Clara: Jag vågade inte lita på kärleken
Jag var 33 när Torbjörn och jag gick ifrån varandra. Vi hade Sebastian på 5 år och lilla Emma på 2 tillsammans. Jag hade tagit ansvaret för barnen medan Torbjörn koncentrerat sig på sitt jobb och, visade det sig, på sin kollega Anne.
Han flyttade från mig och barnen direkt hem till henne. Jag var nyutexaminerad sjuksköterska och ekonomiskt hade jag varit beroende av Torbjörn, men nu skulle jag plötsligt stå på egna ben.
Jag lyckades mirakulöst hitta en bostadsrätt i närheten av barnens förskola. Det var en trerummare och om jag jobbade övertid skulle vi ha råd at bo där.
Lägenheten blev en symbol för min nya självständighet. Jag kunde stå på egna ben och försörja mina barn och det kändes riktigt bra.
Vårt förhållande hade inga förpliktelser
Torbjörn och Anne hade redan gått ifrån varandra och kort efteråt flyttade han till Dalarna, där han hittat en ny kvinna. Han träffade sällan sina barn och det verkade inte röra honom i ryggen.
Tre år efter att vi gått skilda vägar mötte jag Peter. Han var allt det som Torbjörn inte var och jag litade snabbt på Peter långt mycket mer än jag någonsin litat på Torbjörn. Peter träffade mina barn och jag träffade hans son Emil, som bodde hos sin pappa varannan vecka.
Förhållandet var varken komplicerat eller förpliktigande eftersom vi bodde var för sig och träffades mest när Emil var hos sin mamma. Jag gillade att ha det så och det gjorde Peter också, åtminstone i början.
Jag var rädd för att lämna min trygga punkt
Efter ett år började han prata om att flytta ihop. Han ville gärna vakna bredvid mig varje morgon och jag kände mig smickrad och glad. Det var härligt att veta att han menade allvar, men det var inte bara att flytta samman, menade jag.
Åtminstone inte i min lägenhet. Jag sov i vardagsrummet så att Sebastian och Emma kunde få varsitt rum. Det gick inte att bo fem personer hos mig och Peter hade inte större plats.
Men han hade en idé. Peter tjänade ganska bra och hade inga problem med att få lån i banken. Han ville titta på hus. Jag tvekade och Peter kunde inte förstå varför. Detta blev den största stötestenen i vårt förhållande.
Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Jag gick i baklås varje gång vi pratade om hus. Men det var egentligen inte svårt att räkna ut varför. Jag var livrädd för att bli lämnad ännu en gång och min egen lägenhet var en trygghet och en försäkring.
–Jag är inte Torbjörn, sa Peter när vi hade bråkat om detta minst hundra gånger.
Min sons ord fick mig att tänka annorlunda
Det var en sen kväll i köket. Jag kände mig inträngd i ett hörn för jag visste att jag var på god väg att knuffa undan honom, men å andra sidan var jag livrädd för att släppa min lägenhet och jag behövde en sorts garanti för att inte bli sviken igen. Men oavsett hur många gånger Peter än sa att han älskade mig, var det inte tillräckligt.
Plötsligt kom Sebastian ut från sitt rum. Jag trodde att han sov men nu tittade han irriterat på mig:
–Mamma, sluta nu. Säg bara ja! Det kommer att gå bra…
Jag tittade från min son till Peter och så började jag att skratta. Sebastian hade ju rätt! Han var 11 år men hade räknat ut det: ingen kunde ju garantera att vi skulle leva lyckliga i alla våra dagar, men mycket tydde ju på det.
Den kvällen gav jag med mig och när vi fyra månader senare flyttade in i vårt nya hus, kändes det inte så gränsöverskridande som jag varit rädd för.
Det är nu fem år sedan och jag har aldrig ångrat att jag gjorde som min son Sebastian rådde mig till.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]