Det olösta dubbelmordet i Appojaure: Paret som mördades med 80 kraftfulla hugg
Marinus och Janni Stegehuis hade planerat sin drömresa till norra Sverige i över ett år. Nu skulle de äntligen fa uppleva den fridfulla naturen och midnattssolen som de längtat efter.
34-åriga Janni arbetade som kontorist på en fritidsgård och Marinus, som hunnit fylla 39, var fabriksarbetare på Philips. Makarna hade inga barn men delade tre stora intressen i livet: att sjunga i kyrkokoren, vackra uppfyllande naturupplevelser och att fotografera, gärna då naturen.
I juni 1984 lämnade de sitt lilla radhus i den holländska småstaden Almelo, satte sig i sin Toyota och började resan mot idyllen i Sverige. Efter att ha besökt släktingar i Ödeshög tog de färjan från Stockholm till Finland, körde upp genom hela Finland och över till Nord-Norge innan de vände ner igen för att köra hemåt från norr till söder genom Sverige.
Strax utanför Vittangi gick bilen sönder i ösregnet och de tvingades stanna på ett hotell. Där ska Janni ha setts gråta under middagen. Torsdagen den 12 juli fick de fart på bilen igen.
Janni förde dagbok dar hon varje dag skrev ner sina upplevelser. Det gjorde hon även kvällen den 12 juli, den sista dagen av hennes liv:
”Kondensatorn var trasig. Körde till Sjöfallets nationalpark. Vacker omgivning. Tog bilder. Filmade renar och såg en hermelin efter vägen. Satte upp tältet kl 16.30 på ett stycke skogsmark. Myggen fortsätter att plåga oss”.
Marinus och Janni hade fastnat för en lugn idyllisk rastplats intill sjön Appojaure, sju mil från Gällivare. Ett par hundra meter bort lag en annan rastplats där flera människor tältade. Men holländarna fortsatte ner till vattnet, slog upp sitt blå tält på en plats där de kände att de fick vara för sig själva. De ville övernatta i lugn och ro, ostörda med det vackra fjällandskapet och midnattssolen som enda sällskap.
Vänner som kände paret beskrev dem som glada och positiva, men sa också att de oftast höll sig lite för sig själva. De var inte intresserade av att socialisera för sakens skull, bjöd inte in okända människor hur som helst och mest av allt njöt de av att vistas i stillheten ute i naturen.
Framåt kvällen började det duggregna. Marinus och Janni hade lagat en enklare middag på sitt stormkök. Vid 22-tiden kröp de in i tältet och ner i sina sovsäckar. Utanför var det fortfarande fullt dagsljus. Och någonstans i närheten närmade sig en mördare.
En hand stack upp
Larmet nådde kriminalinspektör Harry Brännström vid polisen i Gällivare ett dygn senare. Han hade jour, men satt i bastun när telefonen ringde:
– En familj från Göteborg hade passerat rastplatsen i Appojaure och sa att de sett en hand sticka ut från öppningen i ett nerhasat tält.
Harry körde ut direkt. Nar han försiktigt lyfte på tältet ramlade en blodig filekniv ut. Inne i tältet låg Marinus och Janni, brutalt knivmördade. I närheten hittades ytterligare en grov kniv.
– Ingen normal människa kan utföra något så bestialiskt. Det var en ruskig upplevelse som jag bar med mig länge. På den tiden fick man ingen hjälp att bearbeta traumatiska upplevelser. Det var bara att bita ihop, sa Harry i en intervju 2014, 30 år efter de fasansfulla morden.
Kriminalinspektören beskrev mordplatsen som en veritabel slaktplats. Paret hade mördats med 80 kraftfulla hugg rakt igenom tältduken.
– Det präglades av ett sådant starkt raseri, gärningsmannen hade gett sig på tältet i lika hög grad som personerna som låg därinne, har professor Leif GW Persson konstaterat om dubbelmordet.
Den tekniska undersökningen visade att Janni och Marinus hade sovit ett par timmar innan den blodiga massakern påbörjades. Någon dag efter mordet fann polisen Jannis handväska slängd i skogskanten ett par kilometer bort. Det visade sig att gärningsmannen även hade stulit en kamera och en radio från paret.
Nu spred sig skräcken likt en farsot i byarna runt Gällivare. Invånarna låste om sig och i princip allt campande upphörde. Det talades om att en galen mördare gick lös.
– Gärningsmannen kände inte paret utan det hela var slumpmässigt och mycket okontrollerat utfört, har Leif GW Persson sagt.
Polisen började leta efter tänkbara våldsbenägna personer med god lokalkännedom. En tysk cyklist som hade setts i området greps men kunde senare avfärdas som oskyldig. Sa småningom kom det in ett nytt intressant tips om en aggressiv och tidigare brottsdömd kroppsbyggare i trakten. Ett vittne hade umgåtts med denne i området kvällen fore mordet, och han hade i raseri lämnat vännerna han då varit med tidigare på kvällen.
Kroppsbyggaren nekade dock i alla förhör. På platsen och i tältet fanns det med stor säkerhet mycket dna som i dag hade kunnat binda en gärningsman, men 1984 var inte den tekniken utvecklad ännu, så utredningen kring mordet körde fast.
Fallet preskriberades
1995 erkände plötsligt Thomas Quick, numera Sture Bergwall, dubbelmordet för sin psykolog på Säters sjukhus. Han fördes till rastplatsen men hade stora problem med att beskriva vägen för polisen. Väl på plats hade han också svårt att visa hur han utfört mordet. I en intervju har han senare förklarat att han simulerade ett ångestanfall för att klara sig ur situationen. Trots det dömdes han året därpå för tältmordet i Appojaure.
Under de år som Thomas Quick var dömd för mordet hann fallet preskriberas. I december 2008 tog Sture Bergwall, som han då bytt namn till, plötsligt tillbaka alla sina erkännanden och 2013 hade han friats från alla misstankar om samtliga mord han tidigare dömts för, däribland morden i Appojaure.
– Om inte Quick lagt handskarna på det hade det funnits hyggliga chanser att klara upp det har, har Leif GW Persson sagt angående dubbelmordet i Appojaure.
Han menade att mycket tydde på att den sa kallade kroppsbyggaren var den verklige gärningsmannen:
– Han var intressant, höggradigt våldsbenägen, en tidigare straffad missbrukare med god lokalkännedom. Ingen trevlig figur!
Även den i dag sedan länge pensionerade polisen Harry Brännström var inne på samma spår i intervjun från 2014:
– Jag träffade den misstänkte flera gånger, han var en mycket labil manniska.
Men kroppsbyggaren kommer det aldrig gå att utreda för det som hände i Appojaure sommaren 1984. Redan ett halvår efter att Thomas Quick hade erkänt dubbelmordet tog han nämligen livet av sig genom att hugga av sig själv ena armen.
– Vi ar nog också av den uppfattningen att gärningsmannen inte lever i dag, inget talar emot det i alla fall. Det har fallet blir nog tyvärr aldrig uppklarat, har Harry Brännström sagt.
Med tiden har han kunnat lägga det blodiga tältmordet bakom sig. I dokumentärserien Morden i Appojaure som sändes på SVT i höstas, och finns att se på SVT Play, säger Harry:
– Min polisinsats, den var ju bedrövlig på sitt sätt, men måste ju göras av någon. Nu är den hanterad åt olika håll tycker jag, och man kommer ingen vart med någon uppklarning som jag ser det. De som har utrett det här tror jag har gjort det utifrån sina förutsättningar att komma någon vart, och jag tycker livet har ett annat mål än att älta det här något mer… utan hit men inte längre, så skulle jag kunna formulera mig.
Men minnesbilderna från den blodiga brottsplatsen är lika starka fortfarande och skogsdungen där det brutala dådet skedde i Appojaure ligger fortfarande orörd intill vägen mot Gällivare. På tallen intill platsen där det holländska paret och deras tält höggs sönder sitter samma gamla vindpinade fågelholk kvar nästan 40 ar senare.