Annons
Annons


Christel: När tullaren tog fram kniven var det över

När Christel jobbade som knarkkurir i Europa och åkte fast kände hon sig lättad. Det blev vändpunkten i en tillvaro som började med en överdos som 11-åring och fortsatte i utanförskap och kaos.


Reportage i Allas om drogmissbruk

Idag har livet tagit en ny vändning där Christel finner styrkan att hjälpa andra utsatta kvinnor.

Christel levde dubbelliv och smugglade narkotika på helgerna

JAG GRÄT AV GLÄDJE NÄR JAG BLEV AVSLÖJAD

Vi träffar Christel Lundholm på hen­nes arbetsplats Qvin­noqulan i Gävle, en mötesplats för kvinnor som har det svårt på olika sätt. Dagen innan har hon föreläst för socionomer och mental­skötare.

Annons

– – Jag har haft ett kämpigt liv men med allt stöd och all hjälp som jag har fått vill jag ge vi­dare till andra. Det är häftigt att kunna nå fram och visa på en väg att bli drogfri, säger hon.

Trots sitt hårda liv ger hon ett mjukt intryck. Stark och skör på en och samma gång. I dag är hon 49 år men på sätt och vis som nyfödd.

– Det känns som att livet precis börjat, det är drogfritt som gäller, och det är fantas­tiskt.

Och hon vet vad hon pratar om.

Ett olyckligt barn

Christel har upplevt allt från att fastna i missbruk till att vara hemlös. Hon har lämnat bort sina barn, hamnat i fängelse och fullständigt tap­pat fotfästet i tillvaron.

Hennes resa mot ett bättre liv började på allvar en dag för snart fem år sedan. Då var hon knarkkurir i Europa. Varje gång smugglade hon runt ett kilo kokain i en väska. Droger som hon aldrig såg men transporterade mellan olika destinationer.

– Jag satt på ett tåg i Tysk­land när tullare och kriminal­poliser kom in och gjorde en razzia. Jag fick följa med en kvinnlig tulltjänsteman på toa­letten och den gången hade jag en gördel som var packad med droger. Jag orkade inte bort­förklara eller säga något. Blixt­snabbt drog tullaren ett jack med kniven i gördeln och jag var avslöjad, säger Christel.

Efteråt kom lättnaden.

– Jag grät av tacksamhet. För första gången i mitt liv hade jag börjat känna en vilja att komma bort från miss­ bruket.

Höll på att dö

Resan fram till den avgörande dagen hade varit lång och smärtsam, och började väldigt tidigt.

Christel växte upp i ett dys­funktionellt hem och fick vara mycket hos sin mormor när hon var liten. Hon var ett oroligt, olyckligt barn som inte mådde bra. En av hen­nes favoritböcker var ”Brö­derna Lejonhjärta” av Astrid Lindgren.

–- Jag har alltid jobbat för att komma till Nangijala. Jag tyckte inte att jag hade i den här världen att göra.

Christel var utåtagerande och aggressiv och hade svårt att komma överens med andra barn. I skolan blev hon utfryst och hon sågs som en jobbig, problematisk unge.

I tioårsåldern fick hon sömntabletter av sin mormor. Men tabletterna var beroende­framkallande.

– Mormor, som själv hade svårt att sova, tyckte synd om mig och ville hjälpa. Jag var mörkrädd och för mig var det en fröjd att kunna sova utan mardrömmar, säger Christel.

Men efter ett tag ville mor­mor inte ge henne fler tablet­ter och gömde burken.

–- Abstinensen var ett hel­vete. När jag hittade burken tog jag en ofrivillig överdos och höll på att dö. Jag var elva år och hamnade på barnpsyk.

Hennes beteende blev allt­ mer ett rop på hjälp.

–- Jag är övertygad om att jag mådde så dåligt eftersom jag har adhd, för när jag fick mediciner så började jag fun­gera som en vanlig människa.

Utanförskapet ledde henne till drogkretsar. Först i ett gäng som rökte hasch, sedan blev det ecstasy i London.

–- Jag sökte mig till subkul­turer, det var bara där jag kände mig hemma.

Drogerna styrde Christels liv och tillvaron blev en stän­dig kamp för att skaffa peng­ar till missbruket. När hon blev gravid var hon drogfri ett tag men föll snart tillbaka i sitt gamla liv. De två barnen, en flicka och en pojke, blev åsidosatta.

–- Till slut valde jag att lämna bort dem för deras egen skull, säger Christel.

Hon umgicks i kriminella kretsar och började sälja knark i Gävle samtidigt som hon jobbade med ett kultur­projekt och utomhus med att röja skog.

Genom åren har social­tjänsten försökt hjälpa henne att bli drogfri men viljan fanns inte där. Inte då.

–- Jag ville inte bli räddad och då går det inte.

När Christel fick ett er­bjudande om att sälja knark i Europa tackade hon ja.

–- Jag slapp se alla männi­skor som köpte knark och det var också ett första steg mot att bli drogfri. Under resorna måste jag vara fräsch och opåverkad.

Den sista resan

Att vara knarkkurir gav mer pengar och hon fick alla om­kostnader betalda. I början tyckte hon att det var ett spännande liv. Men med tiden blev hon alltmer sliten av sitt dubbelliv.

–- När jag slutade mitt van­liga jobb på fredagen tog jag ofta tåget till Arlanda och vidare ut i Europa. Sedan gjorde jag ett par resor under helgen och var tillbaka på jobbet på måndag morgon.

Resa efter resa gick vägen trots säkerhetskontroller och knarkhundar.

–- Jag visste ju att förr eller senare kommer jag att åka fast, men jag struntade i det. Jag var så slutkörd att det fick bära eller brista.

Den morgon då Christel åkte fast hade hon en känsla av att det var den sista resan. En väska skulle tas från Tysk­land till Danmark, sedan skulle hon hem. I stället ham­nade hon i häkte misstänkt för grovt narkotikabrott.

–- Jag valde att sitta av mitt straff i Tyskland. Jag behövde landa och ta ett beslut, för jag kände att nu är det stopp på mitt gamla liv. Jag träffade en präst i fängelset som fick mig att känna och tänka saker och för första gången började jag hoppas att det kanske skulle gå vägen.

Hemma i Sverige fanns hennes dotter. Hon hade också börjat missbruka, men nu fick Christel höra att hon var på väg att ordna upp sitt liv och bli drogfri. Dessutom var hon gravid och det kom­mande barnbarnet kom att bli den slutliga motivationen för Christel.

– När vakterna kom spring­ande och ropade att jag hade blivit mormor så blev jag så oerhört lycklig. Jag tänkte att mitt barnbarn ska bli det som gör att cirkeln sluts.

Under tiden i fängelset fick Christel göra en grundlig utred­ning om adhd. Den visade att hon låg extremt högt på skalan och dessutom var bipolär.

–- Jag fick medicin och bör­jade må bra och efter det har jag inte haft något drogsug. Jag tackar Gud för att jag åkte fast.

Har blivit mormor

Christel och hennes två vuxna barn har numera en nära kontakt. De har rett ut allt som hänt i livet, lämnat dåliga samveten bakom sig och gått in för att stötta varandra.

–- Vi har pratat mycket om det som hänt och varför det blev så. Nu försöker vi se framåt i livet, säger Christel.

Den allra största ljuspunk­ten i hennes liv är barnbarnet. En pojke som hunnit bli fyra år gammal.

–- Han betyder allt. När man är uttömd på energi och livet är pest så åker man till honom och umgås lite och då blir man fulltankad på energi igen, säger Christel.

AV ANNIKA SOHLANDER
FOTO: PERNILLA WAHLMAN


(0)
(0)


Annons


Annons

Senaste från allas

Laddar nästa sida…