Annons
Annons


Något vackert ur en dikt – vinnaren i vår novelltävling!

Här kan du läsa novellen Något vackert ur en dikt som blev den vinnande novellen i vår novelltävling. Novellen är skriven av Magnus Danielsson. Grattis Magnus!


novell2

Illustration: Helena Staffas

Har du deltagit i Allas novelltävling 2015 och inte fått din novell i retur? Din text ligger då troligtvis i den stora hög på ca 100 noveller som vi sparat på redaktionen för eventuellt inköp. Om vi vill köpa din novell kommer du att höra från oss. Men, ligger just din text i botten av högen kan det tyvärr dröja innan du får besked. Vi jobbar på så fort vi kan med det stora material som novelltävlingen innebär.

Något vackert ur en dikt

Av Magnus Danielsson
Illustration: Helena Staffas

Annons

Jag minns när jag dog.
Jag stod i gästrummet, sträckte luren ifrån mig. Ändå hörde jag.
-Hallå?
Rummet var omöblerat. Vi hade rivit ut allt, lagt en gul plastmatta och satt upp strukturtapet med blomstermotiv. Det luktade fortfarande klister.
Han hette Claes, han som ringde från UD. Jag hade lämnat Indien några veckor tidigare, kommit hem till kökskranen vi glömt dra åt.
-Vi är hemskt ledsna att…
Du hade ramlat ner från klipporna, skrapat sönder ansiktet till oigenkännlighet. De hade fört dig till Varkala Government Hospital, men du var redan död. Du hade haft Katies aum-broderade tygväska på dig och utan ditt pass skulle ingen ha vetat vem du var.
Jag höll luren ännu längre bort.
Utanför fönstret föll regnet från en grå septemberhimmel.

Biafra kapitulerade i januari 1970. Tre miljoner döda. Jag satt orörlig framför tv:n med en ostsmörgås i handen och såg bilder på barn med uppsvällda magar. Tre år tidigare hade jag skrivit en artikel om Nasser efter sexdagarskriget. Redaktionschefen skickade därför mig till Kairo efter hans död. Det var ett halvår efter Biafra. Det sas att miljontals vallfärdat till Kairo. Jag stod vid en av pelarna till Kasr El Nil-bron och flackade med blicken över myllret av människor som kämpade för att få sig en blick av kistan, kanske röra vid den. De grät i varandras armar. De sjöng.
-Nasser kommer aldrig att dö.
Ögonblicket senare blev allt tyst omkring mig. Det var när jag såg dig.
Tills den dagen hade jag skrattat åt tanken på kärlek vid första ögonkastet. Det var något vackert ur en dikt, något för de vilseledda.
Du bar en vit tunika och hade en röd sjal över ditt ljusa hår. Av alla blickar på bron valde du att stanna upp vid min, precis så länge att mitt hjärta hann missa några slag. Vi stod där ensamma i trängseln, som om vi stått där en livstid. Jag minns din blick, som trots myllret av tårar verkade leta efter någon att sörja med. Du gick mot mig och resten av världen försvann.
-Du är journalist va?
Jag nickade.
-Då ska jag berätta för dig.
Du ledde mig över bron och vi gick längs Nilen, som inte porlade, inte forsade, utan svepte fram, som viskande sin enorma kraft. Du tog mig till ett fik på Khan al Khalili-basaren, beställde in kaffe och äppelshisha. Du hade flytt ett krossat Biafra ett halvår tidigare, åkt lastbil genom Tchad och Libyen. Du hade varit volontär för Röda Korset och senare anslutit dig till von Rosens grupp som smugglat flygplan till Biafra för att distribuera förnödenheter. Du brydde dig inte om Nasser. Det fanns något annat i din blick, men bara i förbigående, om barnen i Biafra. Ögonblicket senare pratade du om något annat.
Kaffet serverades i glas. Jag tog en mun, rynkade pannan.
-Saffran?
Du nickade, berättade om krokusodlingarna i Marocko. Vi lämnade fiket och i skydd av skymningen trädde du din hand i min. Vi såg åt olika håll men ändå åt samma för jag tror att vi bestämde oss redan då.
Junia, min Junia.
-Vi är hemskt ledsna att…
Du tog mig till Marocko ett år senare. Apelsinträden stod i blom och dofterna tumlade runt i tåget vi satt på mellan Meknez och Marrakech. Vi serverades myntate med för mycket socker. Du ville alltid sitta med ryggen mot färdriktningen, se mer av vad som redan passerat och jag vet att du såg mycket vackert men aldrig det du egentligen sökte.
Jag hörde dig bara skratta en gång.

Indien, herregud, hur beskriver man Indien? Är det likbålen i Varanasi eller dofterna från en marknad, är det trädet där Buddha nådde upplysning? Mitt Indien var att se dig i människomyllret och känna hur jag lättade från marken när jag fylldes av klarheten, som en stjärnhimmel, att jag snart skulle få känna din hud mot min. Vissa kvällar hade jag svårt att somna, övertygad om att jag skulle vakna upp ur drömmen, ensam i sängen, om jag gjorde det. Andra nätter var det du. Du satt upp, vaggade fram och tillbaka med ansiktet begravt i händerna. Jag försökte men du ville aldrig prata. Jag försökte igen.
-Är det barnen?
Du skakade på huvudet, höll pekfingret över min mun.
Ju mer jag försöker beskriva Indien, desto mer inser jag att jag behöver ge upp. Det kanske inte är stränderna eller bergen eller städerna eller tågresorna dit och tillbaka. Det kanske är magsjukan? Vi fick den i Varkala, tänkte att vi skulle vänta ut den. Efter olyckan i sängen tänkte vi om, den där enda gången jag hörde dig skratta. Det var mitt i natten. Du låg vaken, hade hostattacker. Jag sov men oroligt. Plötsligt satte jag mig upp, stirrade framför mig.
-Jag har skitit på mig.
-Va?
-Jag har skitit på mig.
Jag reste mig och linkade in på toaletten.
Du skrattade så att du hade svårt att andas.
Dagen därpå skrevs vi in på Varkala Government Hospital. Vi träffade Chandra, en ung kvinna som övertalat sin far att investera hemgiften i en läkarutbildning och som nu hade sin allmäntjänstgöring i Varkala. Hon gav mig antibiotika intravenöst. Du fick penicillin och morfin för din hosta. Chandra kom in till oss flera gånger, ville höra om Europa. Hon drömde om att ta sig dit.
Morfinet gjorde dig sömnig och hög. Du kröp nära och för första och enda gången berättade du, ryckte loss minnen från olika tider och platser.
-Och de sköt för att döda, alla som var lojala med Biafra, människor som inte hade ett dugg med konflikten att göra, barn, små barn och deras stora magar, uppsvällda, hur hungriga de var, för de svalt sin befolkning, Igbo skulle utrotas, och Buhari, folkmördaren, hans arméer jublade när de bränt ner ännu en by och torterat, vi kom dit för sent, barnkroppar låg utspridda som…
Du grät dig igenom de sista orden.

Det var på Varkala Beach vi träffade henne, Katie, tyskan. Hon hade en turkos Buddha tatuerad på ena vaden och jag kunde räkna till fyra aum-märken på kläder och väska. Hon hade samma hårfärg som du och skrattade så sensuellt att alla inom hörhåll tappade bort sig för ett ögonblick. Det var fascinerande och irriterande på samma gång för även du tappade bort dig.
En dag var jag inne i byn för att köpa frukt. Det var mangosäsong och den vi gillade mest var avlång och orange. Vi brukade sitta i en av hängmattorna, pilla av skalet, kyssas med fruktjosiga läppar. Du var inte hemma när jag kom tillbaka. Jag lät mangon ligga, låg i hängmattan och låtsades sova när du kom tillsammans med Katie. Först på kvällen pratade vi. Ni hade hyrt surfbräda och medan du varit ute i vågorna hade Katie haft alla dina saker som du sedan glömde att ta tillbaka. Jag stirrade på dig.
-Hur kan du vara så jävla dum, lämna ifrån dig passet?
Du sa inget, vände dig bara om och gick.
Jag låg vaken hela natten. Var du sov vet jag inte.
Dagen därpå tog vi bussen till en nationalpark. Du satt bredvid henne. Jag somnade. När jag vaknade var ni borta utan ett spår. Min första tanke var att du lämnat mig och hittat det där du egentligen sökte.
Jag letade efter dig i två veckor.
-Vi är hemskt ledsna att…

Jag satt framför tv:n och stirrade in i min svarta siluett. Min mor ringde. Hon måste ha tagit extranyckeln för ibland stod hon bara över mig, ledde mig in på toaletten. Min röst var bara en viskning.
-Hon lever mamma.
Mamma såg på mig, la sin hand över mitt bröst.
-Och hon kommer alltid att leva.
Jag skakade på huvudet.
-Inte så.
Det var inte jag som begravde dig den där kalla oktoberdagen eller ställde isbegonian vid din sten. Jag stod där men såg åt ett annat håll, som om jag sörjde vid fel grav. Det enda jag kunde tänka på var att det sista jag gjorde var att svära åt dig. Det var en klocka som ringde i mitt huvud, varje kvart, dygnet runt. Jourläkaren besökte mig, lyssnade på mitt hjärta.
-Alex, sa hon, du…
Mer hörde jag inte.
När jag vaknade satt mor bredvid mig i sjukhussängen. En läkare berättade att jag svimmat av utmattning. Jag hade inte ätit på flera dagar, inte druckit. När jag skrevs ut hade jag förlorat femton kilo. Jag var skinn och ben. Mor ledde mig längs grusgången fram till graven och lämnade mig där. Stenen stirrade på mig, jag kände blicken, sögs in i den som om den ville få mig att förstå. Till slut bar mina ben mig inte längre. Jag föll ner i det frostkalla gräset och fastnade med blicken på ditt namn. Jag stirrade på det, glömde bort att blinka som om det bara fanns en sak jag kunde göra. Jag bet mig i underläppen i ett sista försök att hålla det tillbaka. Det gick ett ögonblick.
Sedan grät jag.
Jag träffade en psykolog en gång i veckan under tre månader. Han berömde mig, sa att jag gjorde framsteg. Visst jobbade jag igen, på en ny tidning, och visst hade jag träffat Mai, en tjej som satt på samma redaktion. Men något gnagde i mig, som terapin inte kunde nå.

Januarisolen flödade in genom köksfönstret. Jag satt på golvet, gick igenom dina saker igen, de som skickats med från Indien tillsammans med din kropp. Väskan med aum-broderiet. Jag vek upp ditt pass, stirrade på det som om det bar på en hemlighet.
Jag somnade på köksgolvet.
Dagen därpå fick jag ett underligt samtal. Hon pratade engelska med tysk brytning. Hon ringde angående Katie, dottern. Jag ville lägga på men något hindrade mig. Frieda förklarade att Katie då och då skickade hem saker. Det senaste paketet hade kommit för flera månader sedan och i det hade det legat en telefonbok. Hon hade listat ut att jag och Junia varit hennes sista respartners.
-Vi har inte hört nåt från henne sen dess, sa Frieda.
I det ögonblicket var det något som hände i mig, som om min hörsel blev känsligare, min hud mer ömtålig. Jag såg Katie framför mig, hörde hennes skratt, såg Buddhan på hennes vad.
Jag låg vaken den natten, stirrade i taket. Mai slog upp ögonen då och då, viskade åt mig att försöka sova. Senare den natten fylldes mörkret av ljus. Jag satte mig upp, stirrade in i väggen mittemot. Varför hade jag inte tänkt på det? Jag reste mig, letade reda på kartongen och rotade fram visitkortet. Jag slog numret.
-Varkala government hospital.
-May I speak with Chandra?
-The doctor or the nurse?
-Doctor.
-One moment please.
Det klickade till i luren.
-Hello, this is Chandra, how can I help you?
Jag andades ut och presenterade mig, hörde hur Chandra sken upp i andra änden. Hon berättade att hon fått en tjänst i Köpenhamn, att hon skulle flytta om en månad. Jag gratulerade henne. Sedan frågade hon varför jag ringde. Jag satt tyst en stund innan jag förklarade. Nu var det Chandras tur att vara tyst. Hon drog på orden.
-Men Alex, jag visste inte…
Jag visste inte heller, hade bara dragit i det sista halmstrå jag hade.
-Ja, sa Chandra, jag jobbade den natten, men det är ju en lite ovanlig önskan du har.
-Jo.
-Med tanke på sekretess och så…
En stund senare hörde jag hur hon la ifrån sig luren, gick några steg och sköt igen en dörr. Kort därpå var hon tillbaka.
-Okej då, sa hon, bara för att det är du.
Jag hörde hur hon knappade på en dator.
-Mm, sade hon, det är lite vagt…
Hon drog på orden.
-Alex, är du verkligen säker på att…
-Snälla.
-Okej. Det finns foton.
Hon var tyst en stund.
-Alex, kan jag ringa tillbaka, för bilderna ligger i arkivet.
Mai stod i dörren till köket, undrade var jag gjorde. Jag svarade inte, såg inte ens åt henne. Kort därpå ringde telefonen. Jag lyfte luren och höll andan.
-Då ska vi se, flämtade Chandra.
Jag hörde hur hon bläddrade.
-Mm, sade hon, fruktansvärt, nu minns jag.
Mai frågade vem jag pratade med. Jag sköt henne åt sidan, gick in i vardagsrummet.
Chandra bläddrade vidare.
-Det stämmer, sa hon.
-Vadå? sa jag.
Sekunderna tickade så att det ekade i mitt huvud.
-Att hon hade en Buddha på vaden.
Jag hade redan slutat att andas.

Dagen därpå satt jag på ett flyg till Goa. I Panaji tog jag bussen till Thiruvananthapuram och sedan riksha vidare till Varkala. Jag bar vit skjorta och jeans, som jag vikit upp till knäna. Jag hade med ett foto av dig som jag visade på marknaden. Alla skakade på huvudet utom mangoförsäljaren som sålt oss de där tunna. Han nickade, sa att han nyligen sett dig men inte med det håret. Du hade rakat av det.
Jag gick längs stranden. En turistgrupp gjorde yoga. Några barn skrattade vid vattenbrynet. Jag fortsatte under palmerna och kom till Ashamay, ännu en fiskeby. Där fanns några hyddor. En man ropade på mig, sa att en var ledig. Jag visade honom fotot. Han såg på det, pekade sedan ner mot stranden, mot klipporna. Jag vände mig om. Där långt borta satt någon på huk vid vattenbrynet.
Min skjorta fladdrade i vinden. Våg efter våg rullade in och lämnade sanden fuktig.
Jag stod länge och såg på dig innan du vände dig om. Du släppte snäckorna, reste dig. Du bar en vit tunika och av alla blickar på den öde stranden valde du att stanna upp vid min, precis så länge att mitt hjärta hann missa några slag. Vi stod där, orörliga, som om vi stått där en livstid. Det var något vackert ur en dikt, något för de vilseledda. Du gick närmare och resten av världen försvann. Sedan stod du alldeles framför, tog min hand. Du behövde inte förklara det du senare förklarade, för någonstans visste jag redan att du behövt bort för att hitta hem. Vi såg ut mot havet, åt olika håll, men ändå åt samma, för jag tror att vi bestämde oss redan då.


(0)
(0)


Annons

  • Sus

    Absolut en värdig vinnare! Välskrivet, mjukt och vackert!

  • Maia

    Fantastisk novell!


Annons

Senaste från allas

Laddar nästa sida…