Våga välja en ny väg i livet – byt jobb, bostad eller sällskap

För nio år sedan sa Maria Estling Vannestål, 52, upp sig från ett fast, välbetalt och statusfyllt jobb inom den akademiska världen. Hon gjorde det utan att ha något nytt att gå till, bara vägledd av en stark känsla av att livet pekade i en annan riktning än att jobba mot professorstiteln.

– Jag hade ruvat på det här uppbrottet ganska länge. Det började nog två år tidigare, när jag lite av en slump hamnade på en kvinnofestival med samtalscirklar och frigörande dans. Det väckte något i mig. ”Det är ju i såna här sammanhang jag vill vara!” kände jag.

Intresset för personlig utveckling växte sig sedan allt starkare, och med detta tvivlen på karriären. En sömnlös natt som slutade med tårar fick maken att säga, ”men så här kan du inte ha det, du måste ju säga upp dig!”

– Det hade jag knappt vågat uttala för mig själv ens, så att han stöttade mig i detta betydde enormt mycket.

relationerAnnika lämnade chefsjobbet och ekorrhjulet: ”Nu är vi inte stressade längre”

Sedan dess har hon själv snickrat ihop en ny yrkesbana, som innehåller författarskap, kurser, föredrag och samtalscirklar, bland annat en kurs för nyblivna pensionärer som ofta kan känna ”och nu då?”.

Vad vill du med resten av mitt liv?

Maria har också en podd, ”Drömmen om Målarjord”, där hon intervjuar människor som på olika sätt följer sin inre kompass.

– Ofta har det handlat om människor som har varit med om något livsavgörande, för då ställs vi inför frågan ”vad vill jag med resten av mitt liv och vilken väg ska jag gå nu?”

– Man kan också ha fastnat i en roll som man gör väldigt bra. Då kan man känna sig väldigt tveksam till om man faktiskt får lov att välja en roligare väg.

Här spelar också uppväxten in, menar Maria. Har vi tidigt fått lära oss att vara duktiga och ställa upp för andra kan det kännas egoistiskt och fult att följa den egna inre rösten. Kanske lever man istället ett liv efter andras förväntningar. Marias föräldrar hade själva inte möjligheten att läsa vidare och det, inser hon i dag, påverkade hennes val.

Se också: Fem saker som får dig att må dåligt på jobbet

Efter reklamen: 5 saker som får dig att må dåligt på jobbet

På sina kurser lär Maria bland annat ut att ge sig själv tid och utrymme att överhuvudtaget kunna höra den där inre rösten, till exempel genom att ta en promenad i naturen, sitta på en sten, eller betrakta havet.

– Sedan kan insikterna lika gärna komma när man lagar mat eller läser en bok, men man tar sina tvivel på allvar och bestämmer sig för att ta reda på vad man vill.

Vi bröt upp och valde nytt!

Vi har pratat med tre kvinnor som valde att göra något helt annat i sina liv – inom vitt skilda områden. De berättar alla här om sina respektive resor i jag-form.

Madelein Månsson, 76, aerobicsinstruktör

När min man dog, efter att jag hade skött om honom i sjukdom under nio år, så visste jag inte vem jag var längre eller vad jag ville. Jag var så deprimerad! Jag gick till vårdcentralen för att jag trodde det var något fel på mig. Det var som att jag inte fick luft.

Men alla prover var bra och jag kom till insikten att antingen lägger jag mig i horisontalläge och inväntar slutet själv, eller så gör jag något. Och då valde jag att göra! Jag började med att gå på gym, för det skulle ju vara så bra, men det var för svårt och tråkigt och musiken var så konstig. Jag insåg att det faktiskt inte fanns särskilt mycket träning anpassad för oss som var lite äldre, och det ena ledde till det andra och jag skrev upp mig på en kurs till aerobicsinstruktör. Det var JÄTTESVÅRT. Alla mina kursare var födda 1988 och jag hade svårt att hänga med i rörelserna, särskilt i koordinationsmomenten, men tog mig faktiskt igenom det ända fram till examen. Sedan tog det ett år innan jag fick jobb, vilket också var en hemsk tid. Jag var då 63 år, nyexaminerad aerobicsinstruktör utan erfarenhet, och de bara stirrade på mig när jag sökte jobb. Men till slut hittade jag ett ställe som vågade ta chansen, och där var jag faktiskt kvar i 11 år, med oerhört populära pass med kölista och allt. Sedan sa jag upp mig i vintras för jag kände att det räckte, men just nu håller jag på att ta reda på om det här med att spela in videos för online-träning kan vara något för mig?”

Charlotte Cronquist, 62, relationsexpert och coach

När man funderar på att skilja sig, som jag har gjort två gånger, så kommer man ju ganska snabbt till själva ekonomifrågan. Jag visste att banken inte skulle ge mig lån till en egen bostad, på grund av förluster inom företaget, men jag lämnade min man ändå. Jag hade länge tagit mer ansvar i relationen än vad jag borde, och till slut kom den dagen då jag kände ’nu orkar jag inte mer’ , även om jag visste att jag riskerade att stå på bar backe.

I dag vet jag ju att allt det där praktiska man oroar sig för, och ser som hinder för skilsmässan, oftast är sånt som bara löser sig. Folk vill jättegärna hjälpa, och man ska inte vara för stolt för att ta emot den hjälpen. I mitt fall var det min tidigare exman, barnens pappa, som erbjöd sig att hyra ut sin lilla övernattningslägenhet i Stockholm för låg hyra.

Jag hade egentligen inte tidigare tänkt att jag skulle flytta tillbaka till min gamla hemstad, efter 20 år i Skåne. Men nu när jag väl gjorde det så kände jag ’tack för att jag fick komma hem!’ Här fanns också två av mina tre barn, och mina gamla föräldrar.

Jag flyttade från en stor villa med trädgård till 24 kvadrat, med bara ett par flyttkartonger, dagböcker och fotoalbum. Jag ansträngde mig för att inte bli bitter och försökte att tänka på allt som var skönt att slippa med trädgård. Fast en av de allra värsta sakerna med att skilja sig är ju att det blir så tomt efteråt. Man har all den här friheten, och känner – men vad ska jag med den egentligen?! Jag bodde i övernattningslägenheten i tre år, och sen träffade jag Staffan, som jag bor med nu.

Mina råd till den som går igenom en skilsmässa är att inte tänka på det som ett misslyckande, utan som något som faktiskt kan hända. På många sätt är det en kärleksfull åtgärd mot sig själv som man vidtar för att kunna bli en fungerande människa igen.

Katarina Erasmie, 57, bildkonstnär och skulptör

Jag har alltid dragits mot ett enklare liv, med en renare estetik och en ”tystare” vardag. Ändå hade jag absolut inte räknat med att jag skulle hamna i en etta på 48 kvadrat... Men som så ofta i livet så drabbas man ju av händelser som kan pressa en till stora språng. Uppbrott från ett förhållande är en sådan händelse. Jag flyttade först från en väldigt stor villa med barnen till en fyrarumslägenhet, och när de sedan flyttade ut så flyttade jag ensam till ettan. En orsak var ekonomin, helt klart. Men jag kände också att jag var tvungen att förenkla mitt liv för att börja fokusera på rätt saker.Uppskattningsvis har jag gjort mig av med 80 procent av mina tidigare ägodelar. Ärvda saker och sånt man har fått i gåva måste man hantera med särskild varsamhet, men annars har jag helt enkelt enbart känt efter om prylen tillför något eller avspeglar det liv jag vill leva? För andra kan detta kanske vara en svårare process. Man möter ju sig själv när man går igenom ägodelar som man har samlat på sig hela livet. Det kan väcka ångest. Det kan också kännas jättejobbigt om det är dyra prylar, men det finns ju absolut inget konstruktivt eller ekonomiskt med att hålla fast vid prylar man inte gillar, bara för att de en gång kostade mycket pengar.

Och jag saknar faktiskt ingenting med mina större boenden. Jag bor, paradoxalt nog, lyxigare och mer komfortabelt nu, i all enkelhet. Jag är också mer social, förmodligen för att jag lägger mer tid på att ta hand om förhållanden än på att ta hand om saker.