Filip och Fredrik aktuella med ny film: Den sista resan

Efter reklamen: Se också: 5 myter om åldrande

Hur många känner inte någon som i stället för att leva livets glada dagar som pensionär blivit viljelös och ledsen? En förälder, en vän eller en före detta kollega? Den ”tredje åldern” blir inte alltid det där roliga och fria som många har sett fram emot, inte ens för den som är frisk.

Filip Hammars och Fredrik Wikingssons nya film har just det temat. Den är både feelgood, lite sorglig och väcker tankar om livet.

– Pappa blev allt mer passiv. Han har till och med sagt att han ville ha en ”sista konversation” med mig, berättar Filip.

Ingen vet vad Linda Hammar drabbades av

relationerLinda Hammar blev svårt sjuk: ”Man kan knappt överleva med så låga värden”

Kollegan och vännen Fredrik talar varmt om både själva inspelningen och resan.

– Det är det mest känslosamma jag varit inblandad i. Om den som ser filmen får känslan av att vilja ta till vara på tiden med sina föräldrar bättre så är det bra. Men vi vill samtidigt inte att någon ska få dåligt samvete över att inte höra av sig tillräckligt mycket...

Filip fyller i:

– Det är inte fel om folk vill ringa sina gamla föräldrar efter att ha sett filmen, och det är heller inte fel om folk vill ringa sina gamla lärare! De får nog alldeles för lite beröm.

Filip Hammar och Fredrik Wikingsson tar Lars Hammar till Frankrike

Hans pappa Lars, filmens huvudperson, är nämligen pensionerad lärare i franska – och älskar Frankrike. Men i filmens början hyser han egentligen inga passionerade känslor alls.

Medan Filips mamma Tiina är pigg och positiv och går sina 10 000 steg om dagen har Lars sjunkit allt djupare ner i favoritfåtöljen i hemmet i Köping. Han har ingen diagnosticerad sjukdom, det handlar mer om ålderskrämpor och en stel kropp, men han har blivit passiv och deprimerad.

– Det är lite uppfriskande att göra en film om någon som inte har någon speciell diagnosticerad sjukdom – han är en vanlig människa som blivit gammal helt enkelt, säger Filip.

Pappans minimala energi provocerar sonen, som vill att han ska vara mer som förut. I början av filmen ställer Filip lite drastiskt Lars mot väggen: ”Tänker du bara sitta här i fåtöljen och... vänta?” frågar han.

Nej, så blir det inte, även om Lars själv gärna skulle ha suttit kvar. I stället bestämmer sig radarparet för att ta med sig honom till Franska rivieran, till orten där familjen tillbringade många semestrar när Filip och hans syster Linda var små.

Det är en plats som Lars älskar, med många härliga minnen. Kan det liva upp honom och ge honom tillbaka hans livsglädje och optimism? Det är deras förhoppning.

– Det blir en resa där jag omfamnar de nya förutsättningarna för en far- och sonrelation, säger Filip. Jag har lätt blivit lite stressad eller irriterad på honom tidigare, men förstår nu att man måste försonas med tanken på att ens föräldrar inte är samma personer som förr. Det kräver lite av en själv också, som barn, att kunna njuta av de här åren – det sista kapitlet med sina föräldrar.

– Man måste hitta det ljusa i det mörka, att det är så här livet ser ut. Det finns något vackert i att livet består av ett antal olika kapitel.

En rörande scen – som många säkert kan känna igen sig i – är när Filip hjälper sin pappa i säng på kvällen efter en upplevelserik dag.

– När jag var liten var det han som klädde av mig och la mig, nu är det jag som hjälper honom. Det är omtumlande.

Så fejkar Filip och Fredrik ett gräl i Frankrike

Att Fredrik skulle vara med var en självklarhet. Förutom att han är Filips bäste vän så har han också lärt känna Lars väl genom åren. Medan Filip först vägrar inse att det finns saker hans pappa faktiskt inte vill eller kan göra längre, så är Fredrik den som är lite mer realistisk.

– Ja, Fredrik, du frågade ju mig om jag tror att det finns ett trollspö som gör pappa ung, säger Filip. Men jag vet ju egentligen att Lars Hammar inte kommer att börja hjula eller steppa igen helt plötsligt bara för att vi åkte i väg.

Sania startade loppisbutik i Frankrike

relationerSania startade loppisbutik i Frankrike: ”Det blev som i en saga”

För att väcka den ”riktiga” Lars till liv så iscensätter duon olika händelser i sann Filip & Fredrik-anda. Händelser som ska väcka glada minnen till liv och pigga upp Lars.

Som ett exempel var Lars alltid förtjust i det mer sydeuropeiska temperamentet. Framför allt fascinerades han av när någon tjafsade och uppförde sig illa i trafiken. Det gillade han!

Detta tar Filip och Fredrik fasta på – de engagerar skådespelare på plats för att spela upp ett fejkat parkeringsgräl mitt framför det kafé där Lars sitter. Hans leende och upplivade sätt när han iakttar de ilskna bråkmakarna är obetalbart.

– Pappa är ju lite komisk och det gör sig på film, säger Filip och ler. Samtidigt är det fint att han är en helt vanlig människa, ingen kändis.

– Ja, det går att dramatisera ett bråk i trafiken och få det roligt med Lars, instämmer Fredrik. Han är vanlig men samtidigt en lite udda fågel. Jag gillar det allmängiltiga i filmen, men hade det handlat om andra personer än Filip och Lars hade det blivit mer slätstruket och inte lika underhållande.

Filip och Fredrik funderar över sitt egna åldrande

Det blev oundvikligt för filmmakarna själva att börja fundera över det egna åldrandet, och hur det ska hanteras på bästa sätt för att undvika att energin falnar. Fredrik tänker direkt på vikten av att ”hålla igång huvudet”.

– Att göra det man stimuleras av och tänka kreativt, som att fortsätta med vår podd. Jag tror också på att vara i ett sammanhang där man är tillsammans med andra. Att behöva studsa idéer med andra, prata med andra. Jag älskar ju att spela golf ensam på somrarna, men det blir ju hjärnan snömos av … jag brukar börja prata med mig själv.

– Ja, den viktigaste läxan är kanske att inte börja trappa ner, säger Filip. Man måste nog hålla lågan brinnande, ha mycket att göra, då blir det kanske ett bättre liv. Man pratar sällan om att det kan vara positivt att få jobba längre än till pensionsåldern. Många tänker nog att de ska ägna sig åt sin hobby, men det kanske inte är riktigt samma sak. Jag vill nog jobba så länge jag kan, om folk inte har tröttnat på mig.

Vilket är bästa sättet att närma sig en förälder eller vän som börjat bli passiv och deppig för att pigga upp?

– Det är jättesvårt att vara generell, men att styra upp en aktivitet av NÅGOT slag och vänligt ”tvinga med” personen tror jag ändå på. Det behöver inte vara lika genomjobbat som vår Frankrikeresa, utan kan ju räcka med ett besök på Lars Lerin-muséet i Karlstad eller en fotbollsmatch. Något som bryter apatin! säger Fredrik.

Vad har ni lärt av den här resan?

– Att jag måste inse att min pappa är gammal, jag har mycket mer tålamod med honom nu. Och en del om åldrandets obarmhärtighet. Jag känner mer att jag ska vara tacksam mot mina föräldrar, tidigare har jag mer tänkt på att mina barn ska vara tacksamma mot mig, säger Filip.

Fredrik håller med:

– Mina föräldrar bor i Stockholm precis som jag nu, så det är skönt, jag träffar dem mycket. Men när jag såg relationen mellan Filip och Lars satte det igång tankar. Det är lätt att ta föräldrarna för givet tills man en dag inte har dem längre … Man måste ta vara på tiden.

Lars Hammar om filmen han är huvudperson i

Hur det gick med Lars humör och livsglädje under och efter resan ska inte avslöjas här. Men vad tycker egentligen huvudpersonen själv om filmen?

– Han är inte så intresserad om jag ska vara ärlig, kanske har han lite prestationsångest, berättar Filip. När han såg filmaffischen tyckte han att det är galet att han är med där, precis som en skådis...

Fredrik skrattar.

– Ja, han är så ödmjuk också, han undrar: Varför har ni gjort det här?