigt återkommande panikångesten.

– Pulsen rusade, jag blev svettig och fick svårt att andas. Det var jättejobbigt att hantera. Ångesten kunde komma när som helst. I synnerhet om jag fick minsta lilla huvudvärk var jag övertygad om att det var en ny hjärnblödning.

Men det kunde också vara andra vardagliga saker som framkallade paniken.

– Jag undvek att ge mig ut själv, vilket innebar att jag satt hemma väldigt mycket. Vid ett tillfälle tog jag mod till mig när en väninna på måndagen frågade om vi skulle gå ut på krogen på fredagen. ”Visst, det kan vi väl göra”, svarade jag och såg fram emot detta. Men ju närmare fredagen vi kom, desto mer panik kände jag. På fredagen låg jag i sängen och skakade av ångest. Jag fick ringa kompisen och ställa in, det gick bara inte.

Hon frågade sig om resten av livet verkligen skulle se ut så här, att hon för alltid skulle tvingas leva med dessa begränsningar.

En dag satt hon och bläddrade i en veckotidning och läste ett reportage om en kille som varit med om en bilolycka och var förlamad. Han hade ändå en positiv livssyn och sa att efter olyckan började hans nya liv, det gällde att göra det bästa av varje dag och inte ha för stora planer.

Emmelie fångade budskapet i reportaget.

– Jag var fortfarande ung och hade livet framför mig, varför skulle jag inte få njuta av det?

Ny livssyn

Hon började ta små steg som att gå och handla själv, gå på stan, åka skoter med mera. Sakta men säkert byggdes hennes självförtroende upp.

– Jag insåg att jag kunde göra saker utan att någonting farligt inträffade.

Hennes nya livssyn innebar också en omställning till ett sundare liv.

– Sedan jag slutade spela fotboll i ungdomsåren hade jag lagt på mig kilon och vägde strax under 100. Jag bestämde mig för att lägga om kosten och börja motionera. Förra sommaren orkade jag springa rundor på runt sex kilometer, det hade jag aldrig gjort tidigare. Samtidigt rasade kilona och nu väger jag strax över 70.

När det blev indragningar inom hemtjänsten där hon arbetade beslutade hon sig för att utbilda sig till maskinförare. I våras var hon klar med utbildningen och har nu fått arbete.

– Visst händer det att jag får ångestattacker fortfarande, men det är inte alls lika ofta och när det händer kan jag hantera det så att allt går över på en kort stund.

Idag vill Emmelie ta igen all förlorad tid med sin lille ögonsten Eddie.

Idag vill Emmelie ta igen all förlorad tid med sin lille ögonsten Eddie.

Hon har fått tillbaka glädjen i livet och kan njuta av tiden tillsammans med Eddie.

– Jag missade så mycket under hans första månader i livet. Men det tänker jag ta igen – med råge. Tiden läker alla sår, avslutar hon.

Läs fler Månadens reportage HÄR.


(5)
(0)


Annons


Annons

Senaste från allas

Laddar nästa sida…