Småbarnsmamman Jannike överlevde den fruktansvärda bilolyckan
Krulliga ullgrisar med pigga upprättstående öron och fläckiga ursvenska Linderödsgrisar med lurig blick. Det möter besökarna utmed vägen till Gunnagård nära Ullared. Mitt bland några mindre röda stugor och en lada ligger också gårdsbutiken som redan har en flitig ström av kunder och längre in ligger några hagar med islandshästar.
Det här är drömmen för Jannike, 32 år, och Richard Näslin, 36 år, som byggt upp en kvalitetsverksamhet som bygger på frigående utomhusdjur av härdiga och friska lantraser. Men egentligen var det Rickard som var den som verkligen ville ha grisarna. Till en början var Jannike nöjd med sin häst, hund och några höns.
– Jag blev övertalad, skrattar hon.
Jannike och Richard träffades på en personalfest som avslutades med att Rickard artigt körde hem henne. Senare jobbade de ihop på ishotellet och som par har de haft många år i restaurangbranschen bland annat på Åland. Till slut längtade de hem och flyttade till Halland igen.
Christin fick MS-diagnos efter förlossningen:
– Vi hade blivit inspirerade att satsa på närodlat, kravmärkt och ville starta en egen restaurang med den grundtanken, säger Richard. Satsningen blev framgångsrik med klassiska söndagsmiddagar av lokalt hämtad mat.
– Vi odlade en hel del grönsaker själva och födde upp egna lamm. Men i april 2011 köpte de Gunnagård och de hade ett år då de satsade allt.
Ljudet var som en explosion
Det blev bröllop i augusti ett par månader efter att dottern Stella kommit till världen.
– Det var helt galet, men vi överlevde.
Satsade på ett nytt liv
2013 lade de ner restaurangen för att satsa på helt på ett annat liv. Det fanns mycket att utveckla och ordna med. Sedan var det där med grisarna.
– Över min döda kropp, sa jag, berättar Jannike, trots att hon precis som Richard är uppvuxen på en grisgård.
– Min häst gillade inte grisar och jag tyckte att det skulle bli för mycket jobb. Men Richard hade redan en sugga av linderödsras på gång inom två veckor och Jannike ändrade sig när hon fick se Greta, som hon hette.
Men Richard fick hämta henne själv.
– Får och höns kändes lättare måste jag ändå säga. Fast jag gillade Greta. Det är tomt efter henne, men vi var tvungna att ta bort henne när hon blev gammal och svag.
Nu visade det sig att Jannike hade rätt om jobbet däremot. Grisarna ställer till det mer än de andra djuren eftersom de är smartare. De har visat sig vara experter på att rymma trots dubbla elstängsel.
Enorm smäll
En gång var tajmingen extra dålig. Jannike och Richard var uppklädda och på väg till en fest när Jannike såg något i ögonvrån som inte skulle finnas där. De glada rymlingarna var på fel sida åkern och det kunde de inte lämna eftersom de var farligt nära grannens gröna välklippta gräsmatta och ordnade rabatter.
– Det är lite tufft att ge sig ut i leran med högklackat i cocktailklänning, men man måste ju få in dem igen, ler Jannike och skakar på huvudet.
De befinner sig fortfarande i något av en uppstartsfas, men har nu både Linderödsgrisar och ullgrisar i sin samling ihop med Göingegetter, Orusthöns, Roslagsfår och fjällnära kor.
– Ullgrisarna hittade jag på blocket. De ger ett fantastiskt smakrikt kött och är dessutom väldigt trevliga att ha. De tål precis som Linderödsgrisarna att vara ute året om och blir sällan sjuka, säger Richard och pekar på en rödblondlockig sugga som traskar lugnt i sin hage.
Målet var att bara ha lantrasdjur i en naturlig utomhusmiljö och det har de hållit sig vid. Under tiden de byggt sin verksamhet har de jobbat, Richard som chef i restaurangbranschen och Jannike inom sjukvården på sjukhus.
Dessutom kom lilla glada dottern Majvi till världen i början av 2019. Men trots dubbla jobb, två barn och mängder av djur så har livet oftast känts fantastiskt. Men livet kan ändras snabbt.
Den 6 september var en fin dag med sol och höga förväntningar i luften. Det var dags för Matdagarna i Falkenberg, viktiga och roliga dagar för alla med intresse för mathantverk och lokalt producerade varor. För Jannike och Richards del innebar det höjdpunkten efter ett år av funderingar och förberedelser.
De såg framför sig intensiva dagar med många trevliga kundmöten. Allt var planerat. Richard hade åkt i förväg för att sätta upp tält, bord och annat.
Det skulle bli en riktig fest. Stella skulle till skolan och Majvi skulle passas av farmor och farfar.
– Jag hade precis lämnat av dem båda två och var på väg med ett kylsläp full med mat in till Falkenberg. Där, på halva vägen, kommer jag ut på en raksträcka när jag ser två billyktor komma från ingenstans, säger Jannike.
Jag känner på mina tänder för att se att de är kvar
Smällen blev enorm. I en stund blir Jannike luftburen och tyngdlös inne i sin bil. Hon slungas runt.
– Jag ser något vitt och det är airbagen framför mig och något rosa och det är sidoairbagarna. Det är helt overkligt, säger Jannike.
Satt fast med benen
– Ljudet var som en explosion, helt öronbedövande och jag kände en metallisk rökdoft. Bilen ligger till slut på sidan i diket och hon är omsluten av kuddarna, vid medvetande.
– Jag lyfter handen och känner på mina tänder för att se att de är kvar. Jag har näsblod och jag känner i öronen för att se om de blöder, för jag vet av erfarenhet från mitt jobb inom vården att det är ett dåligt tecken.
Men de blöder inte och jag kan vicka på huvudet. Men när hon försöker komma loss inser hon att hon sitter fast med benen och när ambulans och räddningstjänst anländer får de börja klippa upp bilen för att få ut henne.
– Just då kände jag ingen smärta. Men det tog en timma för att få ut mig. Bilen fick klippas upp i sekvenser. Hela tiden berättade brandmännen vad de gjorde och det kändes tryggt kanske för att jag också fick lustgas medan de arbetade.
Ambulans till akuten
Hon insåg att hon krockat med en annan bil och hennes första fråga till räddningspersonalen hade varit hur det gick med den man hon krockat med.
– Som tur var klarade han sig.
Hon hade också något orimliga förväntningar på hur fort hon skulle kunna vara på benen igen.
Under tiden hade Richard hört något om en olycka, men det var först när Jannikes pappa ringde som han fick veta.
– Jag kom bara ihåg pappas nummer och det var egentligen oturligt för han hade haft en hjärtattack för inte alls länge sedan och det var jobbigt att han skulle få det här samtalet, säger Jannike.
Rickard i sin tur tänkte inte alls på att det var någon fara, mer än att det var typiskt att det hände just inför Matdagarna.
– Jag trodde det var något lättare. Det fanns inte i tanken att Jannike skulle vara skadad. Vet inte varför.
Han ringde på hennes telefon, men fick inget svar. Då började han inse att det var massor med sirener runt omkring och han insåg att olyckan nog var värre än han trott.
– Jag släppte allt och åkte dit. Richard fick prata med Jannike som optimistiskt trodde att allt skulle ordna sig och att deras medverkan på Matdagarna inte alls behövde ställas in.
Istället blev det ilfart med ambulans till akuten. Hon började sakta förstå allvaret.
– Jag låg fastspänd på båren och insåg att det gick väldigt fort.
Jannike hade fem frakturer på bäckenet, hennes ena lårben var helt av och hon hade fyra frakturer på högerfoten. Förutom benbrotten hade hon dessutom ligamentskador och både inre och yttre ledband var svårt skadade. Menisken och bakre korsbandet var av i knäet.
– Men med alla mediciner så började jag bli väldigt groggy och jag minns inte jättemycket från den första dagen.
Sitter i rullstol
Läkarnas första drag var att operera lårbenet. Det skulle ta sex timmar och blev inte helt bra.
– De fick lägga det omlott, något annat gick inte, men det gör benet kortare. Dagarna efteråt var fruktansvärt smärtsamma och hon fick ryggmärgsbedövning i en vecka.
– Jag började också fundera över hur livet skulle bli, säger Jannike Det såg inte helt lätt ut, men hon ville vara positiv.
– Men jag hade en hel del ångestattacker och mardrömmar den första tiden.
När hon kommit över det värsta började hon genast sträva mot att kunna gå igen.
– Man tappar muskler snabbt, men första steget var att kunna sitta i rullstol, kunna förflytta sig från sängen och sedan efter åtta veckor fick jag testa att lägga vikt på högerbenet och gå lite med rullator.
Jag har blivit ödmjuk inför livet
Läkarna tror att hon kommer kunna gå igen, men än så länge är det rullstol som gäller tills allt är färdigopererat och det kommer kräva mycket rehab för att nå målet.
– Jag har blivit ödmjuk inför livet. Det är lätt att tro att man är odödlig och bara springer mot olika mål. Stella sa till mig för ett tag sedan att – mamma, döden tog nog sovmorgon den dagen.
Svårt för maken
Under tiden har det också varit en svår period för Richard och barnen. Plötsligt stod han som ensam ansvarig för allt på gården.
– Som tur är beslöt jag mig för att våga be om hjälp och jag lade ut en förfrågan på Facebook om att jag behövde hjälp att sätta upp nya stängsel. Det kom jättemånga och flera jag inte ens kände. Det blev en veckas jobb på en enda dag. Fantastiskt och något man borde göra oftare – hjälpas åt, säger han.
Mitt i alla svårigheter byggdes en ramp till rullstolen, trösklar sänktes och Jannike kunde komma hem. Och när de minst anade det kom en glad nyhet. De hade anmält sig till en tävling som bedömer mat och lyckats vinna högsta vinsten och få utnämningen "Exceptionell råvara" för sin Linderödgris och Ullgris.
– Vi fick veta det på telefon för vi kunde av förklarliga skäl inte åka upp till Stockholm. Men det var helt underbara nyheter. Ett bevis på att vi jobbar rätt, säger Richard och tittar ut över de stora hagarna där deras grisar vandrar fritt och bökar.
Han och Jannike har kämpat hårt hela året och det gav utdelning. Nu finns andra utmaningar.
– Jag ska tillbaka, så är det, förklarar Jannike och håller om lilla Majvi som jollrar glatt.