Annons
Annons


Pappan som inte kom – 2:a pris i vår novelltävling!

Allas novelltävling 2015 är avgjord! Juryn har läst fler än 700 bidrag och har korat tre vinnare! Läs 2:a-pristagarens novell Pappan som inte kom här!


novell1

Illustration: Caroline Röstlund

Har du deltagit i Allas novelltävling 2015 och inte fått din novell i retur?  Din text ligger då troligtvis i den stora hög på ca 100 noveller som vi sparat på redaktionen för eventuellt inköp. Om vi vill köpa din novell kommer du att höra från oss. Men, ligger just din text i botten av högen kan det tyvärr dröja innan du får besked. Vi jobbar på så fort vi kan med det stora material som novelltävlingen innebär.

Pappan som inte kom

Av Fredrik Hardenborg
Illustration: Caroline Röstlund

Annons

Halvfem. Bara ett barn kvar nu. Johanna tittade på den lilla pojken som satt så lugnt vid det stora bordet och byggde med lego.
Bara ett barn kvar, sedan fick hon gå hem.
-Vad bygger du? frågade hon men pojken reagerade inte. Douglas?
Han var det lugnaste barnet på hela avdelningen. Det var bland det första Johanna fått höra när hon började på Nyponet för två år sedan. Där har vi Douglas, han är så lugn. Han har en positiv påverkan på de andra barnen. Och det var sant. Hon hade med egna ögon sett hur de stökigaste barnen sänkte rösten och tonade ner sina annars så yviga rörelser i Douglas närhet.
Nog var han lugn alltid. Men Douglas? Vem döpte sitt barn till Douglas?
-Ska det bli en… bil? Eller ett hus?
Douglas tittade upp och gav Johanna en irriterad blick.
-Ett rymdskepp.
Rymdskepp. Såklart. Johanna tittade ner på Douglas skapelse och kunde inte med sin bästa fantasi få ihop alla de där blå plattorna till ett rymdskepp.
Två år. Det var galet egentligen. Två år. Det var den längsta anställning hon någonsin haft. Och i sommar skulle hon för första gången få betald semester. Kanske var det helt okej ändå.
Johanna tittade på klockan. Kvart i måste hon ringa. De stängde ju trots allt fem. Det vore bra att få veta om pappan var på väg eller om det bara uppstått ett misstag om vem som skulle hämta eller om han satt fast i ett försenat tåg eller vad som helst.
-Din pappa kommer nog snart, sa Johanna och sträckte på sig.
Kvart i, allra senast.
Hon reste sig upp, gick fram till diskbänken och plockade rent diskstället. Kaffekoppar, kaffekoppar, kaffekoppar. Hon undrade om det fanns någon yrkesgrupp som drack så mycket kaffe som dagispersonal.
Hon hade alltid sett jobbet som barnskötare som temporärt, någonting att göra innan hon tog tag i det hon egentligen ville göra. Vad det nu var. Innan den där utbildningen som ledde till karriären som hennes pappa önskat sig henne. Eller innan hon satte sig ner och skrev den där romanen som hon visste att hon hade inom sig.
Hon torkade rent på diskbänken och sedan satte hon sig ner mittemot Douglas som gjorde cirklar i luften med sitt rymdskepp, totalt omedveten om att tiden för hans pappa höll på att rinna ut. Hon var egentligen alldeles för rastlös för att sitta still, men allting var gjort redan. Det enda som återstod var att släcka, låsa och gå hem.

Douglas var alltid bland de första att bli lämnad på morgonen och han var alltid den sista att bli hämtad på eftermiddagen. Johanna misstänkte att om Nyponet öppnade före sju på morgonen skulle de lämna honom då, och om det var öppet dygnet runt så skulle han sova över också.
Nej, det var elakt.
-Är rymdskeppet ute på äventyr? undrade Johanna.
-De letar efter svarta hål.
-Oj, det låter spännande.
-Vet du…, sa Douglas och släppte koncentrationen på sitt rymdskepp för en liten stund för att spänna ögonen i Johanna. I ett svart hål går tiden baklänges.
-Baklänges? Hur funkar det?
-Den bara gör det.
-Men hur funkar det, föds man gammal då eller?
-Först dör man, sedan är man gammal, sedan är man barn och så föds man.
Först flyttar man, sedan kommer man tillbaka, sedan går det tjugotvå månader innan man ringer.
-Men innan man föds, vad finns då?
-Ingenting. Det är bara svart. Det är ett svart hål.
Douglas vände uppmärksamheten mot rymdskeppet igen. Johanna kramade telefonen så hårt att hennes hand blev alldeles svettig.

Hon hade flyttat från Kramfors så fort hon bara kunnat. Flyttat från pappa. Från kraven, från alla måsten. Hon hade stuckit så långt hon bara vågat. Ända hit, till Uppsala. Fem år. Fem år helt på egen hand. Det sista han hade sagt innan hon flyttade: Om jag inte hör från dig så utgår jag från att allt är bra. Hon hade hatat de orden, hon hatade dem fortfarande.
Hon reste sig upp igen, gick fram till pärmen med allas namn och adresser och telefonnummer. Hon måste ringa nu, hon skulle ringa nu. Ett enkelt telefonsamtal så var allting löst.
Men det var aldrig så enkelt.
Ett telefonsamtal var aldrig enkelt. Faktum var att ett telefonsamtal var det svåraste i hela världen.
Ett mejl var också omöjligt. Eller ett simpelt sms. Men det var inte bara upp till henne. Det kunde det inte vara. De där nätterna, för det var alltid nätter, försökte hon intala sig det, att det inte bara kunde vara hennes fel.
-Elof Sätterling.
Elof? Hette han Elof? Kanske inte så konstigt att sonen hette Douglas ändå.
-Hej Elof, jag heter Johanna Jävelin och ringer från Nyponet.
Hon var frestad att lägga till: Som ju är din sons dagis, för du kommer väl ihåg att du har en son? Men hon lät bli.
-Mmm…
-Ja, vi stänger ju fem och Douglas är ensam kvar här och sitter och bygger ett…
svart hål
-…ett rymdskepp i lego, och det skulle vara bra om han blev hämtad före fem eftersom vi stänger då.
Hon pladdrade, hon hörde själv hur pladdrig hon lät. Bla bla bla. Varför kunde hon inte bara hålla tyst? Det fanns aldrig några pappor som pladdrade, allt pappor sa var av yttersta vikt, vartenda ord, aldrig ett onödigt verb. Hon var trött på det. Hon ville vara ett lugn, ha koll på situationen, vara en positiv påverkan på människor runtomkring henne.
-Är på väg.
-Va bra. Utmärkt. Bra att få veta, då väntar vi här, jag och Douglas.
Bla bla bla.
En plötslig tystnad i luren och Johanna förstod att Elof lagt på.
-Det var din pappa, han kommer snart, sa hon och tryckte på röd lur innan hon satte tillbaka telefonen i laddaren.
Douglas reagerade med total likgiltighet inför Johannas nypresenterade information.
Är på väg. Vad betydde det egentligen? En kvart? Ett dygn? Ett år och tio månader?
Man kunde beskylla hennes pappa för mycket, och det hade Johanna också gjort. Ibland högljutt och ibland fysiskt. Särskilt efter hennes mammas död hade anklagelserna blivit hårda.

Hennes mammas död hade bestått av tre år av cancer, följt av en paus på fyra så att alla skulle luras att tro att hon klarat sig ur det svarta före den brutala återkomsten. Och då hade den spridit sig ut i hela kroppen. Sju veckor från nästan friskförklarad människa till skelett, till zombie, till död. Det hade gått så fort. Det var nästan så att de inte hunnit ta adjö. Inte ordentligt.
Men hur tar man adjö av sin mamma ordentligt?
Johanna var den första att erkänna att hennes pappa oförtjänt fått ta emot mycket av den frustrationen. Men samtidigt: Vart skulle hon rikta den någonstans?
Om inte han kunde ta emot den vem kunde det då?
Det var nästan två år sedan hon pratat med honom. Ett år och tio månader.
-Ja hej…
Johanna vände sig om. En man i gubbkeps och lång uppknäppt rock stod i dörröppningen. Under rocken: kostym, skjorta och slips. Tjocka glasögon, skägg, trötta ögon.
-Det är jag som är Elof, pappa till…
Han riktade en hand rakt mot den lille pojken vid bordet.
-…Douglas där.
Som om det skulle finnas utrymme för missförstånd.
Johanna tittade demonstrativt (lite väl demonstrativt?) på klockan. Fjorton minuter över fem.
-Nyponet stänger fem.
-Ja, höll Elof med.
-Det förstår ju vi också att det ibland kan uppstå situationer där man kommer för sent…
-Ja, avbröt Elof med samma monotona röst.
-…men att det då är bra om man meddelar oss på något sätt.
Nej, tänkte Johanna. Hans ögon är inte trötta, de är avstängda.
Douglas plockade ihop sitt lego, la det i plastlådan och ställde tillbaka den i bokhyllan. Johanna släckte och låste avdelningen och när hon kom ut i korridoren var Douglas redan fullt påklädd. Genom glaset på ytterdörren såg hon Elof stå ute på trappen och prata i mobiltelefon.
-Hej då, Douglas.
-Hej då, Johanna. Tack för i dag. Vi syns i morgon.
-Det gör vi.
Hon ville ge honom en kram. En stor varm kram. Men han hade redan vänt sig om och börjat jobba med att få upp den stora tunga ytterdörren.
Johanna gjorde en mental anteckning om att hon skulle ägna lite extra tid åt honom i morgon. På förmiddagarna var de alltid ute, då kanske det var svårt att få tid bara hon och han, men sedan, på eftermiddagen. De kunde läsa i en bok tillsammans, kanske om rymden. Hon skulle fråga honom och han kunde berätta någonting mer om resor i yttre rymden och svarta hål och tidens förgänglighet.

Hon cyklade hem genom ett Uppsala som fortfarande väntade på våren. Allt var fuktigt och regnigt och alldeles för kallt för att vara i mitten av mars.
Man kunde beskylla Johannas pappa för mycket. Men han hade aldrig, aldrig någonsin glömt bort att hämta henne från dagis. Eller skolan. Eller gymnastiken. Eller fotbollen. Aldrig. Han hade alltid varit där för henne, stöttat henne, pushat – även när hon inte behövt att bli pushad eller stöttad.
Han hade alltid, alltid varit där.
Hon handlade, som hon alltid gjorde, på Hemköp, helt utan inspiration. Färdigplättar och tomatsoppa på tetra. Det skulle nog bli bra. Fantastiskt fantasilöst, men det skulle fylla sin funktion. Hon skulle bli mätt i dag också. Även utan aptit.
Först dör man, sedan är man gammal, sedan är man barn och så föds man.
När hon kom hem värmde hon maten och åt framför tv:n på fem minuter. Hon sjönk ner i soffan och zappade genom alla kanalerna, letade efter den där lagom spännande amerikanska dussinserien eller filmen som skulle duga som tidsfördriv innan det var dags att äntligen få sova. Vakna, sova, gå och lägga sig.
Nej. Nej!
Hon överraskade sig själv med hur lätt det gick att stänga av tv:n. Bara en knapptryckning.
Satte på lite skön Chet Baker på Spotify. Tände några ljus. Plockade ut anteckningsboken och den svarta bläckpennan. Slog upp en ny sida. Stirrade på det vita blanka ett tag.
Sedan kom hon fram till att det var en sak hon behövde göra innan hon började att skriva.
-Ja, hallå, svarade rösten.
Den varma, trygga rösten. Pappas röst.


(28)
(0)


Annons

  • Eva Lindell

    Härlig novell! Tack för fin läsning! När räknar ni med att ha hört av er till alla som deltog i tävlingen? Har ännu inte hört något om mitt bidrag.

  • Allas redaktion

    Hej Eva! Har du deltagit i Allas novelltävling 2015 och inte fått din novell i
    retur? Din text ligger då troligtvis i den stora hög på ca 100
    noveller som vi sparat på redaktionen för eventuellt inköp. Om vi vill
    köpa din novell kommer du att höra från oss. Men, ligger just din text i
    botten av högen kan det tyvärr dröja innan du får besked. Vi jobbar på
    så fort vi kan med det stora material som novelltävlingen innebär. Trevlig helg!

  • Eva Lindell

    Stort tack för Ert svar! Med vänliga hälsningar Eva


Annons

Senaste från allas

Laddar nästa sida…