Svårt sjuka Carina tvingades till svårt beslut: ”Jag övergav mina barn”

Efter reklamen: Se också: Marie blev beroende av värktabletter: "Min lever är förstörd"

Orden från Carina Bigands barn känns som om de bränner hål i hennes hjärta.

– Jag vill inte gå!

– Jag vill bara vara hemma med dig, mamma.

I sofforna på rehabiliteringscentret sitter hennes älskade barn med tårar i ögonen.

Hon har precis sagt till dem att de inte längre kan bo hemma, utan måste familjehemsplaceras. Känslan av att svika de mest värdefulla människorna i hennes liv svider, men utåt håller hon fasaden uppe.

Carina kände sig misslyckad som mamma

Istället sätter hon sig bredvid vart och ett av sina olyckliga barn och kramar dem, och berättar att hon ska göra allt hon kan för att de ska komma hem igen. Men rädslan för att hon håller på att splittra sin familj ligger djupt inom henne.

– Jag kände att jag hade misslyckats som mamma. Jag hade trots allt bringat dem till världen för att jag ville ha dem, och det var mitt jobb att ta hand om dem. Därför var det ett enormt nederlag då det blev det enda alternativet. Jag kände att jag hade en stämpel i pannan där det stod ”dålig mamma”, säger 51-åriga Carina från Farum, Danmark.

Carina sitter i sin rullstol. På matbordet står färgglada målningar som hon gjort, som hjälper henne att dra fokus från hennes svåra smärtor. Från sin plats vid matbordet har hon utsikt över ett stort familjeporträtt som dagligen påminner henne om vad som är viktigast i livet.

Allt var perfekt – tills den tredje förlossningen

Efter en tuff uppväxt var det en stor önskan för Carina att skapa den familj hon alltid längtat efter. Hon utbildade sig till lärare, och vid 23 års ålder blev hon gravid för första gången.

Lägenheten i Værløse i Danmark blev basen för det spirande familjelivet. Hemmet var alltid öppet och om det fanns en extra mun att mätta till middagen lagade hon snabbt lite mer mat.

På sommaren tog hon initiativ till att köpa en gemensam pool för barnen i området och när hösten kom samlades de ofta runt matbordet där de bakade och målade.

När Carina blev gravid med sitt tredje barn, sonen Zacharias, var lyckan lika stor som de två första gångerna. Men när förlossningen satte igång fyra veckor för tidigt började det gå fel, övervikt och åtta liter fostervatten hade tagit stryk på Carinas kropp.

Efter att barnmorskan tagit hål på fosterhinnorna ställde sig Carina sig upp och hon minns fortfarande den överväldigande smärtan som for genom ryggen och ner för hennes vänstra ben. Värkarna avfärdades som sammandragningar, men när hennes son föddes försvann inte smärtorna.

Har varit inlagd på sjukhus i långa perioder

Familjen flyttade till Farum 2009 och allt eftersom åren gick blev smärtan en del av vardagen. Hon gick igenom ännu en graviditet, och även om smärtan ofta gjorde att hon bara kunde stå upprätt en kort stund i taget, lyckades hon hålla igång sin vardag.

Hon opererades så småningom för två diskbråck, men till hennes frustration var smärtan fortfarande svår och hon blev förlamad i vänster ben.

– Jag fick vila i soffan ofta och jag kunde inte göra de aktiva sakerna som mina barn skulle vilja. Däremot försökte jag vara närvarande, säger Carina.

Hon skilde sig från barnens pappa 2014. Året därpå drabbades Carina av tre blodproppar och en blodförgiftning vilket gjorde att hon låg inlagd under långa perioder.

Kommunen anlitade ett företag som tog hand om barnen men det stod snart klart att upplägget inte fungerade för varken barnen eller Carina. Hennes äldsta dotter, Clara, blev ofta inringd för att det inte fanns tillräckligt med resurser och Carina blev uppringd flera gånger av sina förtvivlade barn som berättade att det var kaotiskt hemma.

– Jag låg på Gentofte sjukhus och kunde inte göra något. Jag kände mig maktlös och det var klart att situationen var ohållbar, förklarar Carina.

Hon började på ett rehabiliteringscenter, men om hon någonsin skulle bli tillräckligt bra för att finnas där för sina barn var det ingen som kunde lova. Ändå var det tråkigt när hon fick det nedslående beskedet på ett möte att hennes barn måste placeras.

– Den dagen kände jag att mina barn togs ifrån mig, och det var den största sorg jag har upplevt. Samtidigt kunde jag se att det var det bästa för oss, för vi behövde alla att situationen lugnade ner sig, förklarar Carina som försökte hålla huvudet kallt när hon berättade för sina barn.

Blev svårt deprimerad – ville avsluta sitt liv

Äldsta dottern Clara hade redan flyttat hemifrån men Carinas tre yngsta barn placerades i tre olika familjehemsfamiljer.

Carina blev deprimerad. Hennes tankar kretsade kring att ta sitt liv, för hon kände att hon hade förlorat allt.

– Allt bra i mitt liv var borta, och jag hade ett helvete med smärta, som jag inte ens hade accepterat än. Jag kände trots allt att jag var den bäst lämpade för att ta hand om mina barn, så det kändes som att familjehemmen stal dem. På den tiden kunde jag inte se någon ljusning för framtiden alls.

Ophelia var 13 år när hon fick beskedet. Chocken gjorde att tårarna rann ner för kinderna, men när hon fick veta att hon kunde tas om hand av stödfamiljen som hon tidigare haft lugnade hon ner sig.

– Ibland saknade jag mamma väldigt mycket, och då fick jag ringa henne, trots att det inte var en avtalad dag. Men jag kunde snabbt känna att förändringen var bra för mig. Saker och ting lugnade ner sig och jag kunde fokusera på min skola och min utveckling. Samtidigt var mina familjehemsföräldrar härliga människor som kunde prata om jobbiga saker, förklarar 20-åriga Ophelia Bigand.

Med hjälp av en psykiater och en psykolog började Carina må bättre. Istället för att fokusera på det hon förlorat började hon se framåt.

Hon skaffade sitt lilla radhus, köpte hunden Molly och anlade sin lilla trädgård. Var tredje helg hade hon sina barn hos sig och de njöt av tiden tillsammans med kreativa sysslor vid matbordet, mysa i soffan och baka. Hon kunde se att de trivdes i sina nya familjer, och hon började känna tacksamhet för att familjerna tog så väl hand om hennes barn.

– Jag kunde märka att jag hade burit på mycket känslor. För mig hade familjehemmen varit tjuvar som stulit mina barn ifrån mig, men de var tvärtom, säger Carina.

I åratal hade hon fortfarande hopp om att få hem sina barn igen, men när hon 2019 drabbades av en nervsjukdom, krossades drömmarna.

– Jag kunde vara självisk och låta mina barn flytta hem. Ingen kunde hindra mig från att göra det, men även om det fortfarande var min största önskan var jag rädd att jag någon gång inte skulle kunna ta hand om dem. Det skulle innebära att jag återigen skulle behöva berätta för dem att de inte kunde bo hemma, och jag orkade inte tänka på att de skulle flytta till nya familjehem, säger Carina, som återigen fick förmedla tråkiga nyheter till sina barn.

– Även om några av dem var frustrerade så fort de fick beskedet, accepterade de faktiskt situationen. De var nöjda med sina familjehem, och jag visste innerst inne att det var det bästa för mina barn, säger hon.

Är stolt över barnen som klarat sig bra ändå

När Carina ser tillbaka på de val hon gjort är det med en bra känsla i magen. Hennes rädsla för att familjen skulle splittras var obefogad.

Till påsk blåser de ägg och av en gammal skokartong har de gjort en ”skit-låda”, där de skriver ner sina bekymmer och slänger i dem.

– Jag har alltid känt att vi ska respektera varandra, även om vi är oense. Det har alltid funnits utrymme att uttrycka sina känslor, och vi har varit väldigt öppna, så att ingen ska behöva gå och grubbla. Och så har vi bara en enorm kärlek till varandra, och vi har alla lyckats behålla den, säger Carina och tittar på det stora familjefotot.

– När jag tittar på mina barn och tänker på vad de har gått igenom blir jag så stolt.