Andrea överlevde den svåra tågolyckan: ”Vill peppa andra tjejer i rullstol”
Det är en glatt leende 29-åring vi möter i lägenheten i Jönköping. Mopsen Lola gläfser lite nyfiket. Hon är Andreas ögonsten.
Livet tog inte slut när Andrea Rasmussen för tio år sedan var med om den svåra olyckan som gjorde henne rullstolsburen, även om det i början kändes så.
Andrea var tonåringen som ville testa allt som livet hade att erbjuda, och lite till. Hon är uppvuxen i Huskvarna med mamma Benthe, pappa Urban, storasyster Annie och lillasyster Ebba och beskriver sin barndom som lugn och trygg. Men när hon kommit upp en bit i tonåren bröt hon sig loss och festade en hel del.
Hon var ung och vilsen och träffade killar som inte var bra för henne. Hon hade några tuffa förhållanden och blev även föremål för sexuellt våld, dock inte i någon av relationerna.
Stora planer
Efter att hon tagit studenten 2012 tog ett destruktivt förhållande slut, men Andrea hade gott om både tjej- och killkompisar och drömde stora framtidsdrömmar: Hon ville åka utomlands och jobba, gärna som turistguide eller på något hotell, eftersom hon gått hotell- och restauranglinjen på gymnasiet.
Men alla dessa planer fick ett abrupt slut en novemberkväll samma år. Hon hade varit hemma hos en kompis på inflyttningsfest, där en del av gästerna kommit ihop sig. Hon var både arg och ledsen när hon snabbt bestämde sig för att lämna festen.
– Jag ringde min lillasyster och förklarade läget, minns hon. Hon uppmanande mig att komma till henne och hennes kompisar.
Hon satt vid stationen, nära rälsen, när hon ringde sin lillasyster. Busshållplatsen låg på andra sidan järnvägen och hon bestämde sig för att gena över rälsen för att fort ta sig dit. Hon klev ner och noterade ett tåg som stod stilla på spåret, och bestämde sig blixtsnabbt för att springa under en bro för att hinna över.
Andrea noterade aldrig tåget som kom från andra hållet och som i hög hastighet kom närmare – och hade ingen chans att komma undan. På ett ögonblick förändrades hela hennes liv. Andrea klämdes in mot staketet och sedan är allt svart.
Hon har inga som helst minnesbilder förrän hon vaknade upp en kort stund i ambulansen och ambulanssjuksköterskorna frågade henne hur hon mådde. Vad hon svarade kommer hon inte ihåg – sedan somnade hon in igen, bedövad av chock och smärta.
Hjärtstopp i flera minuter
Andrea fördes till Länssjukhuset Ryhov i Jönköping, där läkarna snabbt konstaterade att hela hennes ryggrad var illa skadad och att hon måste vidare till Universitetssjukhuset i Linköping. Nu handlade det om liv och död och om hon överlevde skulle hon få sitta i rullstol resten av livet.
I Linköping avlöste operationerna varandra och när ryggen stelopererades hade hon ett hjärtstopp på fem minuter. Hon hade skadat i stort sett allt som går att skada i hela kroppen och var nersövd. När hon vaknade ett dygn senare var hela familjen samlad i hennes rum. Andrea har vissa minnesglimtar från den här tiden, även om allt kändes overkligt.
– Men alla som tog hand om mig var jättegulliga, berättar hon. De stöttade både mig och familjen på ett fantastiskt sätt och ordnade så att mamma, pappa och mina systrar fick bo på Ronald McDonalds Hus.
Andrea var fullt medveten om att hon låg på sjukhus, men begrep inte hur illa ställt det var. En läkare på intensiven försökte på ett tidigt stadium förklara för henne, men hon var inte mogen att ta in det, och kanske var tillfället illa valt – hon hade ännu inte kopplat vad som hänt.
Familj hälsade på
Läkarna avvaktade och först två månader senare gjordes ett nytt försök att berätta för henne. Andrea fick se röntgenbilder och läkarna förklarade, varsamt. Då insåg hon hur nära döden hon varit, och att hon hade klarat sig på ett mirakulöst sätt. Hon förstod också att den svåra olyckan skulle göra henne rullstolsburen för resten av livet.
Det var som att dra ner en mörk gardin. Det var både svårt och jobbigt och jag tyckte hela livet var förstört.
– Det var som att dra ner en mörk gardin, minns hon. Det var både svårt och jobbigt och jag tyckte hela livet var förstört. Jag skulle aldrig mer kunna gå…
– Allt var nattsvart och jag kunde inte ta in vad som hade hänt, säger hon sakta.
Samtidigt började hon klandra sig själv för olyckan, och alla ”tänk om…” dansade runt i hennes huvud. Men familj och sjukvårdspersonal fanns där och gav sitt fulla stöd, och hon vet att hennes historia satt spår hos både sköterskor och läkare. Hennes behandlande läkare har själv en dotter i Andreas ålder.
De gjorde det så bra de bara kunde för henne och familjen som tillbringade både jul och nyår i Linköping. Hon fick permission och familjen fick bo i en lägenhet nära sjukhuset.
Hon tillbringade tre månader i Linköping och därefter väntade en lång rehabilitering. Men alla ville hennes bästa och hon glömmer aldrig Ingrid – den rullstolsburna kvinnan som kom som uppsökare för att sprida hopp, glädje, framtidstro och positivitet.
– Hon stöttade mig till hundra procent, säger hon eftertänksamt. Och när jag senare förflyttades till sjukhuset i Jönköping fick jag också ett oförglömligt besök.
Såg möjligheterna
In i sjukrummet rullade en pigg och levnadsglad kille som hade fru och barn och som älskade att köra fyrhjuling ute i skogen. Mötet blev något av ett uppvaknande och en ny insikt föddes: ”Kan han, så kan väl jag”… Han peppade henne och hon gav sig i kast med rehabiliteringen med nyvunnen glöd och stort engagemang.
Hon fick träna på att ta sig fram i rullstol och lärde sig att förflytta sig, och vilka hjälpmedel som fanns till hennes förfogande. En helt ny värld började öppna sig, och från att bara ha sett hinder började hon nu se möjligheter. Och hon fick åka på läger för ryggmärgsskadade där nya kontakter knöts.
– Jag träffade en tjej som hette Michelle och som bodde ensam, hade pojkvän och pluggade, berättar hon. Det peppade mig otroligt mycket.
Hon åkte på ännu ett läger och där fanns Helle som kom som nyskadad. De delade rum, blev kompisar och fick även kontakt med Louise som ville skapa en grupp för ryggmärgsskadade tjejer
– Det var 2018, minns hon. Vi hängde på och fick även sällskap av Kristin och My, och så föddes ”Girls on wheels”.
En fem kvinnor stark grupp där alla är rullstolsburna, och som vill sprida stora portioner styrka och mod, glädje och framåtanda både hos sig själva och hos alla de möter. De vågar ta för sig och är helt ense om att det går att leva ett bra liv, även om man sitter i rullstol.
Folk tittade, de hade väl aldrig sett så många tjejer i rullstol på en och samma gång, men inom oss växte kraften
– Vi hade vår första träff i Jönköping och jag glömmer aldrig när vi rullade in på Asecs köpcenter, skrattar hon. Folk tittade, de hade väl aldrig sett så många tjejer i rullstol på en och samma gång, men inom oss växte kraften och det var verklig ”girl power”.
De är vänner för livet. Tjejerna stöttar och hjälper varandra och håller kontakten främst genom sociala medier. De bor på olika platser och kan inte träffas hur som helst, men de vet var de har varandra och för Andreas del är gruppen oerhört värdefull.
– Det anordnas mer för killar med ryggmärgsskador än vad det gör för oss tjejer, säger hon och skakar lite på huvudet. Vi måste vara mer påhittiga och själva komma med idéer för att något ska hända.
Körkort och bil
Och för Andreas del har det hänt massor sedan den mörka novemberdagen för tio år sedan. Hon kör hon numera fyrhjuling när hon vill ut i skog och mark, till sin oroliga mammas stora förskräckelse …
Ett år efter olyckan tog hon körkort och har nu egen bil, så att hon lätt kan förflytta sig till jobbet i Huskvarna. Hon jobbar 50 procent på ett aktivitetshus och håller i sociala medier och marknadsföring. Fritiden tillbringar hon i egna lägenheten, när hon inte tränar eller är ute med hunden.
Hon hade tidigare en annan mops. Den blev påkörd 2019, vilket blev ännu ett trauma. Andrea blev djupt deprimerad och kontaktade psykiatrin, vilket ledde till att hon fick läggas in en vecka, eftersom hon var självmordsbenägen.
– Men det hade inget med olyckan att göra, säger hon mycket bestämt. Olyckan var fysisk, men detta var psykiskt och jag fick professionell hjälp. Jag hade åtskilligt med mig i bagaget och efter olika utredningar har jag fått diagnosen ADHD, och fått insikt om att jag har en medfödd sårbarhet.
– Idag lever jag ett bra liv med jobb, egen lägenhet och egen bil. Och vill peppa andra rullstolsburna och sprida positiv energi.
Visst kan hon ha stunder och dagar när allt känns tungt och hopplöst, men oftast är hon glad och positiv och får tillvaron att fungera på ett bra sätt.
– Jag är mån om att göra saker som får mig att må bra, ler hon. Jag tycker också om att laga mat, men har en dröm: Jag skulle vilja byta jobb.
Jag är van vid att fixa saker, samtidigt som jag är stark och vägrar se mig som ett offer
Hon är utbildad behandlingspedagog och skulle helst av allt vilja jobba på ett flickhem. Men problemet är att dessa hem ofta är inhysta i äldre hus, där det är omöjligt för henne att ta sig fram i rullstol.
– Men det kanske löser sig, säger hon segervisst. Jag är van vid att fixa saker, samtidigt som jag är stark och vägrar se mig som ett offer.
Fakta. Andrea Rasmussen
- Ålder: 29 år.
- Bor: I Jönköping.
- Familj: Mamma Benthe, pappa Urban, systrarna Annie och Ebba.
- Gör: Jobbar på ett aktivitetshus.
- Drömmer om: Att få jobba med utsatta flickor.