Kvinnor lever ute på ett rakat. Det är inte kul.
Vi lever i ett vidare normklimat i dag.
Man kan välja vilken typ av kvinna man vill vara.
Det blir inte samma killfokus längre. Det kanske handlar mer om en själv.
Det är viktigt att zooma ut och lyssna på andra människors livsberättelser-
så att man kan berika sig själv med större perspektiv.
–Välkomna till mitt slott, tjejer. –Tack så mycket.
Kul att ni ville komma hit till mig och min bjudning.
Jag har bakat, och jag har lyssnat. Och ni har också lyssnat.
–Har ni fått arbeta med hjärnan? –Eller med hjärtan, kanske.
Med själen. Det är befriande att bara kunna lyssna.
Jag har lyssnat på Lillforsa Lejdis av Karin Jansson.
Det är en Storytel Original.
Den finns bara på Storytel och är producerad bara för Storytel.
Det var väldigt mycket hjärta för mig.
Hon som läste in är från Värmland och pratar så jättegrov värmländska.
Den utspelar sig i Lillforsa, en liten värmländsk by.
På 50-talet ska de starta ett kvinnohockeylag.
Det var lite som att man ville sitta så här ibland.
Och så var det lite romance och så. Lite mysigt.
Men jag antar att det inte tas emot helt positivt, det här.
Nej, gud. Jag tänker så här. Hur kvinnliga idrottare har det i dag-
speciellt i mansdominerade sammanhang.
Du kan tänka dig 50-talet i fucking Värmland.
Nej, nej, nej.
Jag tror att huvudtemat kan man tolka lite som man vill.
Men för mig... Jag tolkar det som en feministisk kamp.
Och att det handlar om systerskap och vad man kan göra tillsammans.
Kvinnor lever i ett patriarkat. Det är inte kul.
Det finns så mycket fördomar. Sen är det också bara vanligt hat.
Och så mycket skeptismen. Kvinnokroppen är väl inte till för att...
Var det inte så att de på riktigt trodde-
att kvinnokroppen for illa av idrott?
Så även läkare motarbetade?
Var de medvetna om att kvinnor födde barn?
Det var väl inte så jobbigt?
Det har länge funnits en historia-
av att det skulle vara farligt för reproduktionsorganen-
att studera för kvinnor.
No possibly för kvinnor.
Men också dåligt med idrott, så klart.
Jag har själv spratt handboll hela min ungdom.
Och det har präglat mig väldigt mycket.
Att få också ett fysiskt systerskap.
Att vi använde våra kroppar på ett sätt-
som kanske var lite icke-normativt då.
Vi var svettiga jämt, hade blåmärken jämt och blå tider.
Vi kämpade tillsammans på planen och blev som en familj.
Därför tyckte jag att det var så spännande.
Hur tänker ni att könsrollerna... Hur skulle ni beskriva dem i dag?
Det är klart att vi lever i ett betydligt vidare normklimat i dag.
Min dotter är 21 och det som är skillnaden-
är att vi var så jäkla orienterade kring att hitta killar.
Och min dotter, de har inte pojkvänner längre.
De bara ligger runt?
Ingen pratar om att bli ihop med nån.
Det blir inte samma killfokus längre. Det är inte lika viktigt.
Det är en helt annan frihet i dag.
Man kan på ett helt annat sätt välja vilken typ av kvinna man vill vara.
Jag försöker att pussla mina dotter till att det inte ska vara en kamp-
utan mer självklart. Ta din plats.
Jag tänker också hur det var med sexualiteten.
Från att man var 15 till 20-
då var det en sån hårstigma om nån låg med nån.
Nu är det inte alls så. Nu kan man ju ändå hålla på lite.
Alltså, har jag hört.
Vi har verkligen haft en så stark feministisk påverkan-
av att den kvinnliga sexualiteten får stå i centrum.
Systerskap för mig är att mina kvinnor i mitt liv är som min familj.
Jag önskar att det kan vara så för alla andra.
Att man ställer upp för varandra oavsett-
i den här världen som inte är så lätt för oss.
Men det var kul att höra era tankar om det här.
Nu ska det bli kul att höra vad du vill lyssna på.
Ja.
Jag var nyfiken på psykoser.
Jag har gått så jävla mycket terapi. Från att jag var 18 och nu är jag 40.
Det kan vara vem som helst.
Det är väldigt utbrett. Det är bara det att vi inte pratar om det.