Annons
Annons


Tjejsnack med Gunilla: Klimakteriet – hormonerna rasar men ämnet är tabu…


Det drabbar alla kvinnor. Ändå talar vi aldrig om det. Åtminstone inte om alla aspekter av – håll i er, nu kommer det – KLIMAKTERIET!

Tjejsnack-krönikören Gunilla Hedenby är lycklig särbo med exmaken och lika lycklig sambo med katten Frasse.

I ett mail ber vår Tjejsnackkompis Marie mig skriva om detta i dubbel bemärkelse heta ämne. Enligt Marie är det ok att prata om värmevallningar, men inte om den ångest som många drabbas av. Även Majvor har skrivit om de heta vågorna, som förr berodde på förälskelse men nu har andra orsaker…

Jag har exakt samma erfarenheter som du, Marie! Vissa sidor av klimakteriet verkar vara tabubelagda. Varför är det ok att snacka om vallningar vid fikat, men inte om ångest och oro? Eller kraftlöshet, som jag drabbats av? Är det verkligen bara jag som lider av detta?

I familjen är oförståelsen kompakt.
– Jag märker ingen skillnad, du har väl alltid sett slöandet som tillvarons höjdpunkt, säger särbon.

Ingen tröst där, alltså. Därför vänder jag mig nu till er, kära Tjejsnackkompisar. Är det någon av er som i det tysta lider av följande besvär?

* Kraftöshet.

* Molångest.

* Minskad livsglädje.

* Mild åldersnoja.

Min gynekolog sa att många förtränger symtomen för att de inte vill inse att de är äldre. Tantskräck, alltså. Och visst, vi ska inte gräva ner oss för att vi är i klimakteriet, men jag orkar inte försöka verka yngre – det tar för mycket på min redan försvagade kropp!

Så vad göra? Jag ser fyra vägar till lättnad. (Utelämnar motion – erkänner villigt att jag är djupt fördomsfull och misstrogen och tycker att denna lösning får alldeles tillräckligt med reklam.)

1. Ta den hjälp du hittar i form av tips och medikamenter.

2. PRATA om lidandet, delad börda är lättare att bära!

3. Skaffa katt! Eller någon annan pälsklädd vän som ger dig villkorslös kärlek. Ingen kan som min katt Frasse få mig att le när jag ligger där kraftlös och ältar hur orättvis världen är.

4. Använd samma mantra som min moster Rut, salig i åminnelse. När man frågade henne hur det var sa hon alltid:

– Tja, man får jävlas med det.

Moster Rut var en väldigt tapper kvinna…

Varför pratar vi inte om vissa klimakterieproblem? Finns det andra saker vi inte talar om, som borde ”upp på bordet”? Vad gör du för att må bra? Alla tips mottages tacksamt, även från er som ännu inte hamnat i klimakteriet!

Träffa oss även på vår blogg: Gunilla och Frasse!

Hjälp oss skapa Tjejsnack!

Mejla och kommentera, föreslå ämnen, tyck till om krönikorna, om livet, allt du känner för! Skicka gärna med ett foto! Alla införda bidrag honoreras. Mail: [email protected] och [email protected]. Brev: Allas, Tjejsnack, 205 35 Malmö.

Annons

(6)
(0)


Annons

  • 44 år… och i 3-4 år har detta pågått. Jag är dock väldigt öppen med det och kan skoja om mig själv och mina besvär 🙂 .

    Jag blev så jätte glad när jag äntligen förstod vad det var som var fel på mig… Ingen allvarlig sjukdom utan ”bara” klimakteriebesvär!

    Mensen började ju försvinna och numera kommer den bara typ 1-2 ggr per år, mycket skönt 😉 !

    Men annars började det egentligen med att jag fick jätte svårt att sova, och speciellt i sängen. Först myrkrypningar, och sedan krypningar i hela kroppen under natten! Hopplöst att sova såna nätter.

    Och just när varje vallning börjar så går det en kraftig obehagskänsla och smärta ut i armar och ben. Jag drar efter andan och sliter åt mig nåt papper och börjar vifta hysteriskt, medans jag flämtar ur mig ett långt… puuuuuh….!!!

    Jag svettas inte så mycket (än) när detta sker, utan blir bara sjukt varm och illröd i ansiktet, super varm i nacken och oftast även på låren… puuuh…!!! Och man kastar av sig täcket med ett hysteriskt stön, haha 😀 .

    Men jag tycker att den olustiga känslan och krypningarna är allra värst, helt klart!

    Kram till dig fina Gunilla, och nosgos till Frasse <3 //Nettis

  • Hej! Nettis!
    Först måste jag säga: Så himla glad jag är att du berättar detta! Som jag skriver i krönikan är det inte helt lätt att hitta människor som är öppna om det här, och då blir samtalen ofta lite ytliga och allmänna och man får inte den feed back man så gärna vill ha.
    Känner igen det där med obehagskänslan vid vallningar, kan få det ibland på natten, och jag svettas inte heller så mycket, men det blir nästan en ångestkänsla och sedan är det svårt att somna. Myrkrypningar har jag också ibland och det kan vara rena tortyren!
    Du var ju väldigt ung när det började, förstår att du blev orolig när symtomen kom, för det är ju inte det första man tänker på i den åldern. Jag tänkte inte heller på det fast jag var i helt rätt ålder, men jag satte helt enkelt inte symtomen – vitalitetsförlust, allmän olustkänsla, en känsla av att ”oljan hade försvunnit i lederna” – i samband med klimakteriet, det var gynekologen som påpekade det. Och det var då jag kände mig lite ”lurad”. Varför var det ingen som hade pratat om de här problemen? Så ovanlig kunde jag
    väl ändå inte vara?
    Jag är också väldigt öppen om mina klimakterieproblem – tror det är bra, för det känns trots allt lite lättare när man vet att man inte är ensam om sina besvär.
    Tusen tack för din fina kommentar!

    Många kramar från TjejsnackGunilla – och tassklappar från Frasse <3

  • Krönikören

    Men va?! Jag har skrivit ett låååångt inlägg – och så är det borta! Neeeej. Har ni det där någonstans i systemet?

  • Åh, så förargligt! Jag har kollat men hittills inte hittat något. Men kollar vidare och ska höra mig för om saken!

  • Nu verkar det som sagt funka igen, åh, så jobbigt det är när det strular! Om du orkar skriva igen blir jag jätteglad – är så nyfiken på vad du har att säga om detta! Kanske systemet inte pallar för långa inlägg? Bara en tanke…

  • Ett tips: Jag brukar skriva långa inlägg på ett worddokument först och så kopiera in det. Då har man det kvar om det strular 🙂

  • Krönikören

    Okej. Då tar vi det igen. I två delar.

    Svar: Tack! Jo, jag har ritat själv (trodde jag väl aldrig att jag skulle göra). Roligt att du uppmärksammade min lilla illustration. Jag ritar i paddan (Jag älskar min padda! Oh yes – I’m av very materialistic girl!), med pekfingret. Den bilden är min premiär!

    Om det är någon som undrar vad vi pratar om så hittar du svaret här: http://metrobloggen.se/antligenmandag/2013/04/08/skarpning-pa-skrapfronten/

  • Krönikören

    Bra ämne att ta upp! Och dina tips är både kloka och jordnära.

    När jag vaknade på nätterna, genomvåt, trodde jag först att jag hade fått cancer. Någon tid innan hade jag nämligen hört att det är vanligt med feber då. Att det var klimakteriet hade jag inte en tanke på – tyckte jag var för ung.

    Min gynekolog tog mig ur den villfarelsen på ungefär två sekunder med orden: ”Bah! Jag var 43 när det började!”

    Däremot är jag nog inte speciellt drabbad av de övriga otrevligheterna. Antagligen för att min mamma dog i samma veva så åldersnoja, nedstämdhet och kraftlöshet gick liksom in i sorgen. Sen dog min pappa 1,5 år senare så det var bara att trampa på i samma spår. Lite som din moster Rut.

    Vallningarna fick jag ner på en minimal nivå med hjälp av auyrvediska preparat. Kanske de hade effekt mot det övriga också, vem vet.

    Ha en vettig och svettfri helg!

  • Krönikören: Åh, så avis jag blir på dig som kan teckna! Önskar att jag hade den talangen, för det är ju inte bara att man ska se vad det föreställer utan man ska ju göra det speciellt också 🙂 Jättekul
    ”skärptjej” du har i senaste inlägget!
    Glada Tjejsnackhälsningar från Gunilla

  • Krönikören

    Förresten. Är du säker på att det bara var en påse skärp som slank med? Har du inte en ”ta-tag-i-senare/nostalgi-låda” stående någonstans? 😉 Min står i klädkammaren. Eftersom allt annat därinne blir mindre tänkte jag att den också borde krympa och bli mer lätthanterlig med tiden 🙂

  • Krönikören: Tack för att du delar med dig, jag tycker verkligen att det behövs mer öppet snack om detta som alla vi kvinnor drabbas av. Tror att det är många som liksom du inte förstår att det är klimakteriebesvär, utan tror att symtomen har andra orsaker.
    Fast det ÄR ju svårt att särskilja – när man mister två så viktiga människor i sitt liv så tätt som du gjorde, så är det ju självklart att man mår dåligt.
    Jag tar en halv östrogentablett om dagen och det hjälper mot vallningarna – jag lider inte av svettningarna, men det känns oerhört obehagligt precis när det ska komma en vallning. Kanske hjälper det lite mot det andra också, jag vet inte, men det hade förmodligen varit värre utan östrogenet.
    Varma(!) Tjejsnackhälsningar från Gunilla

  • Haha, ja man kan ju alltid hoppas att ”svårt att göra sig av med”-lådan krymper bort sig själv med åren så man slipper ta ansvaret för att slänga prylarna 🙂
    Självklart har jag massor som ligger och väntar på att någon av ungarna ska vilja ha det, eller komma till användning på annat sätt, eller… eventuellt då… slängas… men det är svårt… 🙂

  • Krönikören

    Men det är ju det som är det roliga: Jag kan inte teckna. Men med moderna hjälpmedel så kan till och med en teckningsanalfabet få till en skiss!

  • Säger du det… hm, jag undrar om det finns något datorprogram i världen som kan få mig till att skapa en rolig teckning 🙂 Men kanske jag testar en dag 🙂

  • Det är nåt som pratas väldigt lite om. Nån form av skamstämpel faktiskt. Oklart varför dock?! 🙂
    Men kvinnoproblem är ju trots allt inte speciellt viktiga tyvärr. Jag lider inte av vallningar eller annat och det är gott så. Urinträngningar däremot och det har jag inte förstått förrän jag till slut masade mig iväg till en gynläkare att det var klimakteriet det berodde på. Har ju en underbar läkare på vårdcentralen, men även hon trodde dom första fyra gångerna att det var urinvägsinfektion. Lite irriterande, då jag ju åt pc alldeles i onödan. 🙁 Sen har möjligen en hel del sömnproblem och trötthet, med det hela att göra. Men som sagt, vad vet jag. Svårt att fråga nån och det finns inte jättemycket att läsa.

  • Hej kära Gunilla! Som vanligt hittar du ett ämne som är ”som huvudet på spiken”! Bra att Marie vågade ta upp detta. Måste säja att det var väldigt skönt attt höra att det är fler än jag som känner av de här åkommorna. Ibland tänker jag att man skulle ha den arma själen i en mitella,för då skulle folk nog orka lyssna om man säjer att man inte mår bra. Nu är det alltid standardfrasen ”hur är det? Jo tack ,bara bra” och det kan kännas lite jobbigt . Allting är ju inte bra ,inte för någon.- Lite tips från mej: 1.Ta på något vackert plagg som du trivs i. 2.Gå till frissan ,man kan göra en ”halvbehandling” med några slingor,behöver inte kosta så mycket.
    3.Sjung,det sätter fart på endorfinerna! Detta har räddat mej många,många gånger. Ha en bra och förhoppningsvis glad vecka! Kramar o klappar från Mona

  • Inkan o Ligan: Tack för din givande kommentar, tror att många känner igen sig i det du skriver.

    Visst är det konstigt att det talas så lite om detta. Vi pratar ju hela tiden om andra krämpor och vad vi gör för att må bättre, så varför inte om detta?Jag tror vi är många som liksom du inte vet vad det handlar om när symtomen kommer. Och då blir det ju lätt att man försöker hitta fel i sin livsstil och går omvägar, i stället för att behandla symtomen på ett effektivt sätt. Som du, när du fick penicillin i stället för östrogen – antar jag! – som hjälper mycket bättre mot trängningar.

    Många får också nattsömnen helt förstörd, och tror det beror på stress och oro när det i själva verket är hormonerna.

    Skönt att du fick hjälp till slut, även om man inte blir helt som ny så känns det lite lättare när man vet vad det är, och har en strategi för att minska symtomen 🙂

    Glada Tjejsnackhälsningar från Gunilla

  • Mona G: Åh, vilka bra tips du ger, hoppas massor av tjejer följer dem! 🙂

    Liknelsen med själen i mitella är ju verkligen ”huvudet på spiken” för visst önskar man många gånger att man led av något konkret, som just en bruten arm, så man kan gå omkring med mitella och få massor av medlidande 🙂 Fast det är i och för sig inte kul att bryta armen heller, jag vet, för jag har gjort det… Men jag fick massor av stöd och sympati 🙂
    Att det hjälper att sjunga kan jag skriva under på, känner mig alltid mycket gladare och hoppfullare när jag har varit och sjungit med Gabriel Forss och alla körkompisar i Du kan sjunga gospel-kören: Måste vara underbart att ha sången och musiken som yrke, som du och Gabriel 🙂

    Ha en härlig och glad vecka du med
    Glada Tjejsnackhälsningar från Gunilla

  • Solo

    Vill rekommendera bioidentiskt progesteron som man kan beställa via nätet. ”ProgesterAll” kan man googla på.

  • Solo: Tack för tipset! 🙂 Har googlat och den verkar ju ha ett väldigt brett användningsområde enligt beskrivningarna. Intressant att den är för utvärtes bruk.
    Glada Tjejsnackhälsningar från Gunilla

  • 58-årng

    Vallningarna var här ”milda” så där var det inga problem. Men däremot humörsvängningarna, kände mig jättedeppig och ibland nästan gråtfärdig utan att veta varför, försökte hitta information om den psykiska biten av klimakteriebesvär, men det var bara dessa J…a svallningarna man kunde läsa om. Frågade min Gyndoktor men kunde inte få något tips på litteratur eller informationshäfte om detta. Jag skulle vilja jämföra det med ”pubertetsbesvär”. Nån mer som tycker så?

  • 58-åring; Jag har precis samma erfarenhet som du! Verkligen konstigt att det skrivs så lite om detta. Dessutom hjälper ju faktiskt östrogen mot vallningarna – det säger de flesta jag har pratat med i alla fall – så det problemet är ju relativt lätt att åtgärda.
    Själv har jag turen att ha en mycket bra gynekolog, som hjälpt mig på alla sätt som står till buds. Att jag sedan känner mig hängig och liksom ”svag” ändå, är väl inte mycket att göra åt 🙂
    Håller med dig om att det påminner lite om ungdomens hormonsvängningar, men eftersom kroppen är äldre blir det svårare att klara omställningen, tycker jag. Stoppa åldrandet, nu!!
    Glada Tjejsnackhälsningar från Gunilla


Annons

Senaste från allas

Laddar nästa sida…