Ingrid: Jag vårdade min mamma under hennes sista tid i livet

Efter reklamen: Se också: Farah Abadi om mammarollen: "Det är strikt förbjudet"

Precis när jag hade börjat på sjuksköterskeutbildningen år 2007 drabbades min mor av bröstcancer för första gången. Hon och jag har alltid haft en nära och jämlik relation, kanske för att vi var de enda kvinnorna i familjen.

Jag har nämligen också tre bröder och sedan fanns ju vår far också. Han var dock inte närvarande när mamma blev sjuk, och hon bodde nu ensam.

I första skedet verkade det som om läkarna hade fått kontroll över sjukdomen, men den blossade upp igen flera gånger och var mycket aggressiv. Förra sommaren blev det klart att mamma aldrig skulle bli frisk. Det var dags för vård i livets slutskede, och jag fick viss rätt att vara ledig för att vara hos henne.

relationerElin: Han ville hellre spela datorspel än vara en bra pappa till våra barn

Jag tog hand om mamma under hennes sista tid

Jag bestämde mig för att ta hand om mamma under hennes sista tid, och det gick smidigt att ordna så att jag kunde vara med henne. Jag hade vid den tiden ingen partner och bodde ensam i en lägenhet bara en kvarts cykeltur från mamma.

Jag inredde åt mig själv i mammas gästrum, men tänkte att jag åtminstone några timmar varje dag skulle åka tillbaka till mitt eget hem.

I verkligheten blev det inte så. Jag kände inte att jag verkligen behövde det, och mamma verkade heller inte trygg med att vara ensam under många timmar åt gången. Det kändes inte som ett problem alls att vara hos henne så mycket.

På grund av smärta, medicinering och hennes allmänna tillstånd var det svårt för mamma att sköta internetbanken, så det var en av de uppgifter jag skötte åt henne. Jag städade också, handlade och tog hand om alla möjliga andra praktiska saker, inklusive att rasta hennes hund minst två gånger om dagen.

När jag gick runt i kvarteret kände många igen både hunden och mig, och de ville gärna höra om mamma. Under de relativt korta samtalen förstod jag att folk undrade hur jag kunde hjälpa min mamma med alla dessa "äckliga" uppgifter som en terminal cancer innebär.

Det fanns ändå en viss begränsning när det gällde den typen av uppgifter, eftersom de sköttes av hemtjänsten. De kom till min mamma två, ibland tre, gånger om dagen. Jag ansvarade för att blanda mammas medicin och sätta den i hennes dropp, och jag bytte hennes sängkläder och körde henne till sjukhuset. Jag var inte hennes sjuksköterska, utan hennes anhörig.

Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat

I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!

Mamma accepterade att hon skulle dö

Mamma var väldigt öppen om sin sjukdom och förlikad med att hon skulle dö. Det gjorde allt enklare. Vi pratade om allt, både lättsamma och svåra ämnen.

– ”Är det inte fruktansvärt svårt?”, frågade många.

Svaret är nej. Det skulle ha varit svårare om jag hade behövt ta hand om mitt jobb och samtidigt gå och fundera över hur mamma mådde.

Mamma hade från början beslutat att hon skulle tillbringa sina allra sista dagar på hospice, och i samråd med hennes läkare fattades beslutet att det var dags efter två och en halv månad.

I samband med detta skulle min vårdledighet egentligen avslutas, men min mycket förstående chef föreslog att vi skulle låta ledigheten ersättas med en sjukskrivning fram till efter mammas död.

Därför kunde jag också vara mycket hos henne på hospice. Mestadels slumrade hon, och jag satt med en bok i en hörna av rummet. Min äldsta bror var också närvarande med mig när mamma andades ut för sista gången, och vi höll henne i varsin hand.

relationerAnnika: Vår mamma återförenades med sin ungdomskärlek

Aldrig ångrat tiden jag fick med henne

Efter begravningen återgick jag till arbetet, och många gick omkring och vågade inte förvänta sig eller begära mycket av mig. Men eftersom jag hade tagit farväl av mamma på det här sättet, kände jag mig redo att återuppta mitt liv.

En månad efter mammas död var jag på dejt med en kille som först verkade mycket intresserad. Men när han hörde att jag hade vårdat min döende mamma blev han osäker kring mig, nästan som om döden klibbade fast vid mig. Han föreslog inte en ny träff.

Jag har aldrig ångrat mig, och jag tycker att jag har tur som fick så mycket tid med mamma i slutändan. Jag gjorde mitt bästa för henne, och det är jag väldigt glad över i dag.