Hanna drabbades av en svår förlossningsskada – fick stomipåse
I dag – efter fler än trettio operationer – är hon nästan återställd.
När Hanna Öhman åkte in till BB i Sunderbyn i november 2011 var lyckan total. Hon födde en frisk dotter som fick namnet Selma. Familjen såg fram emot att få njuta av bebistiden och lära känna den nya familjemedlemmen, men tyvärr gick de första bebisåren förlorade för Hannas del. Varje dag innebar smärta, sorg och tårar.
– Det fanns så många roliga saker jag inte kunde göra tillsammans min dotter på grund av den förlossningsskada jag fick. Jag kämpar fortfarande med att acceptera, och stundvis även förlåta, mig själv, säger Hanna.
Hanna Öhman hade en snabb förlossning och fick allvarlig förlossningsskada
Vi går tillbaka till vintern 2011. Förlossningen gick i racerfart; efter bara tre krystvärkar gjorde lilla Selma en så snabb entré att varken Hanna eller barnmorskorna var beredda på det. Detta ledde till en bristning från slidan hela vägen ner mot ändtarmen och även en bit upp i tarmen. Barnmorskan gjorde dock bedömningen att det gick att åtgärda skadan direkt, i sängen.
I dag vet Hanna att detta sannolikt var en av anledningarna till de fortsatta problemen.
– Min skada var stor och bedömdes som ”en sfinkterruptur grad 4” (se faktaruta), en allvarlig förlossningsskada. Den typen av skador ska alltid åtgärdas under rätt förutsättningar, men då visste jag inte att min skada var så omfattande, säger Hanna.
Hon fick åka hem efter två dagar och uppmanades att höra av sig om något var oklart.
Fakta: Hanna Öhman
Ålder: 39.
Familj: Adam, 33. Barnen Selma, 12, och Vince, 4.
Bor: Älvsbyn.
Blogg: (Är inte aktiv på bloggen men jag har trots detta många läsare som hittar bloggen genom Google. Bloggade och berättade öppet om alla problem mellan 2015 och 2019 så det finns mycket att läsa för kvinnor som kanske nu är i den situation som jag var då) hannaohman.vimedbarn.se.
Då hon lämnade BB fick hon ett häfte med allmän information om sfinkterskada och vad hon skulle tänka på den närmsta tiden. Hanna minns att det stod: ”Ät Alvedon mot smärta. Ät fiberrik kost för att inte bli hård i magen. Du kan ha problem de närmaste veckorna att hålla gaser och avföring.”
– Jag fick det där häftet och muntlig information om skadan, sen var det liksom inget mer. Inte något om att jag skulle vara uppmärksam på det ena eller andra utan mer: ”Om några veckor är allt som det brukar.” Så jag packade ihop mina saker och åkte hem. Tänkte att det här blir bra och nu ska jag få mysa med Selma.
Kunde inte gå och tog piller mot smärtan
Ganska snabbt efter förlossningen började Hanna få ont, men det var först en månad senare som smärtan ökade kraftigt. Inledningsvis gjorde det ont i rumpan, särskilt då hon satt och promenerade. Hon kopplade först inte ihop det med bristningen hon fått, utan utgick från att det är naturligt att få smärtor efter en förlossning.
– Min skada var inget att oroa sig för, det hade jag ju fått höra på BB. Jag trodde inte att min värk i stjärten kom från förlossningsskadan.
Jag höll på att bli galen, så ont hade jag
Men för varje dag som gick ökade besvären och Hanna tänkte att hon kanske hade fått hemorrojder.
– Jag började ta stolpiller mot smärtan, men det hjälpte inte alls. Jag fortsatte tro att det handlade om något annat, inte att det var min skada som spökade.
Vid återbesök hos en annan barnmorska ett par veckor efter förlossningen fick hon frågan om allt gått bra och om några komplikationer uppstått? När Hanna berättade att hon fått en sfinkterruptur grad 4, förändrades barnmorskans ansiktsuttryck från lugnt och avslappnat till att bli allvarligt.
– Då insåg jag att det här inte alls var bra, att jag kanske borde ha tagit bättre reda på vad förlossningsskadan innebar. Hon sa att jag skulle höra av mig om det blir värre.
Smärtorna gav inte med sig utan fortsatte öka. Stundtals hade Hanna så ont att hon inte kunde stå upp, gå eller förflytta sig från köksstolen till diskbänken. Och ju värre smärtan blev desto mer påverkades hennes humör, ork och mående.
– Jag höll på att bli galen, så ont hade jag. Tårarna rann när det var som värst. Jag kunde inte ta hand om mitt barn, eftersom jag inte kunde röra mig som jag ville.
Nu fanns ingen annan utväg än att kontakta barnmorskan och be om hjälp. Hanna berättade hur ont hon hade och fick en akuttid samma dag.
Led av svår smärta i 12 år och opererades över 30 gånger
På sjukhuset genomfördes en ultraljudsundersökning av ändtarmen och läkaren konstaterade att skadan var omfattande och allvarlig, och att en inflammation uppstått. Hanna hade tre stora varbölder i ena skinkan och behövde akutopereras.
– Läkaren sa att om de skulle spricka kunde det leda till blodförgiftning, som är livshotande, berättar Hanna, som fick åka hem och packa en väska med kläder och sen var det bara att återvända till sjukhuset och förbereda sig för operation.
Jag skulle aldrig ha accepterat att sys i sängen
Eftersom inga familjerum var lediga fanns ingen möjlighet för hennes man och dotter att stanna. Hanna beskriver situationen som frustrerande och ångestfylld.
– Jag ville inte lämna min dotter. Jag hade så många tankar som snurrade i huvudet. Skulle Selma acceptera mjölkersättningen eftersom jag ammade henne? Allt var oerhört påfrestande mentalt och kändes så fel.
Efter operationen kom beskedet: på grund av skadans omfattning och att bristningen inte hade sytts ihop på rätt sätt, hade nu en fistelgång bildats i ändtarmen.
– Det jag trodde bara skulle bli en operation, resulterade totalt genom åren i över 30 operationer och tolv år av smärta. Det jag vet i dag är att jag aldrig skulle accepterat att sys i sängen. Jag skulle ha tagits till en operationssal, med bra ljus och rätt förutsättningar.
Fick blodförgiftning och var nära att dö
Det var också vid en av operationerna som Hanna 2015 höll på att dö, hon fick blodförgiftning. Lyckligtvis fanns Hanna den gången på sjukhuset efter operationen, vilket gjorde att hon omgående kunde få vård.
– De hade velat behålla mig ett dygn för observation efter en fisteloperation och jag var inskriven på patienthotellet, vilket så här i efterhand var extremt tur. Jag ramlade ihop på badrumsgolvet och ålade mig fram till larmknappen. När jag låg på golvet och stirrade upp i taket tänkte jag. Är det så här jag ska dö? Ska mitt liv sluta på ett badrumsgolv på patienthotellet? Vem tar hand om min familj?
Men Hanna dog inte. Med hjälp av antibiotika lyckades läkarna vända förloppet.
– Jag var på sjukhuset i fem dygn, men jag minns knappt något från de dagarna, alla minnen är suddiga.
Efter blodförgiftningen bestämdes det att Hanna skulle opereras igen och få en stomipåse på magen. Detta för att minska risken för att bakterier skulle komma ut i blodet – och orsaka sepsis igen.
Tog bort stomipåsen och är nästan återställd
Hanna drömde om att få ett barn till, och fick bra stöd och hjälp från sin barnmorska för att våga. Sommaren 2019 kom en liten kille till världen med hjälp av kejsarsnitt.
– Det var en glädjedag och denna gång mådde jag bättre. Nu gick inte de första åren förlorade, som de gjort då Selma föddes. Men det är tungt att prata om, det känns som att jag inte gav Selma en bra start i livet.
I dag är Hanna nästan helt återställd. I samband med en planerad operation 2023 konstaterade läkaren att skadan i ändtarmen hade läkt ihop och att inga fler operationer krävdes.
– När hon väckte mig ur narkosen och berättade att min tarm var hel – då fick jag en chock. Jag trodde att hon skämtade med mig.
Nu kan Hanna leva som vanligt. Tack vare att skadan i ändtarmen har läkt ihop kunde hon ta bort stomipåsen i juni 2023. Då hade den suttit på magen i åtta år.
– Helst ska man inte ha en påse på magen längre än fem år. Jag fick välja om jag ville ta bort den och tog chansen.
Fakta: Förlossningsskador
En förlossningsskada är samma sak som bristning, vilken kan uppstå i huden, slemhinnorna och musklerna i bäckenet. Musklerna sitter mellan slidan, mellangården och ändtarmen. Förlossningsskador delas upp i en fyrgradig skala.
Grad I: Små och ytliga bristningar slida och på blygdläppar
Grad II: Förutom yttre bristningar innebär förlossningsskada grad 2 även att muskler och hud i slidan och mellangården gått sönder
Grad III: Vid förlossningsskada med grad 3 bristningar har den yttre eller inre muskeln i ändtarmen gått sönder
Grad IV (sfinkterruptur): Den svåraste sortens förlossningsskada där både ändtarmsmuskel och ändtarmsvägg gått sönder.
Vaginal förlossning ökar risken för urininkontinens och framfall på längre sikt, risken ökar ju fler barn kvinnan föder.
Drygt tre procent av kvinnor som föder vaginalt (cirka 3500–4000 per år i Sverige) får en bristning som omfattar anasfinktern, så kallad sfinkterruptur. Dessa löper ökad risk att drabbas av framför allt avföringsinkontinens.
Källor: Socialstyrelsen, Mag- och tarmförbundet och Vården.se
Hanna vet dock att tarmfunktionen inte kommer att bli som den var innan hon födde Selma.
– Men jag hoppas kunna träna upp min tarmfunktion igen. Om jag känner mig bajsnödig nu har jag svårt att hålla mig längre stunder. Men huvudsaken är att mina tarmar fungerar och jag lever ett bra liv.
Nu vill Hanna Öhman bryta tabut kring förlossningsskador
Hanna kämpar fortfarande för att kvinnor ska få rätt hjälp och vård efter förlossningsskador och hon har varit öppen med sin resa i både lokal- och riksmedia. Hon har även haft en blogg och startat en podd som tar upp förlossningsskador.
– Det är inget att skämmas för, men jag möter så många kvinnor som skäms över de förlossningsskador de drabbats av.
I dag jobbar vården mer med att förbättra rutiner för hur allvarliga skador ska behandlas. Hanna återkommer ofta till vikten av att man måste våga prata om förlossningsskador och vad de kan leda till.
– Jag förlorade många år, med smärtor som gjorde mig lättretlig och arg. Jag var inte den bästa versionen av mig själv, vilket stundvis är smärtsamt för mig att bearbeta. Min dotter Selmas första år blev inte de jag önskat, vi fick inte den harmoniska och roliga tid vi skulle haft tillsammans, säger Hanna och fortsätter:
– Därför kommer jag att fortsätta prata om det här, i hopp om att hjälpa andra som drabbas och att vården inte slutar uppmärksamma förlossningsskador. Jag vill inte att min dotter i framtiden ska behöva gå igenom samma helvete som jag fått göra.