Stephanie: ”Lille Lukas gav mitt liv ny mening”

Mor och son tittar kärleksfullt på varandra
Efter att ha förlorat sin dotter blev allt svart för Stephanie. Men så flyttade lille Lukas in i huset bredvid.
Annons

Stephanie fick en tuff start i livet. Hon var ett oönskat barn. Brist på kärlek och närhet präglade hennes uppväxt, självkänslan stod på noll och hon hade svårt att få vänner.

Och när hon äntligen funnit lycka och glädje drabbades hon av en tragedi som på nytt slungade henne ner i mörkret.
Då kom Sofie och Lukas.

Annons

Hur var din barndom?

– När jag föddes var mina bröder 10 och 12 år. Jag var ett misstag, min mor ville inte ha fler barn.

Båda mina föräldrar var mycket upptagna med sina arbeten. De kom hem sent och hade inte energi över för mig. Jag försökte att vara så söt och snäll som möjligt för att få deras kärlek och uppmärksamhet, men de avvisade mig oftast. Jag kände mig aldrig älskad och värdefull.

Hade du inga vänner?

–Nej, jag saknade självkänsla och tillbringade eftermiddagarna ensam på mitt rum. Det var som om jag själv ansåg att jag inte förtjänade andra människor. Och det blev förstås en ond cirkel som var svår att bryta. Jag stod och såg på när andra människor levde sina liv och så fortsatte det upp i vuxen ålder.

När jag flyttat hemifrån träffade jag nästan aldrig min familj, men det gjorde mig inte särskilt mycket.

När jag var 25 fick jag jobb på ekonomiavdelningen på ett företag och det var där jag träffade Peter. Han var utåtriktad och rättfram och tyckte att jag var spännande. Det var jag ju inte van vid.

Efter ett par år hade vi köpt ett litet hus, gift oss och jag väntade vårt första barn. Jag var gladare än någonsin men hade hela tiden en känsla av att jag inte förtjänade detta. Jag var säker på att någonting hemskt skulle hända. Och det gjorde det.

Dottern dog av syrebrist

– Vår lilla Emma dog av syrebrist vid födseln. Jag kan fortfarande se barnmorskans ansikte framför mig när hon sa vad som hänt. Emma togs genast ifrån oss när hon kom ut, livlös. I rummet bredvid arbetade läkare, sjuksköterskor och barnmorskor för högtryck för att rädda vår dotter till livet, men det gick inte.

Stephanie din dotter överlevde inte, sa barnmorskan och tog min hand.

Hon sa mitt namn, det var mig hon talade med, men jag förstod ingenting. Peter grät och när verkligheten gick upp för mig, grät jag också. Vår dotter var död.

Anklagade sig själv för dotterns död

– Det dröjde inte länge förrän jag la skulden på mig själv. Självklart hade förlossningen gått fel eftersom jag inte förtjände att vara lycklig. Sådant var mitt liv och det var nu bevisat. Den enda som kunde rädda mig från att bli galen av sorg var Peter. Han var lika förtvivlad som jag, men vi var tillsammans.

Vi kom hem från BB utan vår dotter och de första veckorna kan jag inte minnas. Jag bara grät.

Hur reagerade omgivningen?

– Folk rådde mig att försöka bli gravid så fort som möjligt, men det ville jag inte. Jag ville sörja Emma och ta mig igenom det som hänt i mitt eget tempo. Peter förstod hur jag kände, tack och lov. Jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan honom.

Efter några månader började jag jobba igen. Jag skötte mig, klarade vardagen men jag var aldrig glad och tvivlade på att jag någonsin skulle bli det.

En morgon ropade Peter på mig och pekade mot fönstret. Vi skulle få nya grannar. Grannhuset hade stått tomt en tid efter att gamle Rasmusson flyttat till äldreboende. Nu såg vi hur två flyttkarlar bar på en stor röd soffa medan en kvinna i min ålder med en liten pojke i handen, höll upp dörren för dem. Synen fick mig att le. Peter la armen om mig och log han också.

Gick du in till den nya grannen?

– Ja, redan samma dag. Jag köpte blommor och choklad och när Peter och jag hade ätit middag på kvällen ringde vi på.

Nyfiken och glad

– Sofie, kvinnan vi sett från köksfönstret, öppnade och hennes lille son Lukas kom springande. Han skrattade med hela ansiktet och frågade vem vi var. Hans nyfikenhet och rättframhet var typisk för honom, men även för hans mor.

Sofie var ensam med Lukas. Pappan hade lämnat dem direkt efter att pojken kommit till världen och hon hade inte sett honom sedan dess. Allt detta berätta hon för oss medan hon lagade kaffe och placerade oss i den röda soffan som stod mitt på vardagsrumsgolvet.

Jag gillade Sofie direkt. Hon var okomplicerad och varm och när jag la mig på kvällen hade jag en stark känsla av att vi skulle bli vänner. Det var nytt för mig att tänka i sådana banor, men jag tillät mig själv att hoppas.

Kunde hon hjälpa dig ur sorgen?

– Ja, faktiskt. Mitt liv hade länge varit mörkt och likgiltigt. Sorgen gjorde det omöjligt att fokusera på något annat, men Sofie och Lukas ändrade på det.

Det gick bara några dagar innan det knackade på vår dörr. Jag hade precis kommit hem från jobbet och genom ytterdörrens glasruta kunde jag se att den som knackade inte var mer än en meter hög.

Det var Lukas och bakom honom stod Sofie.

De hade sparkat boll i trädgården och nu hade den hamnat inne hos oss. De hämtade sin boll och jag bjöd dem på te och juice. Det var så det började.

Vi blev vänner och träffades ofta alla fyra. Det var så bra att prata med Sofie. Hon skyggade inte för svåra ämnen och för första gången i hela mitt liv hade jag en väninna som jag kunde lita på och som jag kunde anförtro mig åt.

Tilliten visade sig vara ömsesidig och snart började jag hämta Lukas från förskolan när Sofie arbetade sent.

Jag hade aldrig trott att jag var bra med barn, egentligen trodde jag att jag inte var bra på någonting, men Lukas fick mig att förstå att jag hade fel.

Ut ur sorgen

När jag kom sprang han emot mig och slängde sig skrattande i min famn. Vi gick de få hundra meterna hem och han höll min hand i ett fast grepp. Sofie kom och hämtade Lukas några timmar senare och jag var varje gång tvungen att lova honom att vi skulle träffas snart igen.

Peter var rädd för att Lukas skulle påminna mig om allt det vi inte hade, det vi hade gått miste om. Han var rädd att sorgen skulle få grepp om mig igen, men det som hände var raka motsatsen.

Att vara någon för Lukas gav mitt liv mening, en mening som jag behövde för att komma ut ur sorgen.

Jag betydde något för Sofie och särskilt för pojken, och det gjorde mig glad.

Två år efter att vi mist Emma var jag redo att bli gravid. Peter blev glad och jag blev snabbt gravid och mådde bra, men rädslan för att mista även detta barn fanns förstås där hela tiden.

Det var skönt att kunna prata med Sofie, hon var en god lyssnare. Men det som mest av allt höll rädslan stången var Lukas. När jag var tillsammans med honom hade jag helt enkelt inte tid att tänka på att det kunde gå fel. Jag var tvungen att befinna mig i nuet.

Men allt gick bra?

– Ja, tack och lov. Allt gick bra när Anna föddes. Hon var starkt och frisk och vi åkte hem från sjukhuset redan dagen efter. Sofie och Lukas var de första som besökte oss och Lukas som hunnit bli fem år, satt stolt med lilla Anna i knäet.

Innan de gick frågade han mig om jag ville följa honom till förskolan senare i veckan. Han ville veta om jag fortfarande fanns där för honom nu när jag hade Anna. Och jag lovade honom att följa med.

Sofie hade träffat en man ett halvår innan Anna föddes och det dröjde inte länge förren de beslöt att hon och Lukas skulle flytta hem till honom. Det var förstås vemodigt när de väl flyttade men de bor i samma stad och jag visste ju att vi fortfarande skulle träffas.
Och det gör vi.

Viktiga för varandra

Nu tre år senare hämtar jag och Anna fortfarande Lukas i skolan en dag i veckan. Vi firar födelsedagar tillsammans och är fortfarande viktiga för varandra.

Jag kommer alltid att vara tacksam för att Sofie och Lukas trädde in i mitt liv just när allt var så svart och jag mer än någonsin hade behov av vänskap och hopp om framtiden.

Läs också:

Mer inspirerande innehåll från allas.se:

Dela på:

Annons

Laddar