Lena: Jag övervann rädslan – för mitt barnbarns skull

Efter min mans död flyttade jag närmare mina barn och barnbarn. Min dotterdotter Selma hade precis börjat gymnasiet och hennes skola låg bara någon kilometer från min nya lägenhet. Varje dag kom hon hem till mig på sin lunchrast.

Det var jättetrevligt att hon kom men samtidigt oroade det mig att hon valde mitt sällskap framför sina klasskamraters.

Jag vet att Selmas stora problem är att hon är mycket blyg. Hon säger aldrig något när hon träffar människor hon inte sett tidigare, ibland tittar hon inte ens upp utan står bara och ser ner i marken. När jag fört det på tal har hon bara tittat bort utan att svara mig.

Mitt barnbarn var rädd att kamraterna skulle skratta åt henne

En dag när hon hade några håltimmar och stannade lite längre undrade jag försiktigt vad hennes kompisar gjorde och om det inte hade varit roligare att vara med dem i stället för med sin gamla mormor.

– Du förstår inte. Alla de andra i klassen kan prata med varandra men jag blir röd i ansiktet redan innan jag ska säga något och jag är livrädd för att alla ska skratta åt mig, sa Selma.

– Men alla ungdomar känner sig osäkra och rädda, det är bara att vissa har lättare att dölja det än andra, förklarade jag.

relationerEva: Jag prioriterade bort min dotter när jag blev mormor

Medan vi satt och pratade tittade jag ut genom fönstret bort mot sjön som låg nära huset jag bor i. Fyra män i en båt rodde förbi.

– Vad mysigt det ser ut, sa Selma.

– Ja, kanske du och jag ska lära oss att ro. Vi kan väl se om det finns någon roddklubb vi kan gå med i.

Selma bara skakade på huvudet till svar.

Några veckor senare såg jag ett anslag i affären. Den lokala roddklubben bjöd in till öppet hus. När jag föreslog för Selma att hon och jag skulle gå dit och titta sa hon till min förvåning ja direkt.

Jag ville vara en förebil – testade på rodd

Lördagen efter möttes vi vid båtklubben. Först fick vi en rundvandring där alla de vackra träbåtarna visades, efter det bjöds det på kaffe och hembakat och sedan en presentation av klubbens alla aktiviteter. Det var bland annat paddling i naturen, läger utomlands och alltid gott kamratskap.

– Kanske vill du börja som vinterkanin? Då lär vi ut teori och tränar i roddmaskin så att man är i god form när våren kommer och det är dags att få båtarna i sjön, sa mannen som visat oss runt och vände sig till Selma.

Hon bara skakade på huvudet.

– Men du då? fortsatte mannen och vände sig till mig i stället.

– Jag? Nej, jag är pensionär och har dessutom en höftprotes.

Jag var säker på att han drev med mig.

– Men då är ju du rena vårharen jämfört med vår äldste medlem som är över 80 och har två höftproteser. Kom och ta en provtimma under nästa vecka, sa han snabbt innan jag hade hunnit tacka nej.

Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat

I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!

Jag såg på Selma. Jag var helt enkelt tvungen att säga ja. Vad var det annars för mening med att jag hade försökt förklara för henne att man måste övervinna sina rädslor. Och om jag bestämde mig för att gå dit kanske hon ville följa med.

– Mormor, helt ärligt. Det var för din skull jag följde med, det verkade som om du så gärna ville lära dig ro. Jag tyckte det var mysigt när vi såg männen på sjön, men om jag skulle börja på något skulle det vara badminton, sa Selma när vi var på väg hemåt.

– Och jag som gick hit för din skull, Selma.

Nu hade jag försatt mig själv i knipa. Inte ville jag lära mig ro bland främmande människor som alla var mycket yngre och mer vältränade än jag själv. Ändå var jag tvungen att gå dit, vad var jag annars för förebild om jag hoppade av för att jag kände mig osäker och rädd?

Förvånad och glad såg jag att vi alla var nybörjare vid första träningstillfället, och när timman var över hade vi skrattat hjärtligt inte åt utan med varandra hela tiden.

Höll ett fint tal för mig på min födelsedag

Jag missade inte en träning den vintersäsongen, och när våren kom var jag först ut i båten när den sjösattes. Jag hade fått många nya vänner i roddklubben och när jag fyllde år bjöd jag dem och min familj på fest.

Plötsligt klirrade det i ett glas och ljudet av stolsben som skrapade mot golvet hördes. Det var Selma som reste sig upp för att hålla tal.

– Kära mormor. Jag vill bara säga att jag älskar dig och så vill jag tacka dig för att du har lärt mig att man klarar av att göra saker även om man är både rädd och osäker.

relationerDoris: Mitt barnbarn gav mig mitt livs bästa överraskning

Tårarna trillade längs mina kinder. Jag visste ju vilken kraftansträngning det här var för Selma, att resa sig upp och hålla tal till mig inför alla gästerna.

I dag kommer inte Selma och äter lunch med mig varje dag. Hon är med sina klasskamrater och hon har börjat spela badminton. Jag är glad över att hon övervunnit sin blyghet och är en del i ett kompisgäng. Själv har jag fullt upp med roddklubben där jag nu sitter i styrelsen.