Anna: Min dotter ärvde mina tvångstankar
Det kom smygande. På kvällarna innan det var dags att sova bad Josefina mig ofta att dubbelkolla busstider, skolscheman och arbetspass. Hon brukade säga att hon var orolig och inte litade på sig själv, rädd att hon såg fel.
Ibland fastnade Josefina i sitt rum och stod bara och stirrade samtidigt som hon funderade. Hon gick in totalt i sina tankar, var nästan okontaktbar men samtidigt förtvivlad.
När vi äntligen åkte iväg på den efterlängtade semestern såg jag tydligt min dotters oro över att glömma saker. Hade vi gått från stranden eller en restaurang gick hon ofta tillbaka för att dubbelkolla att hon inte glömt något.
De andra i familjen skojade och gjorde sig lustiga över hennes beteende medan jag blev mer och mer förtvivlad. När jag såg hennes handlingar kände jag så väl igen mig själv och förstod att min älskade dotter hade fått samma besvär som själv lidit och plågats av i så många år. Nämligen OCD eller tvångssyndrom.
Jag ville skrika ut min frustration och tala om för de andra i familjen att det har definitivt inte var något att skratta åt. Att leva med tvångstankar är ett helvete och leder till ett stort handikapp i vardagen.
När jag själv befann mig i samma situation i tonåren fick jag till slut hjälp efter flera års förtvivlan och ångest. Jag träffade en bra läkare som skrev ut mediciner och skickade mig på beteendeterapi.
Men allt det där var så länge sedan och något jag har försökt att glömma. Detta var innan barnen kom till världen och även om jag fortfarande har små besvär så berättar jag det inte för någon.
Jag har alltid försökt dölja mina handlingar och tagit mina tabletter diskret. Sagt att det var mediciner mot min oroliga mage när döttrarna undrat. Numera var tvångstankarna hanterbara och det var bara vid stress, för lite sömn eller nar jag ätit dåligt som de kom.
När vi nu befann oss på semester och jag såg det tydliga beteendet och mönstret hos min dotter kom mitt förflutna tillbaka som en käftsmäll. Det gjorde ont i mig nar jag såg hennes tvångshandlingar.
Jag förstod att jag tvungen att berätta för henne om mina egna besvär. Tala om för henne att jag visste vad hon gick igenom och förstod hennes förtvivlan. Berätta att det var ärftligt och att hon förmodligen fått det genetiska arvet efter mig. Tyvärr.
Det tog två veckor innan jag tog tag i situationen och satte mig ner och berättade för Josefina om mina egna erfarenheter. Jag hade så svårt att prata om det och har alltid skämts över mitt konstiga beteende.
Men det var en kväll, när vi kommit hem från semestern och befann oss hemma i lägenheten, som jag såg hur dåligt hon mådde. Jag var tvungen att berätta min historia för henne.
Jag hade sett hennes ångest och förtvivlan hela eftermiddagen när hon gjorde läxor och andra vardagsbestyr. Jag kunde inte skjuta på det längre. Jag började berätta. Först satt hon bara tyst och lyssnade, sedan kom tårarna.
– Mamma, under tiden som jag hållit på med alla de här konstiga sakerna så har jag tänkt att jag håller på att bli galen, sa hon.
Det gjorde ont i hela mitt inre när hon sa det. Jag fortsatte att berätta om alla symtom och konstiga tankar jag haft genom åren. Hur jag tvättat mig om och om igen för att jag var rädd för bakterier. Hur jag kollat orimligt många gånger att dörren var stängd, strykjärnet utdraget och spisen avstängd. Att jag dubbelkollat tider om och om igen för att vara säker på att jag inte missuppfattat. Hur jag också gått tillbaka och stirrat på platser för jag trott jag tappat något. Josefina grät ännu mer och sa att det måste vara samma sak hon led av.
Jag berättade också om hur jag till sist fått hjälp och att jag fortfarande åt mediciner mot besvären. Att jag gjort uppehåll med tabletterna under mina graviditeter, men efteråt fått tillbaka tvånget och tvingats börja med medicinering igen. Jag sa att jag accepterat att jag inte kunde leva ett normalt liv utan dem.
Det hade tagit tid för läkarna att hitta en medicin som verkligen fungerade för just mig, men efter tredje försöket så märktes en stor förbättring. I kombination med några års beteendeterapi så mådde jag bra i dag och kände att tvånget var hanterbart.
Min dotter är ganska mycket emot piller och läkemedel men s ända att hon måste få hjälp på något sätt. Hon orkade inte må så här längre. Det tog så mycket av hennes energi och tid. Jag förstod henne precis. Det kändes skönt att hon kunde tänka sig att medicinera och få vård.
Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Nu gällde det bara att få hjälp så fort som möjligt också. Att någon förstod att det var allvarligt. Följande morgon tog jag kontakt med vårdcentralen och fick prata med en förstaende sköterska. Hon skulle i sin tur kontakta kurator och läkare.
Till sist fick min dotter tid hos en psykolog som hon numera går hos regelbundet. Men de vill vänta med medicinering. Kanske går det att ”träna bort” beteendet säger de.
Jag förstar tanken och det bästa är väl om hon blir bra utan läkemedel. Det gör bara så ont att se henne må dåligt. Själv hade jag aldrig klarat bli bra utan kombinationen av både medicin och terapi.
Men vi får ta en dag i taget och lita på sjukvården. Ge detta en chans. Om det inte funkar kommer jag kämpa vidare och se till att hon får hjälp. Jag ger mig aldrig. För det finns inget som gör så ont som att se när ens barn lider och mår dåligt.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]