Annons
Annons


Tjejsnack med Gunilla: Jag blir så avundsjuk!


Det är fult att missunna andra deras framgångar. Och framför allt deras rikedomar! Men jag erkänner – när jag ser Antikrundan blir jag så avundsjuk att min hud får samma nyans som en ärggrön gammal kopparkastrull.

Annons

Tjejsnack-Gunilla-Hedenby
Allas reporter Gunilla Hedenby är lycklig särbo med exmaken och lika lycklig sambo med katten Frasse.

Det är ödets ironi att just jag har skrivit reportaget om 25-årsjubilerande Antikrundan i veckans nummer av Allas – 35. För när någons såssnipa värderas till tre miljoner blir jag bara bitter. Den eventuella glädje jag förmedlar i reportaget är helt och hållet hycklad.

Jag vet att jag borde glädjas åt ägarnas tur. Att det handlar mer om prylarnas historia och ägarens relation till dem. ”Jag hittade den charmiga gamla dörrmattan på loppis, tänk att den är värd en miljon!”, ”De är ett arv från min mormorsfarfarsmoster” – otroligt att ett par gamla strumpor kan bli så åtråvärda!” Och alla blir så glada.

Utom jag. Jag förbannar i stället det oblida öde som lät mig födas i en släkt totalt utan materialistiska ambitioner.

– Varför har vi inte ärvt en dyrgrip från någon förfader, sa jag förebrående till mamma när jag skrivit om oräkneliga ärvda prylar som plötsligt gjorde ägarna till Joakim von Ankor.

– Hm, vi fick ju en del efter Ester och Hertha. Fast vävstolen fick inte plats i vardagsrummet…

Ester och Hertha var mormors mostrar, två ogifta gamla systrar som drev ett litet jordbruk i skånska Hötofta. 

Coola damer som hade stenkoll på församlingens kyrkoherdar, och ofta hördes vråla ”KISARNA!!” efter sitt kattgäng, så det ekade över den skånska slätten. Och deras vävstol var utan tvivel uråldrig. Men hur få den med sig till Antikrundan?

Och det enda jag har fyndat på en loppis är ett gammalt hålslag och en locktång med rester av inbränt hår från för länge sedan bortgångna bondhustrur.

Definitivt antika enligt mig, men experterna skulle troligen bedöma värdet till noll kronor.

– Men jag har ett rikt inre liv, och det är mer värt än yttre rikedomar, sa jag till särbon.

– Visst, om tv-tittande och kattmys räknas som inre liv…

Och så har jag familjen, även om särbon är irriterande ibland.

Och katten Frasse bor fortfarande kvar hemma – den som har en pälsklädd vän är rik!

Brukar du titta på Antikrundan? Är du avundsjuk ibland? Några andra ”förbjudna” känslor?

Gilla Allas.se på Facebook

Gunilla-Hedenby-Katten-Frasse

Träffa oss även på vår blogg: Gunilla och Frasse!

Hjälp oss skapa Tjejsnack!

Mejla och kommentera, föreslå ämnen, tyck till om krönikorna, om livet, allt du känner för! Skicka gärna med ett foto! Alla införda bidrag honoreras. Mail: [email protected]  och [email protected]  Brev: Allas, Tjejsnack, 205 35 Malmö.


(76)
(0)


Annons

  • Lotta

    Ja men precis! Spot on! Där kommer folk med en ful liten porslinshund som de köpt på loppis för tio kronor och antikexperten darrar på rösten, saligheten lyser, när han/hon vördnadsfullt lyfter det fula lilla djuret och värderar det till någon miljon eller så. Bah! Klart man blir avundsjuk.

    Jag blir också lite illamående eftersom tankarna går till de uschliga prydnadssaker och skräckinjagande tavlor som jag har ratat och skänkt bort eller slängt under årens lopp. Tänk om?

    Under den senaste rensningen av en gammal anhörigs lägenhet tittade vi extra noga på allt fult. Så blir alltså konsekvenserna av Antikrundan.

    För övrigt undrar jag om det är ett tecken på vuxenhet att man börjar gilla den typen av program? Hög igenkänningsfaktor bland alla gamla saker? 😉

    (Vi tänker så lika Gunilla! Jag skrev om detta för några år sedan, hugade kan läsa här: http://metrobloggen.se/antligenmandag/2009/10/13/jaha_far_val_saga_grattis_da/. Tyvärr har alla gamla kommentarer försvunnit i någon systemflytt – men vi är inte ensamma Gunilla!)

  • Lotta: Har läst inlägget och kan bara hålla med – helt otroligt hur lika vi tänker!
    Och ingen av oss kan ha påverkat den andra för vi kände ju inte varandra när du skrev ditt inlägg. Fantastiskt!
    Och som du säger i din kommentar – vi är säkerligen inte ensamma. Synd att de gamla kommentarerna har försvunnit i flytten, hade varit kul att läsa dem också. Men ditt fyndiga inlägg räcker långt, snacka om att jag kan identifiera mig!
    Bra tips att kolla in fula, underliga grejor. Har förresten kvar både locktången och hålslaget jag köpte på loppis, och visst är de fula, men tyvärr knappast värdefulla 🙂
    Glada Tjejsnackhälsningar!

  • Mmm..Visst blir man lite avvis 😉
    Psst..Har mailat cecce/Kram Annmi

  • Fru Eriksson: Ja, lite bitter blir man allt 🙂
    Så bra att du har mailat Cecce, hoppas jag kan hjälpa henne 🙂
    Kram och glada Tjejsnackhälsningar!

  • Kassia&Silvana

    Kan bara hålla med dig Gunilla, även om jag sitter och småfnittrar så Kassia tittar upp från bädden på den gamla -fina, ärvda byrån” (dock utan allt för högt värde) Haha …en använd locktång, fnissar igen, den hade jag aldrig köpt 😉 Min älskade morfar köpte och sålde rätt mycket antikt , när han levde och kanske han också hade en dröm om ”det stora klippet” En del av det gamla har vi kvar men tyvärr har det inte inbringat varken millioner eller något flashigt reportage i Antiknytt eller visats på Antirundan. Visst blir man avundsjuk ibland på folk som snubblar över rikedomar eller lyckas köpa någon murrig tavla vars identitet man inte då förstod på riktigt allvar….men som du säger vi har ju ett rikt inre liv med våra katter och närmsta sörjande istället, håller med dig 🙂 Kanske tid nu Gunilla att skrapa bort allt gammalt hår på locktången, putsa och visa upp den för någon antikkännare, det kan ju vara Garbos trotjänarinna du håller i 🙂 / Ann

  • Ann, Kassia och Silvana: Det är roligt med saker man ärvt, de är värda massor, om inte annat så kan man räkna dem som ett stort
    känslokapital. När jag intervjuade Antikrundans Knut Knutsson för reportaget så betonade han just det att det handlar minst lika mycket om känslorna och relationerna till prylarna som om deras värde i pengar.

    Kul med morfar, synd att han inte finns i livet,
    då hade han ju kunnat visa upp några av sina saker i Antikrundan 🙂

    Locktången är en sådan där riktigt gammal som värmdes över ett litet fat med… med… kan det ha varit fotogen man hällde i? Ja, någon form av eldfängd vätska i varje fall 🙂

    Hålslaget lyckades jag faktiskt rota fram igår, och det kommer att demonstreras av en
    viss kattherre i bloggen i nästa vecka 🙂

    Glada Tjejsnackhälsningar!

  • Kassia&Silvana

    Det ser vi fram mot! 🙂

  • Hehe, får maila länken till Knut Knutson och höra vad han säger om värdet på hålslaget 🙂

  • haha…. Jag är precis likadan. Avis som fan…. SÅ, jag tittar helt enkelt inte på Antikrundan. 🙂 Ett rikt inre liv är faktiskt superbra och du (säg inget till Frasse bara) men Frasse är ju antik så. *fnissar*
    Han kanske är värd nåt?! hihi

  • Inkan o Ligan: Jag är också försiktig med tittandet, man måste vara snäll mot sig själv 🙂
    Haha, lovar att inte säga ett jam – jag menar ord till Frasse – SÅ sårad han skulle bli 🙂
    Frasse representerar för övrigt ett GIGANTISKT känslokapital och det räcker långt 🙂
    Glada Tjejsnackhälsningar från Gunilla

  • Mycket bättre än alla saker man kan få för pengar. Sådeså… 🙂

  • Så sant, så sant – och förresten gillar jag mitt gamla hålslag också – mer info om detta i bloggen 🙂


Annons

Senaste från allas

Laddar nästa sida…