Ondskan-stjärnan Isac Calmroth singel: ”Vill ha någon som lugnar mig”

Hans mormor var skådisen Basia Frydman och mostern var Rebecka Teper, även hon skådespelare. Ingen av dem lever längre, men Isac Calmroth, 25, för arvet som skådis vidare i släkten.

Hans mamma var konstnär och pappa spelade bas i ett rockband så kreativiteten fanns i familjen och visst lockade den Isac, men eftersom han var bra på matte hittade han istället något slags ”business-identitet”.

– Jag skämdes nästan för att jag var intresserad av konstnärliga intressen och ville inte erkänna att jag var lockad av samma yrke som alla andra i släkten, så jag stängde nog till viss del av den delen av mig. Istället fokuserade jag på till exempel matte och pokémonspelande, säger Isac.

Isac Calmroth är tidigare pokémonproffs

Som tioåring blev han till och med svensk mästare i pokémonspel.

– Jag vann 1 000 dollar och fick åka till USA för att tävla. Eftersom både mamma och pappa var flygrädda blev de osams om vem som skulle åka med mig, berättar Isac när vi ses i en hotellobby på Östermalm i Stockholm.

Hon berättar att han lagt ner pokémonspelandet tills alldeles nyligen då han träffade sina gamla pokémonkompisar. Kanske fick han mersmak på nytt?

Isac syns och hörs mest av alla i lobyn och tar hela rummet så fort han kliver in genom svängdörrarna. Pratar högt och gestikulerar vilt.

Han berättar att som 19-åring kände han sig ganska lost och vilsen. Han drabbades av en inre längtan att ändå testa på det där med skådespeleriet.

– Aldrig har jag varit så nervös som när jag sökte en teaterkurs på Calle Flygare. Det är på riktigt det vidrigaste jag har gjort, säger han.

Men så fort Isac klev upp på den där scenen kunde han inte fatta varför han hade försökt förtränga det i så många år.

– Jag kände direkt en längtan efter att vilja skådespela mer. Det var ju precis det här jag ville syssla med. Jag ville bli skådis och förklarade detta för alla nära och kära. Sedan dess har det aldrig funnits minsta tvekan.

Brodern Linton Calmroth också skådis

Som om det inte vore nog med skådespelare i familjen har ju, som bekant, brorsan Linton valt samma väg. Linton är två år yngre än Isac och kan till exempel kännas igen från serien Limbo.

Bröderna delar lägenhet tillsammans på Gärdet och är varandras bästa vänner.

– Jag älskar min bror mer än världen, han är det finaste som finns, säger Isac.

På frågan om det inte kan uppstå en situation av konkurrens menar Isac att de på riktigt är genuint glada för varandras skull när det går bra. Isac tipsade till och med dem som höll i castingen för Ondskan att han tyckte att Linton skulle söka rollen, trots att det var Isac de ville ha.

– Visst kan vi erkänna för varandra att vi är avundsjuka för vissa roller, men vi tror verkligen på att om man allierar sig så kommer det i långa loppet att gynna båda. Jag tror att vi kommer hjälpa varandra att utvecklas på den här resan, vi lyfter varandra.

Isac Calmroth fick komplimang av Jan Guillou

Jan Guillous delvis självbiografiska roman läste Isac först när han fått huvudrollen som den 16-årige Erik Ponti i TV4:s nya tv-serie.

– Den här berättelsen har alltid varit en film för mig. Jag såg den när jag var tio år och tyckte att den var grymt bra. Därför var det roligt att nu också få nörda ner sig i boken, säger Isac.

Vid ett tillfälle fick Isac träffa Jan Guillou, 79. Han kände sig nervös inför mötet:

– Jan var rätt tillbakadragen, men fin och varm. Efter att ha sett serien sa han ”Du simmar bra!”.

Isac inser att den här rollen blir ett slags vändpunkt för honom i livet och redan står nya rollerbjudanden på rad.

– Det är ju en fantastisk roll att spela, rena drömmen och jag har fått nypa mig själv i armen för att fatta att jag fått spela in den här serien. Det var en grym kemi och stämning mellan alla i produktionen.

Största utmaningen för Isac var att bli mer lågmäld. Han behövde dämpa sitt ganska yviga kroppsspråk och stora personlighet.

– Jag är ju medveten om att jag tar mycket plats så det där behövde jag träna på. En annan utmaning var att lära sig crawla. Isac simtränade så hårt och mycket att kroppen till slut nästan blev mer muskulös än vad som passade för rollen.

Förutom att rollerbjudandena börjar hopa sig antar jag att det gäller även tjejerna?

– Jag hade en relation som varade i två år. Vi delade lägenhet och hade en hund ihop, men separerade som vänner. Jag är singel nu och trivs faktiskt väldigt bra med det.

Vad gör dig kär?

– Blir jag kär så händer det väldigt snabbt. Det är ingen speciell egenskap eller ett utseende jag fastnar för, snarare en känsla. Jag tror att jag dras till ett slags smärta, sorg eller sårbarhet i hennes ögon, ett djup eller mörker. Sedan är det nog bra för mig att vara tillsammans med någon som inte är lika yvig och utåtriktad som jag är, någon som lugnar mig.

Hur var det att spela mot Gustaf Skarsgård?

– Jag har alltid beundrat honom som skådis. Han är verkligen en jättefin person, ödmjuk och trevlig. En inspiration att få jobba med, så vill jag också vara för andra i produktioner. Han spelar ju min pappa som misshandlar mig och trots att det kan vara ganska utmanande scener så fick han mig att känna ett lugn. Han kunde trigga igång mig så att jag fick fram det där hatet inom mig på riktigt.

Påverkades svårt av mammans hastiga botgång

När Isac skulle gå in i rollen, en karaktär som bär på en inneboende ilska och mycket hat, hämtade han inspiration från sin lillebror.

– När vi var 12 och 14 år förlorade vi vår mamma. Det var en känslig ålder för oss båda och min brorsa reagerade med hat. Jag var inte våldsam, men min bror blev väldigt så, han var lack och han slogs. Jag minns att jag, som storebror, oroade mig för hans utbrott och var rädd för att han skulle hamna snett. Allt har gått bra för Linton, men jag tänkte verkligen på det där hatet han fylldes med och försökte använda det i min roll, säger Isac.

Isac konstaterar att det varit mycket död i hans liv. Deras mamma var endast 37 år då hon dog i en helt oväntad hjärtattack. Föräldrarna var skilda och pojkarna levde varannan vecka-liv, men just denna vecka bodde de hos sin pappa.

– Men mamma och pappa bodde på varsin sida av gatan på Södermalm och vi var ändå de som var först på plats. Det hände så plötsligt och jag fick inte möjligt att säga hej då, vilket blev oerhört traumatiskt. Det är såklart en tragedi som förändrade hela mitt liv och till en viss del stängde jag nog av för min egen överlevnads skull. Från den dagen blev det ett före och ett efter.

Det fanns många likheter mellan Isac och hans mamma. Hon var också väldigt energisk.

– När mamma kom in i ett rum blev alla glada, hon hade den där öppna och positiva energin som alla trivdes av att vara i. Så när jag ibland liknas vid min mamma och folk säger att jag har samma inverkan på folk känns det otroligt fint.

Det finns en enorm saknad efter sin mamma, inte minst när det händer stora saker i livet. Som nu när karriären som skådespelare tagit fart för både Isac och hans bror.

– Jag kan bara känna hur stolt hon hade varit, säger han och blir för första gången tyst. Han tänker lite. Sedan berättar han att relationen med sin pappa också är väldigt nära och stark.

– Pappa är oerhört stolt över både mig och Linton, säger han.

Kämpar mot ångesten som blivit värre

Förutom sin otroliga energi beskriver Isac att han samtidigt tampas med en hel del ångest och har perioder där han kan känna sig rejält nedstämd och deppig.

– Ja, det är på gränsen till destruktivt när jag blir så där låg. Det är lite som en berg- och dalbana mellan dessa olika sinnesstämningar. Jag kan vara extremt glad och sedan hamna i enorma lows.

– Det är inte så att folk i min omgivning märker av dessa svängar, men de finns inom mig och de kan pendla fram och tillbaka ganska rejält bara under en och samma dag, säger han och menar att ångesten funnits så länge han kan minnas.

Även den finns inom familjen. Men han tror själv att ångesten blev värre sedan hans mamma dog.

Han berättar om sina neurotiska sidor och beskriver att så fort det gått en period som varit mindre smärtsam väntar han på nästa smäll. Han har förlorat så många i släkten under kort tid, vilket har utvecklat något slags hypokondri.

– Jag är inte lika rädd för att dö som av att bli sjuk. Usch, sådana där tankar kan sätta igång mina panikångestattacker. Men jag får hjälp med det här, både av att prata med psykolog och med folk i min omgivning. Och visst, man får lov att tycka synd om sig själv ibland, men jag är lärt mig att detta är livets gång. Hemska saker händer, men jag fokuserar på att försöka sprida positiv energi till andra. Det är vad man gör med sitt liv som är viktigt.

Enligt Isac har han jobbat en hel del med dessa bitar och med sig själv. Han har gått i terapi och ”investerat i sig själv”.

– Jag har en hel del hål inom mig som jag försökt fylla med olika saker, bland annat med bekräftelse. Men ju äldre jag blivit så har jag inte längre det där enorma behovet av att alltid synas eller höras.

Vill känna sig trygg innan han skaffar flickvän

Isac kallas för Sveriges stora unga nya genombrott och har genom huvudrollen som Erik Ponti fått otroligt bra recensioner. Han är självklart glad över att få denna bekräftelse, men i dag betyder inte det allt för honom.

– Jag vill skådespela av rätt anledning. Jag älskar det här jobbet, men jag vill inte tappa bort mig, om du förstår vad jag menar? Det är samma sak när det gäller relationer. Du frågade om jag är tillsammans med någon tjej nu, men jag vill inte fylla de där hålen inom mig i ett sökande efter bekräftelse från andra. Jag vill först och främst känna mig trygg i mig själv.

Trots att Isac är uppvuxen med en pappa som jobbar inom Svenska kyrkan och han fått hänga med honom i kyrkomiljön har han alltid sett på sig själv som ateist.

– Pappa har verkligen aldrig pushat oss barn att bli troende. Det är först på senare tid, när jag närmat mig de mjuka värdena i livet som sorg, kärlek, konst och känslor som jag drabbats av något som inte går att förklara. Jag tror på något högre idag, kan inte sätta fingret på vad det är. Men jag känner mig mer och mer andlig och känner mig både nyfiken och öppen för att utveckla vad det är.

Har du någon last?

– Jag är arbetsnarkoman. Jag jobbar alldeles för mycket och kan nästan bli manisk för jag tycker det är ju så kul. Jag vill typ säga ja till allt och alla.

Vad gör dig lycklig?

– Min familj och mina vänner. Sedan mina kusiner förlorade sin mamma så har vi kusiner kommit ännu närmare varandra. Ingen av oss har längre en mamma så vi kan identifiera oss med varandra. Jag älskar att träffa nya människor. Samtidigt uppskattar jag ensamheten väldigt mycket. Jag är sådan nörd och kan sitta och skriva på ett manus hur länge som helst utan att tröttna.

Men något annat än jobba gör du väl?

– Nja, det blir mest skådespelande eller manusskrivande. Men annars gillar jag att titta på film, teater eller konst. Och att läsa böcker. När mamma dog blev filmens och bokens värld min verklighetsflykt.

Vad har du för framtidsdrömmar?

– Jag drömmer om att jobba internationellt, resa runt i världen och göra coola filmprojekt. Närmast ligger nu ett norskt filmprojekt och inför det behöver jag lära mig rida. Jag är egentligen sjukt rädd för att hästar, men nu har jag fått sitta på en hästrygg en första gång och jag ser det som en spännande utmaning. Men också att få utveckla mina manus-projekt.

– Kanske jag i framtiden även kommer skriva en bok eller två? Jag har faktiskt redan skrivit två romaner, men efter att min mentor läst dem och konstaterade att jag skulle satsa på skådespelandet istället, borde jag kanske lyssna på honom?