Annons


Mobbningen var nära att kräva Ashas liv

När Asha kom tillbaka till jobbet efter sjukskrivningen var allt förändrat. Hon blev motarbetad, ingen pratade med henne – hon var utstött. Men Asha sa ingenting, hon var ju van vid kränkningar sedan barndomen ...


Asha Polampalli

Text och foto: Susanne Stamming

I garaget på tomten finns inget av det man tror ska finnas där. Varken bilar, cyklar eller gammal bråte.
Garaget är nämligen numera Asha Polampallis hembageri. Vid en liten disk tar hon emot kunder som längtar efter ett bakverk, och hon kan bjuda på allt från bullar och kakor till läckra Budapestlängder och fantasifulla tårtor. Allt gjort från grunden på hennes eget vis.
Här hemma har hon hittat tillbaka till arbetsglädjen igen och lyckats ta sig upp från den djupa avgrund som mobbning kan skapa.
Asha föddes i Indien och adopterades sju månader gammal till Sverige. Uppväxten var inte den bästa.
– Mina ljusa barndomsminnen är från min mormor som lärde mig om bakning. Hon har betytt mycket för mig. Annars var jag tyvärr så van vid att livet inte skulle vara speciellt bra att jag till slut accepterade att det skulle vara på det viset, berättar Asha.

Annons
Gilla Allas.se på Facebook

Sexuella övergrepp
Grunden till ångesten var att hon blev sexuellt utnyttjad som barn av en granne som bodde i samma område.
– Det pågick från det att jag var åtta år och uppåt. Och anledningen till att övergreppen slutade var att vi flyttade från bostadsområdet där grannen bodde och ut på landet. Jag hade inte haft mod att berätta, säger Asha.
På landet trivdes hon bra, men hon var till och från mobbad i skolan.
– Det handlade om psykisk mobbning. Jag blev kallad för svartskalle och det mesta av vad de andra barnen utsatte mig för berodde på mitt utseende. Men det värsta var ändå att de vuxna i skolan inte stöttade mig, det var ett värre svek.

Blev kära
Asha hade kompisar, men det var mest ytligare kontakter. I tonåren började hon skära sig själv, bland annat som en reaktion på att inte kunna prata med någon om vad hon varit med om.
När hon sedan växte upp blev det bättre. Hon fick vänner som också kom från Indien och hon började känna en annan typ av samhörighet. Hon blev kär i sitt gamla hemland.
– Sedan tyckte mina kompisar att jag borde gifta mig – och de hade redan sett ut en lämplig kandidat, säger Asha med ett leende.
Han var indier och hette Naveen. Asha gick med på att träffa honom utan några större förhoppningar. Men så åkte Naveen till Sverige en midsommar 2004 och det ändrade på allt. De blev kära och i september samma år gifte de sig.
– Mina vänner hade rätt. De visste att vi skulle passa ihop.
I dag bor Naveen och Asha ihop på Vargön nära Vänersborg med sina tre söner, och som bilmekaniker har Naveen fullt upp med jobb.
Själv hade Asha börjat jobba inom vården som undersköterska på olika boenden, men det roligaste var att jobba på vårdcentral med den variation av patienter som finns där.
– Jag gillar att möta både äldre och yngre, förklarar hon.
2008 fick Asha en fast anställning på en vårdcentral och allt var jättebra till en början.
– Jag var så glad för jobbet. Det var en dröm för mig på alla sätt. Jag trodde också att jag var uppskattad. Jag hade inte märkt något annat.

Syndabock
Men hennes förflutna kom ikapp henne och hon blev sjukskriven under en längre tid. Det visade sig inte vara populärt på arbetsplatsen. Hennes arbetsuppgifter övertogs nämligen inte av en vikarie, utan situationen löstes med att en annan anställd fick ta på sig Ashas uppgifter ovanpå allt annat och jobba dubbelt. Men i stället för att rikta ilskan mot ledningen gjorde man Asha till syndabock.
– Jag var ovetande om allt detta. Det var först när jag kom tillbaka för att arbetsträna 2011 som jag upptäckte att de hade vänt sig mot mig, säger Asha.
Det var en mycket obehaglig känsla när hon förstod att den person som tagit över hennes uppgifter under sjukfrånvaron valt att säga upp sig, och att Asha nu fick skulden för detta.
– Jag var helt chockad och fattade nog inte riktigt vad som pågick. Inte ens när min chef kallade till personalmöte och öppet anklagade mig för det som hänt. Det kändes overkligt.
Mobbningen eskalerade och hon blev utfryst. Hon fick kritik för allt hon gjorde och i övrigt pratade ingen med henne.

Alla blev tysta
– Alla tystnade så fort jag kom in i ett rum, minns hon.
Hennes chef ändrade också hennes schema utan att säga till, och alltid i sista stund.
– Ofta hade jag kunnat komma de tider hon satt upp, men det var inte de tider jag fått i mina papper så jag visste inte om det. Då blev ju de andra som jobbade ännu mer irriterade på mig, och det var väl det som var tanken, säger Asha.
Hennes chef lämnade också hennes sjukintyg i kopiatorn så att alla kunde se dem, och spred vidare vad som stod där även i andra sammanhang.
– Jag hade hela tiden försökt vara optimistisk och sagt till mig själv; denna veckan blir det bra igen. Jag var ju van vid att bli illa behandlad. Van vid att stå ut, säger Asha.
Men det blev inte bättre. Hennes chef och kollegor hade ett utstuderat sätt att göra allt för att förstöra hennes liv. När Asha var i labbet kunde maskinerna vändas åt fel håll, allt för att skapa konflikter.
– Eftersom min chef visade att det var okej att göra så här mot mig så fanns det inga betänkligheter från andra. Det var det som var avgörande, tror jag. Chefens, eller rektorns, om det gäller mobbning i skolan, inställning är allt. Någon på en högre position måste sätta gränserna.
Asha ifrågasatte efter en tid allt hon själv gjorde för att förstå varför hon utsattes och mådde fruktansvärt dåligt under tiden. Självförtroendet sjönk och självföraktet tog vid.
– Det var tur att jag hade patienterna. De var ljuspunkten och fick mig ändå att stå ut alla dessa år, berättar Asha.

Självmordstankar
I maj fick hon kontakt med facket i samband med ett möte om hennes rehabilitering.
– Det fackliga ombudet insåg direkt att det var något konstigt när hon träffade min chef. Jag började skriva ner allt som hände och när jag inte orkade gjorde ombudet det. Hon var en enorm hjälp, säger Asha.
Till slut vände sig Asha också till en advokat, men hon vågade inte välja någon i närområdet ifall det kunde finnas kopplingar till någon på vårdcentralen. I stället fick hon tag på en i Stockholm. Mobbningen hade pågått i två år när hon lämnade sin arbetsplats för sista gången. Hon orkade inte längre och funderade i sina värsta stunder på att ta livet av sig.
– De stal så mycket från mig. Jag har varit ute på järnvägsspåret och vänt många gånger.
Upprättelse
Under tiden har hon fått upprättelse, först genom den mycket ovanliga domen där hon fick den kränkande särbehandlingen klassad som arbetsskada, och sedan genom advokaten som såg till att hon fick ett skadestånd från arbetsgivaren.
– Då kände jag att jag kunde gå vidare, säger Asha.
Nu ser hon framåt och har bestämt sig för att aldrig mer vara anställd. Bränd av sina tidigare erfarenheter tror hon inte längre på att hon skulle kunna lita tillräckligt på kollegor och chefer.
I stället är hon halvtidssjukpensionär – hon orkar inte lika mycket som tidigare. Men att inte göra något mår man inte heller bra av, så hon beslöt sig för att följa sin dröm och starta ett bageri.
– I mars förra året sålde jag mitt första bakverk. Jag älskar att baka.
Hon fotograferar sina tårtor och lägger ut på nätet så att kunderna kan välja och hon får många uppdrag som bröllop, begravningar och födelsedagar.
– Jag kommer aldrig att glömma vad jag utsatts för, men nu känner jag att det är roligt att leva igen. Jag har mina tre söner och min man. Jag känner att min bakning uppskattas och att jag till och med kan ha det som mitt yrke. Det hade jag aldrig trott för några år sedan, säger Asha och visar upp en läcker fluffig Budapestlängd.
– Till alla som är mobbade vill jag säga att de inte ska ge upp. Jag lyckades ta mig ur det och i dag lever jag min dröm. Ge inte upp. Det är inte er det är fel på.

Om Asha

Namn: Asha Polampalli.
Ålder: 38 år.
Bor: Vargön.
Familj: Maken Naveen, sönerna Arjun, Avinash och Rishik.


(0)
(0)



Annons


Annons

Laddar nästa sida…