Missing Peoples uppdrag – söker efter Lelle Hildebrandt

Människor från Missing peope söker i skogen
Det började som en ideell förening i Västra Götaland 2012. I dag är över 60 000 personer anslutna till Missing Peoples skallgångsregister, och man samarbetar även med polisen. Bland annat i den uppmärksammade mordgåtan kring turnéledaren Lelle Hildebrandt.

P

å en grusbelagd parkeringsplats, någonstans i trakterna kring Arkelstorp i nordöstra Skåne, håller ett par medlemmar ur organisationen Missing People på att ställa i ordning vad som ska bli en provisorisk sambandscentral. På uppdrag av polisen ska de ge sig ut och söka efter Lelle Hildebrandt, turnéledaren som försvann en kall vinterkväll för 20 år sedan.

Stina Hjalmarsson och Christer Ågren är först på plats. De är båda mångåriga medlemmar i Missing People och ingår i den lilla specialenhet som arbetar med detta fall.

– Vi har ett tätt samarbete med Kalla fall-gruppen i polisregion Syd och Bo Lundqvist, som är chef för gruppen, förklarar Stina och ställer upp ett litet bord där hon placerar backar med nödvändigt material till dagens sökinsats.

Annons

När polisen återupptog fallet efter att det legat avsomnat några år blev Missing People tillfrågade om de kunde tänka sig att hjälpa till genom att söka igenom ett antal ”intressanta” områden i nordöstra Skåne och Blekinge.

– Det är ett kvitto på att polisen är nöjd med vårt arbete, säger Stina.

Vi har ett tätt samarbete med Kalla fall-gruppen i polisregion Syd

Dagens sökinsats skiljer sig från Missing Peoples mer traditionella insatser, där frivilliga från allmänheten hjälper till. I dag är det bara en liten grupp bestående av nio erfarna medlemmar från organisationen. Anledningen till att man håller nere personalstyrkan är att man arbetar med sekretessbelagda uppgifter. I dagens sökstyrka ingår dessutom en representant från polisen och fyra personer från SMF, Svenska Metallsökarföreningen.

Annons

– Det finns uppgifter om att Lelle Hildebrandt bar några föremål av metall dagen då han försvann. Med lite tur kan metallsökarna hitta dem, säger Stina.

Stina Hjalmarsson som sitter med i Missing peoples ledningsgrupp
”Det är ett kvitto på att polisen är nöjd med vårt arbete”. Stina Hjalmarsson sitter med i Missing peoples ledningsgrupp. Foto: Peter Helperin

Annons

Hunden Daisy söker av ödslig väg

Dagens andra sökområde för hundekipaget ligger i slutet av en ödslig skogsväg, långt från bebyggelse. Området består av blandskog och stora stenblock, och ligger intill en liten tjärn, ett till synes svårsökt område, speciellt om man är utrustad med en hunds känsliga nos. Jessica Bengtsson sätter på Daisy en lång löplina.

– Börjar jag föra Daisy kanske hon missar ett doftspår hon är på väg mot, så det är bättre att hon själv får styra, förklarar Jessica.

Daisy kan enkelt skilja på dofter från människa och djur. Men när en kropp har legat länge och det bara återstår skelett blir det svårare och det händer att hon markerar på benrester från dött djur.

Efter någon timme är området genomsökt utan att Daisy hittade något av intresse.

– Hade hon gjort fynd hade hon liksom fryst till för att markera fyndet för mig. Vi övar mycket på vår fritid, men hon är rutinerad och märker när det inte är skarpt läge. Det innebär att jag får anstränga mig lite mer, som att åka till nya platser, annars avslöjar hon mig och börjar fulmarkera, säger Jessica och ser till att Daisy hoppar in i den vita skåpbilen för att åka till nästa sökplats.

Jessica Bengtssons blandrastik Daisy söker i skogen
Jessica Bengtssons blandrastik Daisy är specialutbildad sökhund. Foto: Peter Helperin

Metallsökarna: ”Rätt utrustning är viktigt”

Även Missing People har en Kalla fall-grupp där man arbetar med att söka efter personer som varit försvunna en längre tid.

– Vi håller på att bygga upp något vi kallar en resursbank, alltså ett kontaktnät med företag och privatpersoner som har tillgång till specialutrustning som sjöugglor, drönare och metalldetektorer, säger Stina Hjalmarsson.

När gruppen som söker efter Lelle Hildebrandt bildades blev Missing People informerade av polisen att den försvunne burit ett armbandsur, halskedja och ett stort bältesspänne kvällen då han försvann.

– Jag tänkte direkt att vi måste skaffa metalldetektorer till organisationen men insåg rätt snabbt att det var krångligare än vad jag räknat med. Det krävs nämligen en massa tillstånd för att få använda sådana, berättar Stina.

I stället kontaktades SMF, Sveriges Metallsökarförening, med förfrågan om de kunde tänka sig att hjälpa till.

– De kan tekniken, har rätt utrustning och har koll på vilka lagar och regler som gäller. Dessutom har polisen ordnat med tillstånd hos Länsstyrelsen så att SMF får utföra sökningar i de områden där Missing People söker efter Lelle Hildebrandt.

De fyra metallsökarna är vana vid att söka av större områden och har delat upp platsen de tilldelats i fyra mindre delar.

Jörgen Olsson deltar i sökandet med sin metalldetektor.
Jörgen Olsson deltar i sökandet med sin metalldetektor. Foto: Peter Helperin

Söker ledtrådar med metalldetektor

En av medlemmarna, Jörgen Olsson, sveper med sin detektor ett par centimeter över marken. På hans huvud sitter ett par hörlurar från vilka det ibland hörs ett surrande ljud.

– Apparaten ger ifrån sig ljud när den sveper över ett metallföremål. Beroende på vad det är för typ av metall ger detektorn ifrån sig olika höga signaler.

– Här har vi något, säger han och lägger ifrån sig sin detektor och plockar i stället fram en liten fältspade.

I Missing People ger vi inte upp så lätt. Vi fortsätter söka tills vi hittar något av värde

När han inte hittar något plockar han upp ett verktyg som ser ut som en plaststav, en så kallad Seeker. Det är en liten detektor som visar en mer exakt riktning.

– Det var en rostig spik, säger Jörgen och ler. Det är bara att fortsätta söka.

En brunn kontrolleras av Christer Ågren och Stina Hjalmarsson.
En brunn kontrolleras av Christer Ågren och Stina Hjalmarsson. Foto: Peter Helperin

Missing People ger inte upp

Borta vid sambandscentralen håller Stina och Christer på att packa ihop för dagen. Trots att det inte gjordes några avgörande fynd är hon nöjd med insatsen.

– Jag ska rapportera in vad vi gjort i dag så att polisen kan bocka av de områden vi sökt av, säger Stina.

– I Missing People ger vi inte upp så lätt. Vi fortsätter söka tills vi hittar något av värde, säger Christer med ett leende.

– Jag känner på mig att polisen kommer att lösa det här fallet. Vem vet, kanske är det vi i Missing People som hjälper till att hitta de avgörande ledtrådarna, säger Stina.

Missing Peoples fotpatrull söker av område i skog
Fotpatrullen rör sig lugnt och metodiskt. Foto: Peter Helperin

Fotpatrullen berättar: ”Gäller att ha tålamod”

Tänk på att hålla ett lagom avstånd till varandra. Vi ska kunna se och höra varandra tydligt, instruerar Håkan Sällberg, ledare för de fem personer som utgör fotpatrullen.

Platsen de ska söka igenom är ett skogsparti som löper parallellt med en grusväg och är avgränsat av två små skogsvägar med ett par hundra meters mellanrum. Området är lätt att ta sig till med bil men ligger ändå så pass avskilt att någon skulle kunna få för sig att dumpa en kropp utan att riskera att bli upptäckt.

Den lilla gruppen rör sig långsamt och metodiskt fram i terrängen medan blickarna skannar av marken efter allt som kan klassas som ett intressant spår. Då och då tittar de upp för att se att de håller ihop en omkring tio meter bred skallgångskedja.

De som går ytterst markerar sin väg med ett plastband, en så kallad ledstång, som visar det genomsökta områdets yttersta gränsdragning. När gruppen når fram till skogsvägen som markerar slutet på sökområdet vänder de om, fast nu på andra sidan ledstången.

– Det är viktigt att ha tålamod och gå långsamt fram så man inte missar några detaljer, säger Andreas Brettman. Han rör runt med en kraftig pinne i det tjocka täcket av förmultnande löv och grenar som täcker marken.

Alla fynd rapporteras till polisen

Nere vid sambandscentralen står Christer och Stina beredda på att ta emot samtal från medlemmarna ute i fält. Alla fynd av vikt rapporteras in till polisen, men än så länge är det tyst i telefonerna.

Christer har varit medlem i Missing People i drygt fyra år och gick med då han närmade sig pensionsåldern.

– Jag ville ha något vettigt att syssla med när jag slutade jobba och fick syn på en annons där Missing People sökte personer som ville gå en ledarutbildning. Innan jag blev pensionär arbetade jag inom HR och har alltid tyckt det varit intressant att arbeta med människor, så jag anmälde mig. Det är mycket jobb och man arbetar helt ideellt, men man får betalt i att känna tillfredsställelse när man hjälpt till att hitta någon som försvunnit. Det är en helt obetalbar känsla.

Det är viktigt att ha tålamod och gå långsamt fram så man inte missar några detaljer

Efter ett par timmars arbete ute i fält återvänder de olika grupperna till sambandscentralen som nu även fungerar som lunchmatsal. Trots att inga fynd har gjorts är stämningen god. Den sociala biten är också en viktig del när man är med i Missing People, konstaterar Stina.

Fikarast för alla Missing People-arbetare
Den ”sociala biten” är också en viktig del av medlemskapet. Foto: Peter Helperin

Hundföraren: ”Daisy får själv styra”

Som hundägare är man varmt välkommen att ansluta sig till Missing People.

Organisationen ordnar utbildningar till de som är intresserade av att hjälpa till. En av dessa är Jessica Bengtsson som är med i dag och söker tillsammans med blandrastiken Daisy.

Jessica och Daisy gick med i Missing People för några år sedan och har sedan dess blivit ett licensierat specialsökhundsekipage.

Det tog bara Daisy 20 minuter att spåra upp den eftersöktes kropp

– Jag kom i kontakt med Missing People då de sökte efter en person som varit saknad i två år. Eftersom det var mina hemtrakter och jag visste att Daisy redan då var duktig på att spåra frågade jag om vi kunde hjälpa till.

– Jag vet inte om det var ren tur eller skicklighet, men det tog bara Daisy 20 minuter att spåra upp den eftersöktes kropp. Den låg i en brant skogsslänt, bara ett stenkast från den plats där personen sågs vid liv sista gången. På ett sätt var det sorgligt att göra upptäckten men samtidigt en häftig känsla att få hjälpa de anhöriga att komma till något slags avslut, berättar Jessica.

Wictoria: ”Jag har sluppit se död med mina egna ögon”

Varje år försvinner hundratals människor i Sverige. Lyckligtvis återfinns de allra flesta, inte minst tack vare Missing People.

– Så fort en anmälan om försvunnen person gjorts till polisen kan vi börja jobba och skicka ut en efterlysning i våra kanaler där vi når ut till hundratusentals personer i landet, säger Wictoria Gustafsson, som sitter med i ledningen för Missing People i Skåne.

Till vardags arbetar hon som servitris på en restaurang men hon har ytterligare ett jobb, som frivilligarbetare för Missing People.

Wictoria Gustafsson I Missing People
Wictoria Gustafsson tillhör den skånska avdelningen av Missing People. Foto: Peter Helperin

– Det är så gott som ett heltidsjobb, men jag gör det med glädje, säger hon utan att tveka.

Samarbetar med polisen

För sex år sedan försvann en tjej i Ystad, en händelse som fick några vänner till Wictoria att starta den regionala avdelningen Missing People i Skåne. Wictoria blev tillfrågad om hon ville vara med, och inom kort hade hon anslutit sig till organisationen.

Wictoria är noga med att understryka att organisationen inte tar på sig några uppdrag utan att en anmälan om försvunnen person först har gjorts. Först när polisen gett sitt klartecken rullar Missing People igång sin numera stora sökapparat.

Organisationens styrka är att man når ut till en bred massa, bland annat genom sin Facebooksida där man går ut med efterlysningar.

– Vi har även ett skallgångsregister där vem som helst som är intresserad av att hjälpa till att söka kan anmäla sig, och man behöver inte ha någon förkunskap.

I dag är över 60 000 personer anslutna. Trots att Missing People inte funnits i mer än sju år har organisationen utvecklats i rekordfart, inte bara då det gäller antal frivilligarbetare, även arbetsmetoderna har vässats.

Vid ett sök använder sig Missing People av samma tillvägagångssätt som polisen.

– Vi utgår alltid från den senaste platsen den försvunne sågs på och sätter upp en sambandscentral där den operativa chefen håller till och samlar ihop inkommande fynd och information.

Söker i buskage

Man delar alltid upp sig i mindre patruller, med en person med sökerfarenhet och som genomgått en utbildning hos Missing People. Patrullledaren använder en speciell app, kopplad till ett webbbaserat kartprogram som Missing People använder.

– Jag kan förbereda ett sök genom att plocka fram kartor över det aktuella området och dela upp det i mindre segment där de olika patrullerna får söka. När de som söker aktiverat sina appar i mobilen kan vi i ledningsgruppen följa deras rörelser på kartan. På de viset har vi full koll vilka områden som undersökts.

Trots den goda översikten är det ändå viktigt att de som söker letar noggrant.

– Det gäller att titta upp i trädkronorna, in i buskage och andra otillgängliga platser. Det är särskilt viktigt när man söker efter yngre barn eftersom de ofta är rädda och gärna kurar ihop sig under en gran eller något annat som ger skydd.

De frivilliga som ställer upp med att söka blir tilldelade en gul neonfärgad väst som bär organisationens logga.

– Förutom att den visar förbipasserande vilka vi är så är personen som bär västen försäkrad om olyckan skulle vara framme. Dessutom har vi avtal med krishanterare om någon skulle ha behov att få tala med någon, säger Wictoria och förklarar att vissa sök ibland blir känslosamma.

Det är så gott som ett heltidsjobb, men jag gör det med glädje

Så fort en person hittar något ska de ropa ut ”fynd”. Då hinner övriga sökare vända sig om för att slippa se något obehagligt.

– Jag har själv varit med om när den eftersökta personen hittas avliden, men sluppit se döda personer med egna ögon. En sådan syn kan man få bära på resten av livet, säger Wictoria.

Då är det skönt att merparten av fallen slutar lyckligare.

– Det är då vi som arbetar ideellt får vår belöning, säger Wictoria och tillägger att känslan när man får berätta för de anhöriga att den saknade hittats vid liv och mår bra är obeskrivlig.

Blir yrkesskadad

Efter några år i Missing People blir man lätt lite yrkesskadad, påpekar Wictoria.

– Men det kan vara bra, tillägger hon, och berättar om en incident.

Wictoria var på väg i sin bil till ett möte med Missing People. När hon körde ut ur Ystad och kom ut på en mer ödslig väg fick hon syn på något som fick henne att reagera.

– Där kom en gammal dam gående med sin rollator på en väg som ledde bort från stan. Jag stannade till och frågade henne vart hon var på väg. Det visade sig att hon hade varit på väg till affären men det verkade som om hon hade gått på fel håll och var nu vilse.

Wictoria kunde köra kvinnan hem där de möttes av hennes oroliga man som undrade vart hans fru tagit vägen.

– Den gången slutade det väl. Men jag tycker över lag att vi är lite dåliga på att reagera när vi ser något som verkar konstigt. Det är bättre att fråga en gång för mycket, kanske man kan förhindra att en person försvinner.

Vad har hänt i fallet Lelle Hildebrandt?

Fallet Lelle Hildebrandt är en av de mest uppmärksammade mordgåtorna i Sverige.

Kvällen den 25 januari 1999 hade hårdrocksgruppen Hammerfall en spelning på rockklubben Kartago, i Sölvesborgs hamnområde. Någon gång mellan 21.30–22.00 meddelade gruppens turnéledare, Lelle Hildebrandt, att han skulle ut på ett kortare ärende. Han träffade rockmanagern Ricard Nilsson, som ordnat en konsert med Hammerfall två dagar tidigare.

I en intervju i Aftonbladet berättade Ricard Nilsson senare att han betalade Lelle 28 000 kronor, en del av biljettintäkterna, och därefter tog honom på en kortare tur i sin bil för att tala ostört med honom. Femton minuter senare släppte han av Lelle vid Kartago och sedan dess har Lelle varit spårlöst försvunnen.

Den 5 februari hittades Lelles portfölj, som bland annat innehöll 73 660 kronor. Två månader efter försvinnandet ändrade polisen rubriceringen försvunnen till mord. Ricard Nilsson misstänktes och anhölls för mord men släpptes efter någon vecka i brist på bevis. Efter två år lades förundersökningen ner och det dröjde fram till 2013 innan Kalla fallgruppen åter öppnade utredningen.

I februari 2018 kopplades Missing People in på fallet, men hittills finns inga spår efter Lelle Hildebrandt.

Mer inspirerande innehåll från allas.se: