Annons


Susanne levde länge i skräck: Stalkern skapade en fantasivärld bara kring mig!

Han skickade dyra presenter och köpte ett hus där de skulle bo, bara de två. Mannen struntade fullkomligt i att Susanne var gift och inte ville ha med honom att göra.


Susanne sålde hans smycken och bjöd sin man på lyxkrog. Det kändes skönt.

Författaren Susanne Boll, 46, trakasserades och förföljdes av en man i över tio år. Nyligen kom hennes fjärde bok ”Eldsystrar” ut, som precis som de tre tidigare har ett stalkningstema.
– Jag börjar inse att jag bearbetar mina egna upplevelser.
I ett stort vitt hus, en kvart från Stockholms innerstad och med en fantastisk utsikt över Mälaren, bor Susanne med sin man, sina två döttrar och Barbie, en charmig cavalier king charles spaniel. Men hit flyttade hon först 1995, efter uppväxten i Motala och tre år i Umeå. Och hemstaden finns med i hennes skrivande. I den nya romanen är huvudkaraktären Vera Lilja just därifrån. Precis som Susanne själv är hon också psykolog.
– Vera är den jag önskar att jag hade blivit om jag fortsatt i samma yrke. Hon är modig, vågar gå utanför ramarna och har barnet i fokus.

Ett slags terapi

Men för Susanne kom snart ett behov av att inte bara praktisera psykologi.
– Vi var två stycken som kring millennieskiftet fick ekonomiskt stöd för att utveckla en tidning i ämnet.
Det fick henne senare att studera journalistik, medier och kommunikation.
– När jag var färdig jobbade jag på Utbildningsradion med att göra tv för barn.
Några år senare hamnade Susanne och hennes man i spanska Sitges, strax utanför Barcelona.
– Kent fick jobb där, och när vår dotter var på förskolan satte jag mig på ett kafé och skrev. Å, vad jag skrev! Jag kände alltmer att det var författare jag ville vara.
Den första romanen, ”Morgongåvan”, gav hon ut och försökte sälja in själv. Till slut lossnade det och bokhandeln i Motala lät henne signera den under julhandeln. Med ett bokkontrakt i fickan har det sedan blivit ytterligare tre. De har alla en sak gemensamt – förföljelse. Någon vägrar att acceptera ett nej, fortsätter att söka oönskad kontakt. Det är självupplevt för Susanne, hon har varit där.
– Jag tycks återkomma till det ständigt i mina böcker, det har blivit ett slags terapi.
Alltihop började när Susanne 18 år gammal under en period bodde i USA. På språkkursen fanns en kille och de umgicks lite, som kompisar. När Susanne rest tillbaka till Sverige kom han och hälsade på.
– Men då var allt helt normalt. Det var först några år senare, i samband med en allvarlig olycka där han skadades svårt, som han förändrades.
Vid det laget hade Susanne träffat sin Kent och var, som hon själv uttrycker det, tokkär. Ändå, när hennes bekant från USA-tiden bjöd in till kalas för att fira att han var på bättringsvägen, åkte hon dit.
– Det blev en mycket märklig upplevelse. Hela festen kom att handla om mig, och jag fick en obehaglig känsla av att saker och ting höll på att spåra ur.
Susannes föraning visade sig riktig. Mannen började skriva många och långa brev till henne, som hon inte visste hur eller ens om hon skulle besvara. Han skickade dyra smycken och parfymer och utförliga skisser och bilder på en bostad han påstod sig ha totalrenoverat till sig själv och henne. Där skulle de två bo, där skulle de leva sitt liv.

Ringde hela tiden

Det var en fantasivärld som tedde sig alltmer absurd och skrämmande för Susanne, som då precis blivit mamma. Hon försökte göra sig så osynlig som möjligt, genom att bland annat radera sina uppgifter från Eniro och undvika sociala medier.
– Allt gick genom mina föräldrars adress. De hade först inte trott att det här var så allvarligt men insåg med tiden att det var riktigt illa.
Anmälningarna till polisen var fruktlösa eftersom han inte uttalat direkta hot utan tvärtom bedyrade sin kärlek. Men en gång, när han hade hotat med att bara dyka upp, hjälpte en flygplatsanställd till.
– Jag försökte förtvivlat ta reda på om han var med på det plan han sagt. Det får de egentligen inte upplysa om men gjorde det trots allt. Jag nästan grät av tacksamhet när personen sa: ”Nej.”
Trakasserierna trappades upp i mer än tio års tid, innan de till slut kulminerade. Då reste mannen till Stockholm, tog in på hotell och ringde till Susanne mer eller mindre oavbrutet under flera dagar. Hon bad sin man svara, men då blev han utskälld. Kent, som också var man, borde väl förstå kärleken till Susanne, tyckte mannen.
– Det påminde mig om de fruktansvärda barnamorden i Arboga, jag tyckte att han betedde sig som den kvinnliga mördaren som också var en stalker. Jag var mindre rädd för egen räkning, mig ville han ju ha. Det som skrämde vettet ur mig var att han skulle ge sig på min man och mina barn.

Kan också skratta

Numera får Susanne och hennes familj vara i fred. Den trevliga kompisen som blev en mardröm har inte hört av sig på länge och verkar leva ett vanligt liv i sitt hemland. Varför det blev som det blev vet ingen.
– Jag försökte ignorera honom så mycket det gick, kanske hjälpte det. Samtidigt är det en oerhört stressande situation att bli utsatt för stalkning och därför lätt att göra fel.
Att hon själv är psykolog tror hon inte påverkade situationen positivt.
– Nej, det var nog snarast en belastning. Att man kan hjälpa andra är inte samma sak som att analysera en egen situation korrekt.
Och döttrarna, som i dag är 13 och 10 år, fick sedan reda på vad som egentligen hände. Varför mamma var så orolig, varför hon alltid tjatade om att de måste låsa ytterdörren om sig.
Susanne själv skriver av sig i sitt författarskap. När hon inte sjunger i bandet Keep it up eller är volontär på Kafé Ny gemenskap i Söderhöjdskyrkan på Södermalm i Stockholm, där de som behöver får en gratis frukost och fika för en femma.
Trots allt kan hon också skratta åt det som pågick så länge och var så jobbigt.
– Jag tog de dyra smyckena som han hade sänt mig och sålde dem i en butik på Biblioteksgatan. Sedan bjöd jag Kent på Café Opera för pengarna. Det kändes jättebra!

Annons

Av Carina Östman

Foto: Stefan Nilsson

 

Vad är stalkning?
Stalkning, eller systematisk förföljelse, innebär att någon upprepade gånger utsätts för hot, våld eller trakasserier, av en och samma gärningsperson. Nästan var tionde person har någon gång drabbats, de flesta är kvinnor. Vanligast är att den som stalkar är bekant med offret.
Förföljelsen består nästan alltid av oönskade telefonsamtal, sms, brev och e-post. Våld, hot om våld eller att gärningspersonen fysiskt söker upp offret är vanligast när offer och gärningsperson har, eller har haft, en nära relation.
Många som stalkas polisanmäler aldrig, av rädsla för till exempel repressalier eller därför att man inte uppfattar att det faktiskt är ett brott man utsatts för. Dessutom händer det att polisen i sin utredning fokuserar på enstaka incidenter och missar helhetsbilden. Då kan brottsrubriceringen bli ofredande, vilket ofta är samma sak som att förundersökningen läggs ned.
Den 1 oktober 2011 infördes dock en ny straffbestämmelse om olaga förföljelse i brottsbalken, för att skärpa samhällets reaktion mot stalkning. Men lagen har visat sig tämligen tandlös. 2016 anmäldes 658 fall av olaga förföljelse men bara 80 personer dömdes för brottet.
Källa: Brottförebyggande rådet, Brå

 


(26)
(0)



Annons


Annons

Laddar nästa sida…