Gunnel: Mitt barnbarns mobilanvändande gick över styr
Hur skulle hon klara sig en hel vecka utan den?
Agnes gick glatt av färjan och rakt in i kramen som jag sträckte ut till henne. Nu kunde äntligen vårt årliga sommarvecka börja. Hon knäppte en bild på oss med sin mobiltelefon och gav sig genast iväg för att dela den.
Jag betraktade hennes fingrars verk. Det gick fortare än vad mina ögon kunde hänga med. Svep, sen var det ute i världen. Jag undrar vem som tyckte det var intressant?
De hade alltid med sig sina telefoner vad de än gjorde
De senaste åren hade jag märkt att Agnes hängde mer och mer med den där mobilen. Mitt pigga lilla barnbarn hade sakta förvandlats till en blek och trött ung kvinna. Hon hade inte några aktiviteter på fritiden längre, och klagade ofta över att hon kände sig malplacerad.
Hennes föräldrar blev irriterade när jag tog upp att mobilen kanske bar en del av skulden. Deras mobilanvändande hade också ökat. De hade alltid sina mobiltelefoner antingen i fickan eller i händerna.
– Måste den där vara med på allt vi gör? frågade jag med en nick mot Agnes mobilskärm när vi rullade ut från parkeringen.
Det lät hårdare än jag velat, men som tur var förstod Agnes direkt. Hon la ner mobilen i väskan och lutade sig bakåt i sätet. Rullade ner fönstret, sniffade mot solskenet och skrattade åt den vackra sommardagen. Jag skrattade också. Där var hon! Min vackra tjej.
När mobilbatteriet laddade ur fick hon panik
Hon gjorde sig hemmastadd i gästrummet medan jag började middagen. Plötsligt hörde jag ett högt "Nej!" där inifrån och jag rusade in.
– Min laddare gick sönder! Den är förstörd! Och jag har bara sju procent!
Hon ignorerade min förvåning över att se henne så panikslagen över en trasig laddare. Hon såg bedjande på mig.
– Min telefon har bara batteritid för någon timme till. Din laddare passar inte min mobil. Kan vi köra in till stan och köpa en ny?
Jag skakade på huvudet.
– De har inget sådant i affären där. Det finns bara mjölk och toalettpapper och sånt, sa jag.
När hon bad mig ta färjan tillbaka till fastlandet för att hitta en butik som sålde hennes laddare satte jag ner foten.
– Agnes, det skulle ta en hel dag från vår semester tillsammans. Vad är det med dig, min kära?
Agnes hade suttit på sängen och andades djupt för att inte gråta. Till slut gav hon upp och lät tårarna falla, och sa att då ville hon åka hem. Jag satte mig bredvid henne, drog henne intill mig och sa:
– Ta det lugnt. Du vet ju att du alltid kan ringa och skriva från min telefon?
Agnes fnös.
– Farmor, du förstår inte. Hela mitt liv finns på den mobilen!
Telefonen gav henne tillgång till hela världen, förstod jag från vad hon sa. Både den stora och den nära världen. En ständig koppling till hennes många vänner. En evig ström av ny musik, roliga inlägg och nya dansserier.
Det hon sa fick mig att säga ifrån
Jag måste erkänna att jag inte var helt oimponerad. Allt det där hade jag ingen aning om. Men så sa hon något som väckte min skepsis igen:
– Och så är det skönt att bara ligga med den i handen när tankarna inte vill lugna sig. Det finns alltid någon rolig video på sociala medier som gör att jag inte behöver vara ledsen.
Jag ställde mig upp. Jag gillade verkligen inte det sista hon sa.
– Agnes, jag tycker inte att du ska distrahera dig med sånt om du är ledsen. Det är helt enkelt inte hälsosamt. Man måste lära sig att hantera de svåra sakerna i livet också.
Agnes blick flimrade lite:
– Jag menade det inte heller så. Men kan vi inte fråga grannarna om de har en ladd...
Jag avbröt henne:
– Du kanske tycker att något sådant är helt ofarligt. Men i mina ögon har det tagit över med alla de där mobilerna överallt. Och det faktum att du nästan får en panikattack av att inte kunna kladda mobilen, det skrämmer mig.
Hon såg sig runt i rummet, lade ner mobilen på kudden och pillade med några trådar på överkastet.
– Jag kan ju försöka. Mamma och pappa bråkar alltid om skärmtid och mobilfria sovrum. Det blir bara aldrig av. De är lika dåliga på det själva.
Jag utmanade mitt barnbarn med ett experiment
Att min dotter och svärson hade en avsikt att minska familjens mobilanvändande kunde jag förstå, men det var kanske inte riktigt så enkelt som att bara stänga av mobilerna. De var trots allt sammanflätade med allt från arbete till fritid och socialt liv. Det fick mig att föreslå att vi bara lät batteriet dö.
Skulle hon ha modet att existera utan sin mobiltelefon resten av veckan?
Hon tvekade. Klart obehagligt. Sedan ryckte hon upp sig.
– Det är ju bara en vecka. Det borde jag kunna, sa hon bestämt.
– Håller med! Se det som ett experiment: Vem är Agnes utan sin mobiltelefon? utmanade jag henne.
Hon log nervöst och jag lade armen om hennes axlar när vi gick in i köket för att göra färdigt middagen tillsammans.
Om någon hade sagt till mig vad veckan utan det eviga sällskapet av hennes mobiltelefon skulle innebära, så skulle jag inte ha dragit mig för att själv ha tillfogat hennes laddare irreparabel skada.
När mitt barnbarn fick en laddare igen blev hon förskräckt av det hon såg
Vi bakade, pratade, cyklade, badade och planterade, allt med en inlevelse och barnslig glädje som inte funnits mellan oss sedan hon var ett litet barn. Och jag fick uppleva när hon diskuterade politik, böcker och framtidsdrömmar.
Semesterns sista eftermiddag låg vi och slumrade efter en lång cykeltur. Jag höll fast vid ögonblicket och ville inte att tiden med min ögonsten skulle ta slut. Jag skulle precis fråga henne vad hon hade lärt sig av de mobiltelefonfria dagarna när en bil stannade framför huset.
Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Min bästa vännina, Karin, hade kommit på oannonserat besök. Agnes identifierade direkt att mobiltelefonen som stack upp ur Karins väska liknade hennes egen. Agnes frågade snabbt om Karin hade sin laddare med sig och om hon fick låna den, vilket Karin svarade ja på.
– Men, Agnes... började jag när Karin gick tillbaka till bilen och hittade laddaren. Tyst påminde jag henne om experimentet.
– Oroa dig inte, mormor, det är bara för att ladda upp den för den långa resan hem. Den kommer att få ligga kvar i rummet tills dess.
Något inom mig brast när Agnes fick laddaren av Karin och gick in. Nu kände jag åter att jag måste tävla om Agnes uppmärksamhet. Jag ryckte på axlarna och följde med mitt barnbarn in i huset för att hälla upp kaffe. Men i dörröppningen såg jag Agnes stå och stirra förskräckt på mobilen på köksbordet, den var inte svart och tyst som min alltid var.
Hennes skärm lyste nu upp med notifiering efter notifiering, var och en åtföljd av ett vibrerande hum. Jag gick fram till henne och stirrade lika misstroende som hon på strömmen av meddelanden som tickade in.
– Det är allt jag inte har svarat på de senaste dagarna. Inlägg och gruppchattar och privata meddelanden. Vad galet det är att se allt på en gång, sa hon tyst.
Hon stängde av alla aviseringar
Varje brummande förvandlades till ljudet av något som kunde ha avbrutit vårt nöje de senaste dagarna. Hon höjde ögonen och tittade bestämt på mig.
– Klart att jag inte kan koncentrera mig på något i skolan när jag blir störd av det här hela tiden! utbrast hon i frustration innan hon fortsatte:
– De flesta av de här meddelandena är lätta att ta bort. Allt annat än meddelanden från Ida och Emma klarar jag mig utan. Varför har jag låtit allt annat ta upp så mycket av min tid?
Det blev lite tyst innan jag föreslog att hon bara skulle ta bort några av alla de där apparna? Agnes tvekade, medan surret från mobiltelefonen fortsatte.
– Ja, jag vet att jag borde. Men du förstår, när vi umgås pratar vi om vad som händer på sociala medier. Vi kan sitta i flera timmar med våra mobiler och prata om vad andra från klassen delat med sig av. Måste jag vara ute medan de gör det? Är inte det att välja bort helt? frågade hon medan hon uppgivet slog ut med armarna.
Vi hällde upp kaffe och försökte fokusera på Karins semesterrapport, men ett mörkt moln hade lagt sig över Agnes humör. När jag körde henne till färjan två dagar senare var hon fortfarande osäker. Men hon stängde resolut av aviseringarna – varenda en. Jag tvivlade inte en sekund på att min smarta tjej skulle komma på en bra lösning.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]