Annons
Annons


Vi band ett rep mellan oss – för att leva eller dö tillsammans

Aldrig förr har så många människor tvingats lämna sina hem. Familjen Sadeqi en av många som korsat världens just nu dödligaste gräns – Medelhavet. I en simpel gummibåt rodde de mot ett okänt mål.


Flykten över Medelhavet

Pappa Fazel och mamma Shamse tillsammans med barnen Benyamin, Linda och Asal.

Pappa Fazel och mamma Shamse tillsammans med barnen Benyamin, Linda och Asal.

AV SUSANNE STAMMING FOTO: SUSANNE STAMMING, IBL

I totalt mörker satt familjen Sadeqi: pappa Fazel, mamma Shamse Naseri-Mir Hesari och barnen Asal och Benyamin i en gungande gummibåt mitt ute på Medelhavet, blöta och osäkra på riktningen de skulle ta.
– Styr mellan det röda och vita ljuset, sa mannen som sålde oss båten. Annars kommer den turkiska polisen att ta er innan ni når Grekland, berättar Fazel.
Han hade inget val. Livet i iranska Kurdistan hade blivit mer och mer omöjligt. Han var i opposition mot regimen och dessutom hade han blivit kär i en kristen kvinna och kunde inte tänka sig ett liv utan henne.
– Jag jobbade som svetsare när jag träffade Shamse första gången. Hon bodde granne med en av mina mostrar, men ingen visste att hon inte var muslim och att hon tillhörde en kristen minoritet, annars hade de nog försökt stoppa allt tidigare, säger Fazel och Shamse nickar.

Hustrun torterad

De fann varandra, blev förälskade och ville gifta sig. Men då avslöjades allt och snabbt fick paret både lokala myndigheter, familj och släkt mot sig. Det var mycket hotfullt och de fruktade för sina liv.
– Hon sågs som en fiende, en oren. Vi fick fly till en annan stad och fick leva under tagna namn för att ingen skulle hitta oss och vi fick gifta oss i smyg.
Fazels pappa dog en tid senare och hoppet väcktes om att de skulle kunna återvända till sina hemtrakter. Kanske hade hatet lagt sig.
– Men inget hade förändrats. De torterade Shamse och ville döda våra barn. Vi kunde inte lita på någon. Säkerhetspolisen förstörde allt vi hade och efter det vågade vi inte vara kvar längre.
Fazel och Shamse flydde till Turkiet. De sökte asyl men fastnade i byråkratin i två år. De överlevde som så många andra på grund av FN:s hjälparbete i området, men en dag blev Shamse attackerad i parken av män som letade efter henne och Fazel. Hon blev räddad, men svårt slagen.
– Jag var helt svartblå efteråt och hemskt orolig. FN-polisen hjälpte oss och de höll vakt utanför huset där vi bodde. Men efter några dagar fick vi klara oss själva igen, säger Shamse, som är övertygad om att männen var utsända från regimen i Iran.
– Det var inte första gången.

Sista hoppet

Familjen såg ingen annan utväg än att fly längre bort från det hot de kände kom allt närmare.
– Vi hade ju två barn. Det gick inte att leva som vi gjorde. En dag skulle vi inte bli räddade.
Det fanns bara ett hopp, Europa. Men att ta sig dit var inte det lättaste.
– Som tur var träffade vi en kvinna som stöttade oss. Hon gav oss råd och en lapp med ett utdrag ur Bibeln. Jesus Kristus kommer att hjälpa er, sa hon till oss. Bara ni ber tillsammans, berättar Fazel.
De begav sig till det vandrarhem hon föreslagit och där träffade de en kurdisk landsman som de vågade prata med.
– Vi fick förtroende för honom. Han berättade att smugglare tog 15000 dollar för att köra någon till Grekland. Jag sa att vi bara hade 2000 dollar sparade och hur gärna vi än ville kunde vi inte gå hela vägen med de små barnen, säger Fazel.
Men mannen sa att det fanns en annan väg, även om han inte rekommenderade det. De kunde köpa sig en gummibåt och försöka korsa Medelhavet ensamma.
– Det skulle vara mycket farligt, sa han. Men jag tyckte inte vi hade något val och då gav han oss en adress där vi kunde köpa en båt.
Fazel och Shamsi köpte gummibåten med den lilla motorn, men hade bara råd med flytvästar till dottern Asal och sonen Benyamin. Sedan gjorde de precis som de blivit tillsagda. Gömde båten vid ett ödehus intill stranden tillsammans med tre resväskor där alla deras ägodelar fanns.

Annons
Gilla Allas.se på Facebook
Livet för Fazel och Shamse i iranska Kurdistan hade blivit mer och mer omöjligt.

Livet för Fazel och Shamse i iranska Kurdistan hade blivit mer och mer omöjligt.

Som en bomb

Efter det var det väntan. Väntan på att turisterna skulle lämna stranden framåt kvällen.
– Vi försökte klä oss som dem för att inte bli upptäckta.
Klockan elva på kvällen pumpade de upp båten och tog den mot havet.
– Det var tungt och svårt. Men det var viktigt att vi var ute i vattnet exakt klockan tolv för då skulle en stor färja passera och den bästa tidpunkten var direkt efter, säger Fazel.
Svallvågorna från större fartyg skulle lätt kunna få den lilla gummibåten att välta eller skadas. Tajmingen var viktig.
– Men vi väntade och väntade. Ingen större båt kom och klockan blev ett på natten. Till slut var vi tvungna att chansa och ge oss iväg. Vi band fast ett rep mellan oss, så om vi föll i vattnet skulle vi alla drunkna tillsammans eller klara oss tillsammans.
Fazel puttade ut båten den sista biten, hoppade i och startade motorn. Då plötsligt kommer färjan.
– Det var ljus överallt och de stora vågorna slog mot oss. Det enda vi kunde göra var att be som kvinnan sagt åt oss. Vi var så rädda. Båten hoppade som att det var en bomb under den. Jag trodde vi skulle dö. Jag ropade på Gud att hjälpa oss, att ta hand om mina barn.
Men familjen klarade sig. De hittade rätt mellan det röda och vita ljuset i horisonten och efter ungefär fyra timmar på Medelhavet nådde de Kos, den grekiska ön som skulle bli deras första plats i Europa. Det var tidig morgon och ännu var de ensamma.

Bodde i koja

– Vi var genomblöta, men lyckades dra upp båten på stranden. Jag tog sönder den med en kniv, gömde den och tackade Jesus för att han räddat oss. Sedan dess har jag ändrat min tro, säger Fazel.
Det var den 18 augusti 2009. Utmattade somnade de i sanden intill några fikonträd och vaknade inte förrän en trevlig man kom och väckte dem mittpå dagen.
– Han bjöd oss på kaffe och smörgås på sin restaurang. Han hade sett oss komma och varit noga med att låtsas som ingenting när polisen frågat. Vilken fantastisk människa, säger Shamse.
Mannen berättade att de måste ta sig till Athen med färjan. När han förstod att familjen inte ordnat med biljetter gick han genast och fixade fram fyra biljetter, men båten skulle inte gå förrän sex dagar senare. Nu var goda råd dyra. Fazel hade inte pengar till både boende och mat så länge.
– Vi hittade några kartonger och trädbitar, sedan byggde vi en liten koja vid träden på stranden. Jag fortsatte läsa Bibelversen på lappen tills jag kunde den utantill. Hela tiden hoppades jag på att vi inte skulle bli upptäckta. På dagarna låtsades vi vara turister och på nätterna sov vi i vår hydda.
Till slut fick de hjälp av mannen igen. Han hittade ett hus för dem att bo i den sista tiden.
– Han handlade stora påsar med mat till oss. Vi fick lakan, bröd, ljus, tändare, leksaker till barnen. Det hade räckt för en tiobarnsfamilj allt han köpte, säger Shamse.
Några dagar senare befann de sig på färjan till Athen. De fann andra kurder att prata med och började förstå att Grekland kanske inte var den lättaste platsen att bo på som flykting. Att få asyl verkade omöjligt.
– Då såg vi en stor kyrka vid en park och sökte oss dit.

Döptes i flykten

Prästen visade sig vara från Iran och hälsade dem med glädje. För första gången på länge fick de duscha och byta kläder. Fazel berättade för prästen att han ville döpa sig så fort som möjligt. Jesus hade ju räddat dem.

Barnen Benyamin, Linda och Asal.

Barnen Benyamin, Linda och Asal.

– Men prästen sa att jag måste läsa på först. Man måste vara säker och verkligen förstå, berättar Fazel som fick både hemläxor och gå Bibelkurs.
Efter nio månader, den 21 maj 2010, fick han döpa sig.
– Då jobbade vi i kyrkan, lagade mat och hjälpte till. Det brukade vara runt 150 personer som fick sin mat genom församlingen.
Han och Shamse rörde sig bland de andra flyktingarna och informerade om hjälpen i kyrkan. En dag stoppades de av polisen som frågade efter deras papper.
– Vi hade ju inga och som tur var lyckades vi undkomma genom att låtsas ha ett gräl om vem som glömt dem hemma, säger Fazel och tittar på Shamse som skrattar.
– Det kan alla känna igen sig i, ler hon.
Hela tiden och varje dag försökte de tjäna ihop mer pengar för att ha råd med att få någon att smuggla dem vidare. Till slut lyckades de, med lite hjälp, att betala det som behövdes för fyra platser i en lastbil. Att resan gick till Sverige var mest en slump.
– Några blev avsläppta i södra Sverige, några i Finland och vi släpptes av i närheten av Boden på en grusväg mitt i skogen. Som tur var mitt i sommaren 2010.

Ingen återvändo

De gick mot staden med sina två barn och fick hjälp att hitta till Migrationsverkets hus.
Det var dagar av stress och rädsla för att bli avvisade. Shamse blev sjuk och på grund av sina dåliga levervärden inlagd på sjukhus under en tid.
Livet i Sverige blev korta perioder på flera olika platser. Shamse födde sitt tredje barn, som fick namnet Linda. Hela tiden har de jobbat med att försöka få myndigheter att förstå att de skulle riskera livet om de skickades tillbaka till Iran.
– Hittills har vi fått avslag, men vi ger inte upp hoppet. Nu bor vi utanför Borås och besöker gärna Pingstkyrkans gudstjänster.
– Vi är inte rädda för framtiden längre, men mardrömmarna från vårt tidigare liv återkommer hela tiden. Vi vet att den iranska ambassaden i Athen filmat oss när vi protesterat mot dem. Vi kan aldrig återvända.
Vår dröm är att få stanna här och att få börja jobba. Fazel och Shamse tittar på varandra som två nyförälskade.
– Ibland måste man göra saker i livet för kärlekens skull.

Här är familjen Sadeqi
Namn: Fazel Sadeqi och Shamse Naseri-Mir Hesari.
Ålder: 41 och 36 år.
Barn: Asal, 9 år, Benyamin, 7 år, och Linda, 4 år.

I överfulla båtar korsar över 200 000 migranter havet varje år.

I överfulla båtar korsar över 200 000 migranter havet varje år.

Världens farligaste flyktväg
* Cirka 207 000 människor försökte göra resan över Medelhavet år 2014.
* Första halvan av 2015 hade redan 137 000 personer flytt. Aldrig någonsin har så många flyktingar kommit till Italien och Grekland. Det är en ökning med 83 procent.
* Medelhavet anses i dag vara världens farligaste migrantväg. 8 av 10 migranter som dött på flykt till ett nytt land i år har dött där.
* Sedan millennieskiftet har 29 000 flyktingar mist livet på vägen till Europa.
* I juni i år hade över 1 800 migranter omkommit när de försökt ta sig till Europa över Medelhavet.
* En tredjedel av dem som gör resan kommer från Syrien. Näst största gruppen är från Afghanistan och Eritrea.
* Orsaken till flykten är krig, förtryck och fattigdom.
Källor: FN:s flyktingorganisation (UNHCR), International Organization for Migration (IOM)

Båtkatastrofer på Medelhavet
2015
19 april: Cirka 900 migranter befaras ha drunknat halvvägs mellan Libyen och italienska ön Lampedusa.
12 april: Cirka 400 migranter befaras ha omkommit utanför Libyens kust.

2014
14 september: Cirka 200 migranter befaras ha omkommit öster om Tripoli.
10 september: Cirka 500 migranter befaras ha drunknat utanför Malta.
22 augusti: 170 migranter befaras ha drunknat utanför Tripoli.

2013
3 oktober: Cirka 500 migranter befaras ha dött utanför Lampedusa.

Visste du att…
…i  juni 2015 deltog den svenska kustbevakningen i sin första räddningsinsats på Medelhavet. Fartyget Poseidon undsatte 262 flyktingar i en överfull träbåt.

LÄS OCKSÅ


(7)
(0)


Annons


Annons

Senaste från allas

Laddar nästa sida…