Lena: Oväntat blev jag hundägare
När vår yngsta dotter flyttat fick jag en ny vana. Varje söndag eftermiddag gick jag en promenad för mig själv.
Det var inte så att Lars inte var välkommen att följa med, men han hade alltid så mycket att göra på söndagarna. Därför traskade jag ensam ner till stadens park med den konstgjorda dammen.
Där satt jag sedan och tänkte på när våra flickor var små.
– Ska vi inte mata änderna, mamma?
Även om det var många år sedan var det som om jag kunde vrida tiden tillbaka där jag satt på den slitna bänken.
Mannens ögon fick mig att stanna
När jag en söndag närmade mig bänken satt en gammal man där och stirrade ut över dammen. Han var inte ensam för vid hans fötter satt en liten tax och stirrade på samma sorgmodiga sätt.
Varför kan jag nu inte få ha min bänk ifred? tänkte jag irriterat.
Men så begrep jag hur orimlig jag var. Det var en allmän bänk i en allmän park. Jag tänkte gå förbi men något i mannens och hundens ögon fick mig att stanna.
– Det har ju blivit fint väder, konverserade jag.
– Ja, det har det väl.
Mannens hand gled över hundens bruna rygg.
Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
– Fin hund, fortsatte jag trots att jag egentligen inte är hundmänniska.
– Ja, och nu ska han avlivas.
Jag såg undrande på mannen. Han var äldre än jag först hade trott.
– Är den sjuk?
– Nä, den är så frisk som en hund kan bli, men … jag ska flytta till äldreboende och då får Buster inte följa med. Sorgligt när man tänker på att han bara är ett år gammal.
– Du skulle kanske inte skaffat hund när du … hunnit så pass upp i åren …
– Min fru och jag har alltid haft hund. När den förra dog blev Martha och jag överens om att inte skaffa en ny. Så gick min fru bort och min dotter tyckte att jag skulle ha Buster. Hon lovade att ta hand om honom den dag jag inte kunde det längre, men … ja, min dotter och svärson har sedan dess flyttat in i en lägenhet där man inte får ha husdjur. Själv har jag drabbats av epilepsi, så jag måste flytta till hemmet.
Han suckade och såg ännu mer sorgsen ut.
– Du känner möjligtvis ingen som vill ha en liten väluppfostrad hund som inte kräver annat än lite kärlek.
– Jag känner min man, sa jag. Han hade hund som barn, men själv är jag inte intresserad.
– Varför inte? Vet du inte att hunden är människans bästa vän?
Jag svarade inte, men tittade ner på den lilla hunden med de charmerande ögonen. När den förstod att jag tittade på den viftade den försiktigt på svansen. Sedan reste den sig och gick nyfiket fram till mig.
Det var som om den förstått sin husses ord. Mannen reste sig.
– Jag heter Valdemar Pålsson. Om du ångrar dig kan du komma förbi med din man och hälsa på Buster.
Jag bor kvar på Södergatan 4 ännu en vecka.
Jag beslöt mig för att inte säga något till Lars, men så tyckte jag plötsligt att han såg så ensam ut i det tomma huset och då berättade jag i alla fall om Buster och Valdemar.
– Kanske var det ödet, log Lars och så beslöt vi oss för att besöka Valdemar samma kväll.
I dag är vi med hund. En ljuvlig liten tax som utan att skämmas har invaderat våra hjärtan. Tillsammans med Buster besöker vi Valdemar varje vecka och både man och hund blir överlyckliga.
Och varje gång tänker jag på hur mycket glädje en promenad i parken kan resultera i.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]