Lotta och Joakim: Vår lille Mio blev bara 3 månader

Lotta och Joakim: Vår lille Mio blev bara 3 månader
Beskedet kom tidigt under graviditeten: allt stod inte rätt till. När lille Mio föddes var läkarnas förvissning ändå att han skulle överleva. Föräldrarna vakade dygnet runt, men hälsoläget blev snabbt sämre.
Annons

Lotta Benjegårds och Joakim Larssons son Mio fick ett kort liv. I vecka 18 fick de veta att han skulle bli kortväxt. När han sedan föddes hade han ett stort pungbråck och hans lungfunktion var kraftigt nedsatt.

Annons

Men beskedet föräldrarna fick var att det skulle gå bra. Mio skulle klara sig. Tre månader senare försämrades läget. Till slut orkade Mios lungor inte mer.

– Det var inte en fråga om Mio skulle överleva, utan när han skulle få komma hem; det var ju det vi fick höra. Men jag hade en dålig känsla hela tiden. Jag kunde inte glädjas åt framstegen, utan var hela tiden inställd på att det värsta kunde hända, säger mamma Lotta, 35.

Vi träffas hemma i villan i Kungsbacka. Lotta och Joakim, 48, är hemma med barnen Siri, 6, och Lova, 3. Flickorna gör sig i ordning för att åka till tennis träningen med mormor Kerstin.

– Hon har varit en ovärderlig hjälp, säger Lotta. Utan mormor Kerstin hade ingenting funkat när det var som mest turbulent.

Vi backar tillbaka till 2014. Lotta var med barn och de fick veta att hon väntade tvillingar. Så långt var allt bra, men under en rutinundersökning i vecka 18 på BVC i Kungsbacka upptäcktes en avvikelse.

Skulle bli kortväxt

När Lotta skickades till en extra undersökning i Halmstad fick hon och Joakim beskedet att den ena tvillingen skulle bli kortväxt.

Det blev en känsla av hopplöshet, för när Lotta väntade Siri tre år tidigare hade hon extrema besvär med illamående och blev trött bara av att klä på sig. När hon skulle någonstans fick hon åka rullstol. Hela graviditeten var i stort sett en enda lång plåga.

Samma sak upprepades under tvillinggraviditeten.

– Jag kände då att jag inte orkade mer och jag tog ut allt elände i förväg. Jag oroade mig för hur livet skulle bli för honom. Skulle han bli accepterad av omgivningen? Men Joakim lugnade mig.

Förlossningen på sjukhuset i Halmstad blev dramatisk. Mio flög nästan ut, men lungfunktionen var så nedsatt att han genast behövde hjälp med att andas.

Inte nog med det. En timme senare försvann Lovas hjärtfrekvens och hon fick förlösas med urakut kejsarsnitt. Allt var kaotiskt och Joakim var förtvivlad.

– Det var väldigt allvarligt. Jag tänkte att nu förlorar jag alla tre. Hade vi inte varit på ett sjukhus i Sverige hade förmodligen ingen av dem överlevt.

Att Mio föddes med stort pungbråck, nedsatt lungfunktion och sin kortväxthet var inget som var livshotande, sa läkarna.

Samma kväll som födseln fördes Mio till Lund för barnspecialistvård. Där opererades han två gånger för pungbråck.

En fotobok med samlade minnen om Mio finns i familjens hem.
En fotobok med samlade minnen finns i familjens hem.

Blev fort sämre

Men Mios lungor utvecklades inte i den takt de skulle. Hela familjen bodde under en mån ads tid tillsammans med Mio i Lund på familjehuset Ronald McDonald.

Efter cirka en månad, när Mio var lite starkare, flyttades de tillbaka till neonatalavdelningen på sjukhuset i Halmstad.

Men det blev en kaotisk tid. Även om de fick beskedet att Mio skulle klara sig pendlade de mellan hopp och förtvivlan.

– Vi turades om att vara i Halmstad med Mio, medan den andre var hemma med storasyster Siri, säger Joakim.

– Det var otroligt plågsamt och känslomässigt utmattande att se sin son kämpa med andningen stora delar av dygnet. Vi hade ständigt dåligt samvete inför alla våra tre barn. Vi kände att vi inte räckte till, berättar Lotta.

Joakim kände ändå att han hade en lugnande inverkan på Mio.

– Vid ett tillfälle tittade han på mig med sina mörkblå ögon. Det var som om han sa: ”Pappa, vad gör jag här?” Det kändes så. Det har jag tänkt på många gånger.

Men till slut gick det inte längre. Allt gick fort när Mio plötsligt blev sämre. De förbereddes på att det värsta kunde hända, och när Mio inte orkade längre fanns Joakim och Lotta hos honom.

– Det var svårt, men samtidigt kunde jag känna en lättnad över att han inte behövde kämpa och plågas längre, säger Lotta.

Målning av pappa Joakim med barnfötter och barnhänder.
Målning av pappa Joakim med barnfötter och barnhänder.

Behövde prata ut

Efteråt har både Lotta och Joakim brottats med många olika tankar, som att de inte ifrågasatte och tog reda på mer. Kunde läkarna ha satt in behandling tidigare?

– Vi pratade mycket om det, säger Joakim, om vi hade kunnat göra något annorlunda. Men förmodligen hade det inte gjort någon skillnad. Vi var helt slutkörda efter att Mio hade dött och då funderade vi båda mycket.

Lotta har i många år spelat och varit engagerad i teaterföreningen Ebbe, som är en förkortning för Engagerade Bybors Ensemble.

Föreningens utomhusscen är vackert belägen i bokskogarna intill kulturreservatet Äskhults by, en välbevarad by från 1700-talet strax söder om Kungsbacka.

Teatern har alltid varit ett andningshål och en plats där Lotta känt att hon passar in. När den tyngsta sorgen efter Mio lagt sig tog Lotta tag i ett projekt som blivit liggande i många år.

Det var synopsis till ett manus om häxbränningarna i Sverige på 1600-talet. Det är en del av historien som har fascinerat henne sedan hon var barn och som hon började skriva en pjäs om redan för tio år sedan.

Men då kom det annat i vägen som gjorde att projektet lades på is. Först i sorgearbetet efter Mio dök tankarna upp på att börja jobba med manuskriptet igen.

Hela familjen samlad. Fr v: storasyster Siri, 6 år, pappa Joakim, lillasyster Lova, 3 år, mamma Lotta och mormor Kerstin.
Hela familjen samlad. Fr v: storasyster Siri, 6 år, pappa Joakim, lillasyster Lova, 3 år, mamma Lotta och mormor Kerstin.

Skrev en pjäs

I samband med att Mio dog valde Ebbe Lottas förslag som pjäs. Då började Lotta skriva igen.

– Man kan säga att Mio gav mig inspiration, det hade jag inte haft innan, men nu ville jag skriva pjäsen. Jag ville skriva den för Mios skull, men också för en grannes son som gick bort i cancer när han var 11 år, säger Lotta.

Pjäsen – som heter Brinn häxa, brinn! – spelades på friluftsteatern under somrarna 2016 och 2017. I manuset skrev Lotta in egna erfarenheter och upplevelser från tiden med Mio.

– Min egen känsloresa försökte jag återspegla i pjäsen. Det kom något gott ur det jag varit med om, något som berörde publiken.

I dag gör det inte lika ont att minnas Mio. Minnena blir allt ljusare, även om saknaden finns där.

– Jag saknar Mio, men inte tiden som var, säger Lotta. Jag känner sorg över att han inte fick mer tid, att han inte är med oss längre.

– Ja, i dag är det en annan sorg, inflikar Joakim.

Mio är ändå närvarande och kommer alltid att finnas med dem, menar de båda.

– När någon frågar mig hur många barn jag har så säger jag att jag har tre. Det kommer jag alltid att ha, säger Lotta.

Text: Mathias Pernheim
Foto: Magnus Gotander

Läs också:

Båda deras tvillingdöttrar dog: ”De är tillsammans i graven nu”

Mer inspirerande innehåll från allas.se:

Dela på:

Annons

Laddar